Hittade några gamla bilder som jag scannade in. Jaha, då fick dom ett format som heter tif.
Och se det går inte att lägga in på bloggen som jag vill.
Så nu har jag försökt omformatera till jpg
Så då återstår att se hur det går.
Bilden – om den gör som önskat – är tagen för många år sedan av en kollega, Lennart Jönsson, medan jag arbetade med en inträngande intervju i en renhage.
Någonstans i Norrbotten 
Hittade ett riktigt fint filmklipp om Norrbottens nationalparker tack vare att en gammal vän till mig lagt ut den på Facebook.
Han kan Norrbotten – ur honom strömmar det ständigt namn på exotiska norrbottniska orter.
Sarvisvaara, Tjåmotis…
Även om det är mycket möjligt att jag besökt somliga av dom så är jag nog tveksam till var dom finns på kartan.
Har färdats mycket i länet efter att ha arbetat på en länstidning i 24 år.
Men något slags geografiskt spår fattas min hjärna – tappar alltid bort mig i geografin.
En tröst är då alltid att veta att fler delar den oförmågan. Exempelvis fysikern Bodil Jönsson.
Och hon är ju trots allt en riktigt förståndig människa.
Och sympatisk – bör tilläggas.
Bodil Jönsson har vissa krångligheter med just det; att placera platser rätt geografiskt.
Såg i alla fall det här Youtubeklippet och försökte minnas vilka nationalparker jag besökt.
Om några.
Kom fram till att åtminstone två har blivit besökta.
Eller är det kanske bara en.
Blir lite osäker på om Saltoluokta ligger i en nationalpark – eller på gränsen till eller mellan två nationalparker.
Abisko nationalpark är väl ett slags fjällamatörernas nationalpark.
Sarek är i sin tur dom riktiga tuffingarnas park.
Inser med blossande kinder att det finns en nationalpark även i Haparanda.
Som aldrig blivit besökt trots cirka tio somrar i sträck i Haparanda med det uppslukande arbetet att rusta ett gammalt hus.
Ikea i Haparanda har givetvis gästats.
Och på dom resorna har det självklart också alltid kvistats över gränsen till Ikea Öst som det lär kallas.
Det vill säga det finska Systembolaget Alko.
Men till nationalparken och Sandskär har det inte blivit av att åka.
Hur som helst.
Se på den här fina filmen.
Rotade i gamla tidningsartiklar och bilder – och hittade en om Saltoluokta.
Den platsen är så besöksvärd.
Finns i väglöst land.
Den sista biten till hotellet nås endast med båt.
Har ett särskilt minne från Saltoluokta.
Var tillsammans med sonen uppe på en topp, Lulep Gierkan, vi var omgivna av en natur i sprakande höstfärger, fjäll, vatten och med bara himlen som tak.
Sonen var 13 år.
Han sträckte ut sina armar – som flygplansvingar – och sprang på just den plats som de två första bilderna nedanför visar.
Frihetskänslan han utryckte när han sprang där med utbredda armar…
Städar undan gamla artiklar.
Det går bara inte att spara alla tusentals artiklar jag skrivit genom åren.
Men en och annan sparar jag på bloggen.
Hittade exempelvis en artikel jag skrivit om Robert ”Nobbe” Nordberg.
Intervjuade honom – och hans mamma (!) för över tio år sedan i hans hemby, Buddbyn.
Intervjun med honom ingick i en artikelserie kallad ”Efter matchen” där jag intervjuade en rad framgångsrika hockeyspelare.
Det var många år sedan.
Men jag hittade artikeln.
Och minns när jag gjorde besöket i Buddbyn
Ser att rubriken är Grabben som blivit stor.
Jag vet inte hur stor han blev eftersom jag – i ärlighetens namn – inte följer ishockey särskilt intensivt
Det känns ibland som att det behövs minst en akademisk grundexamen – helst med huvudämnena nationalekonomi och företagsekonomi – för att följa den politiska debatten.
För att inte tala om kvalifikationskravet: mycket goda kunskaper i det svenska språket.
Till det ekonomiska von-oben-språket kommer ett generellt politiskt fikonspråk som döljer mer än det klargör.
Yrkespolitiker – oavsett parti – tycks se halvsanningar som naturgivna i den politiska rävspelsretoriken.
Och många medborgare – bland dem invandrare – blir avskurna från att följa, tolka, analysera debatten och från att mejsla ut underbyggda åsikter.
Ett slags utestängning från demokratin.
Så här kan det låta när Anders Borg pratar ekonomi i Ekots lördagsintervju.
