Maud Olofsson har ju gjort stor affär av att hon ville satsa på entreprenörskap och företagare.
Det har väl varit ett av hennes favoritämnen – förutom då att hon omfamnade Centerns gamla kärnkraftsmotstånd så mycket att hon gjorde om partiet till ett kärnkraftsförespråkarparti.
Ja, jag vet inte om hon kan lyckas få tillbaka förtroendet genom sin satsning på allsång i valrörelsen.
Vad jag däremot är helt säker på är att småföretagarna inte kommer att stämma in i sången.
För några veckor damp det nämligen ner ett besked i småföretagares brevlådor.
Ett besked som informerade om att småföretagare som blir sjuka nu får förmånen att välja sju karensdagar; det vill säga – de av Olofsson så omhuldade småföretagarna – får ingen ersättning för de första sju dagarna om de blir sjuka.
Fast med regeringens sätt att uttrycka det heter det så här:
”Ökad trygghet för nyföretagare i sjuk-och föräldraförsäkringen…”
Att vår nuvarande regering helst vill rationalisera bort allt som heter sjukdom; eller åtminstone de ekonomiska överlevnadsmöjligheterna för människor som blir sjuka; det vet vi ju redan.
Så i konsekvensens namn så gäller det så klart också företagare.
Karensdagarna har redan skapat stor upprördhet bland småföretagare.
Här är några av reaktionerna.
Som facklig medlem tycker jag förstås att de som är fackliga företrädare för småföretagande frilansare borde vore så pass uppdaterade i samhällsdebatten att de inte blir helt tagna på sängen av ett sådant här beslut.
Det har även införts en rad andra nya regler för småföretagare.
Ska sätta mig och försöka tränga igenom den ordmassan.
Hoppas att regelverket förändrats så pass att en person som haft eget företag men som tvingats börja stämpla inte blir helt fastlåst i a-kassereglerna som sker nu.
Regelverket har varit så inlåsande så att den som en gång börjat stämpla – och är egen företagare – inte får göra NÅGONTING som kan bidra till att personen lyckas skapa egen inkomst igen.
Förutom att sätta sig rakt upp och ner i en stol och gråta.
Regelverket är i själva verket så strikt att jag ifrågasätter om det är förenligt med vad vi normalt menar när vi tänker på människors rättigheter i en demokrati.
Att det inte blir någon debatt om det regelverket beror troligen på att de som är beroende av a-kassa inte vågar göra sig ovän med handläggarna; och riskera att deras ersättning blir indragen.
Och de som har arbete – och skulle kunna belysa hur människor drabbas av regelverket – de orkar helt enkelt inte ta sig den tid som krävs för att skaffa kunskap om hur reglerna slår.
För övrigt; med tanke på alla täta förändringar av regelverket; så är det ju knappt att handläggarna på a-kassan hinner lära reglerna; innan det införs nya.
Vi har varit duktiga på att leverera; men dåliga på att sälja, har Maud Olofsson själv sagt.