…..Om inte banksystemet fungerar då finns det en betydande risk för att vi får en kraftig kontraktion i det finansiella systemet och då går Europa in i fallande priser. Alltså, deflation…
….Men vi måste dessutom se att dom här länderna verkligen tar tag i produktivitet, tillväxtkraft och konkurrenskraft. Det vill säga att dom sänker sin regelbörda, öppnar upp sin inrikesekonomi, får en mer flexibel arbetsmarknad…
…Eurozonen ligger på ungefär två till tre procents underskott som helhet. Det som behövs nu är att vi får reformer som stärker tillväxtkraften och en penningpolitik som ger stöd för en återhämtning…
…Förra året kom vi till budgetförhandlingarna med en nedrevidering av offentliga finanser på två procent av BNP…
…Det har varit alldeles för mycket räntesnurrerier…Och har vi den här enorma diskrepansen där vi har stora möjligheter till ränteavdrag och andra har väldigt låga skattesatser…
Vid ett tillfälle uttrycker sig Anders Borg däremot ganska begripligt.
Det är när han talar om varför han inte kan tänka sig ett höjt tak i A-kassan.
”Det är ett av de mest robusta resultaten vi har i utvärderingar. Att sökaktiviteter, antalet jobb man söker, hur många timmar man spenderar på att söka jobb, i vilket område man söker jobb. Det går ner. Vi vet att det gör att människor dröjer längre kvar i A-kassan när man har en lite högre ersättningsnivå. Vi ser att löneökningstakten i genomsnitt drivs upp lite grann. Vi får mindre rörlighet på arbetsmarknaden.Så det finns ett antal faktorer. Varje sån här försäkring är en avvägning mellan drivkrafter och inkomsttrygghet”
Borg uttrycker sig med diskret middagselegans.
Det är nästan så att det går att ana det belevade middagssorlet och klirret av kristallglas i bakgrunden.
Borg säger inte att människor så att säga bör svältas ut – eller ens att hungriga vargar jagar bäst.
Han föredrar formuleringar som faktorer, incitament och drivkrafter.
”Det är en avvägning vi måste ta på allvar. Drivkrafter kontra omställning”
Månne hur Borg ska dechiffreras?
Vad blir följderna hemma vid köksborden?
Betyder det Borg säger att de som inte skaffat privata kompletterande försäkringar kommer att ha såpass att kronorna räcker till både bacon och lingonsylt; vilket ju kan förhöja smaken på den något enahanda rätten blodpudding?
Vad har Borg förresten för personliga incitament för sitt val av bostadsort?
Har han för övrigt tillräckliga drivkrafter för att överväga en flytt från Stockholm till exempelvis Kalix, eller varför inte Pajala, i Norrbotten?
Var tog förresten ABF vägen? Håller studiecirklar om vikten av affärsplaner?!
Har inte energi att debattera själv för tillfället.
Men hittade ett suveränt blogginlägg apropå debatten om klasshat – som jag hoppas att fler hittar och läser.
Det gäller att vara observant för att undvika att få en alldeles förvänd syn.
Här är förresten ytterligare en länk till radioprogrammet Nya vågen där poeten/författaren Johan Jönsson har mer att tillägga.
Och här är en annan läsvärd länk.
Måste bara lägga in en länk till en tänkvärd Sverigekarta – gjord av en annan bloggare.
Frånsett att jag vill tillägga att det inte bara är journalister – utan i lika hög grad politiker – som bär med sig en sådan inre felritad Sverigekarta.
När debatten om mentalitet och våld runt idrott än en gång – för vilken gång i ordningen utan att det leder till någon förändring ? - blivit aktuell är det slående att läsa Ivar Lo Johanssons kritik av idrotten.
Även om Ivar Lo Johansson inte inkluderade genusperspektiv eller feminism i sin debattskrift – så känns hans argumentation lika aktuell som Cronemans.
Trots att Ivar Lo Johansson alltså skrev boken ”Jag tvivlar på idrotten” år 1931!!
Här är ett referat av boken:
Boken inleds med att bokens berättare ser en folkmassa välla ut från Stadion i Stockholm. Massan beskrivs som en skrikande hop vars argument om matchens slutresultat tycks ligga snubblande nära knytnävarna.
Där kommer också Kvickenberg, studenten som blev eldig samhällsomstörtare, och senare en känd idrottsman vars vägar gick både till Stadion och internationella idrottsplaner.
Kvickenberg har varit tacksam över att ha fått födas i ett sekel som skapat sig en ny religion; en fysisk religion.
Kvickenberg säger: Såg du de dräglande djuren där inne.
Han syftar på idrottens publik, som han anser vara det värsta med idrotten.
Kvickenberg har börjat ansättas av ett allt djupare tvivel på idrotten. Hans kris beskrivs som den moderna människans kris; han sägs brottas med ett problem som är ett av de stora nutida mänskliga.
En skadad hälsena gör att Kvickenberg blir sängliggande.
Diskussionen om idrotten och idrottsrörelsen inleds av en grupp unga män som gör sin värnplikt tillsammans.
Det talas om högern som håller styvt på idrotten. Att idrotten skulle vara neutral förkastas.
Den är istället militärisk – om än bara till det yttre.
Den sägs leva i en glans av krig. När svensken åker ner till Tyskland för att tävla med en tysk i löpning jämställs löparna med två nationer i krig.
Två grupper idrottsmän på en plan beskrivs som två krigshärar med både uniformer, samling, drill, musik, fanfarer, ära, patriotism.
Diskussionen svallar vidare i kompanikorridoren. Någon tycker att idrotten lär ut att förstora segrarna och förklena motståndarna. Att den lär idrottsfolket att feghet räcker när modet inte räcker till.
Det är främst Kvickenberg som får formulera tvivlen på idrotten. En dag stannar han i förtvivlan upp på gatan och ropar ut: Jag tvivlar.
Hans bild av idrottspubliken är att den inte bryr sig om vilken idrott den ser för att den bara vill ha något att skräna åt. Han beskriver idrottsmän som en gång varit friska men som tränat så ensidigt och rationellt att deras kroppar deformerats.
Själv tycker Kvickenberg att han känt sig smutsig om händerna när han rört vid idrotten – även om han också känt en viss avund för de som med liv och själ kunnat gå upp i dyrkan av kroppen.
Kvickenberg polemiserar med bokens berättare. Han anser att denne är gammal; att det bara är de gamla som inte orkat tänka igenom frågan som ger idrotten sitt starkaste försvar.
Han anklagar de passiva för att ha gött idrotten. För att de passiva motståndarna alltid varit de som betytt mest för framgången av alla rörelser.
De som låter bli att rösta talar därmed om att allt egentligen är bra. Samtidigt är det idrottens rättrogna som får de viktiga lärarplatserna och som sedan lär ut sina idéer till nästa generation.
Den svenska idrottsrörelsen beskrivs som överorganiserad. Pappersvälde och byråkrati firar orgier i överstyrelser och småstyrelser. Men idrottens goda har tagits för självklar – utan att någon tagit sig tid att klarlägga idrottens mening.
Och medan det talas om nationalhälsa och de gamla grekernas kroppskultur så mördar idrotten årligen inte främst kroppar – utan själar.
Dessutom är idrotten en av de företeelser som inte får ifrågasättas.
Trots att det går att tala fritt om såväl religion, äktenskap som samhälle.
Kvickenberg anser att det finns mycket tragik i idrottens korta historia. Att det grekiska arvet förvaltats dåligt. Han påminner om baron de Coubertin som 1896 åter satte igång den första Olympiaden och som gjorde ett misslyckat försök att också blåsa in lite andlig kultur i idrottstävlingarna.
Pengarnas inflytande över idrotten blir brutalt ifrågasatt. Kvickenberg talar om yrkesprostitution och amatörprostitution. Och så finns där även allmänheten som vill bli förd bakom ljuset. För att den bara vill ha rekord och resultat. Hälsan och harmonin blir en bisak medan penningbegäret blir en huvudsak.
Till det kommer en låtsad idealitet – alltmedan idrottsmannens yrke är på väg att bli ett av de bäst betalda.
Skillnaden mellan en pedagogisk idrott och en affärsmässig tror Kvickenberg inte särskilt mycket på.
Han anser tvärtom att folkmaterialet sovras, silas och undersöks i skolorna; att det prövas efter storidrottens principer och för den stora idrottens skull.
Samtidigt som idrotten betraktas som ett motgift mot specialisering består den själv av en fulländad specialisering.
Barnen får lära sig att se idrotten som en religion. De tror på skolidrotten. Deras föräldrar tror på lärarna, medan lärarna tror på vad de själva lärt.
Om gymnastiken varit småbarnsskolan så utgör idrotten den högre undervisningen och professionalismen den slutliga examen.
Bokens berättare kommer i samspråk med en lärare som uttrycker starka tvivel på hur idrotten påverkar ungdomar.
Denne anser att idrottsungdomen har egenskaper som är motsatsen till skärpa och iakttagelseförmåga. Att unga förlorar sin initiativkraft anser han beror på drillen och bristen på självständighet inom idrotten.
Läraren tycker det ligger en hel värld mellan dagens muskelbragder och det gamla folkets skönhetslängtan.
Att de gamla atenarna idag inte ens skulle klara sig mot ett B-lag från landsorten – eftersom vi idag har andra mått på idrotten.
Idrottspressen beskrivs som skrämmande dekadent.
Kvickenberg konstaterar att en ordinär dagstidning avsätter cirka 40 sidor sport per vecka åt sport men endast en sida för kultur. Han anser att folk inte vill någonting särskilt; att de tar det som bjuds.
I boken förs även en diskussion om idrott och klass. Bokens berättare talar om de bildade klassernas nyttiga konservatism; om en idrott som drar fram underklassen till ära och ställning; om idrotten som upphöjer de mindre begåvade på de högre begåvades bekostnad; om idrotten som revolution.
Men Kvickenberg anser att folket som helhet förlorar om överklassen sänks utan att underklassen samtidigt höjs.
- Och när man tror att det är sättet att internationalisera folken, genom att göra dem till kålhuvun allihop, då blir det inte bättre, anser Kvickenberg.
Han efterlyser en harmonisk idrott istället för sensationella idrottstävlingar. Han anser till och med att idrotten exploaterar dispositionerna för det sjukliga – det som är rafflande och nervuppslitande.
Han beskriver situationen före en tävling. Pressen, pratet, vadhållningen, pengar som sätts in.
Och så publikens insats som är retning. Den stampar, jublar, visslar eller väser av avsky.
Kvickenberg samtalar också om människors likhet. Han menar att masströmningarna, där det är idrotten som genomsyrar folkmassan, gjort att människor blivit lika.
Att människor trott att livet skulle bli lättare att leva om alla var stöpta i samma form, lika klena, lika fattiga, eller lika rika, lika inskränkta och utan några särskilda begåvningar att frukta inom räckhåll.
Samtidigt ser han i idrottstanken ett slags tro på den nya tidens övermänniska.
I idrotten är det färgerna, klubbarna, sammanslutningarna, byarna och nationerna som tävlar.
Massan av idrottsmän liksom publiken som tittar på är mycket homogena.
Få ting anses som uniformer skapa en känsla av kollektivitet. Till och med under en revolution anlägger människor någon slags uniform, om så bara i form av en näsduk knuten runt armen.
Människor känner sig säkrare ju fler som bär samma tecken. En svaghet som Kvickenberg anser att allt föreningsliv, men i synnerhet idrotten, ockrar på.
Massan är egentligen inte heller intresserad av idrotten i sig, utan av slagsmålet som krig.
En allmän idrott för alla, tror han bara leder till att idrotten inte kommer att kunna visa upp några individer som är över medelmåttan, allra minst övermänniskor.
Istället kommer landet att ha ett stort antal fenomenala idrottsmän, ett andligt kastrerat proletariat.
Att tävlan kan vara en drivkraft för människors ansträngningar – det förnekas inte.
Inte heller att människor har ett behov av att idealisera, att de behöver ha någon att se upp till; att de som befinner sig längst ner annars skulle sluta streta.
Kvickenberg börjar ha tömt ut sina argument. Hans profetia för idrotten och för andra värden är präglad av svartsyn. Han säger sig tro på det slags seger för idrotten – som är ett nederlag.
Han tror att också andra viktigare värden som offrats för idrottens skull kommer att gå förlorade.
Två veckor senare dör Kvickenberg. Den inflammation han fått i hälsenan under sin idrottsutövning har spridit sig.
***
…ja det är så dom kallas. Fast pinnen är egentligen en elektrod.
I pinnen finns något som kallas tråd. Det vill säga en tunn tråd av metall. Det är den tråden som ska smälta när man svetsar. Runt tråden finns ett grått hölje – som väl egentligen inte gör någon större nytta förutom att skydda tråden.
Höljet kan ha olika innehåll. Rutila pinnars hölje har ett visst innehåll. Basiska pinnars hölje har ett annat.
När man svetsar med pinne sätts pinnen i ett handtag. I handtaget finns en kabel som är kopplad till en strömkälla.
Så – förenklat – går det till så här:
Strömkällan slås på. Pinnen vrids fast i handtaget. Sedan dras pinnen – ungefär som en tändsticka – mot den plåt som ska svetsas. Pinnen ska tändas ungefär som en tändsticka. Värmen från strömkällan gör att hela pinnen successivt smälter bort – det blir kortare och kortare pinne kvar i handtaget.
Tråden som smälter gör det möjligt att svetsa ihop olika typer av material.
Det här låter väl enkelt som en barnlek?
Men nja, riktigt så enkelt är det faktiskt inte.
För pinnen måste kunna styras så att det blir en snygg och hållbar svetsfog.
Och ja, även det skulle fortfarande kunna vara förhållandevis enkelt för den som är tillräckligt stadig på handen – vilket ofta inte är fallet – om det inte vore för svetsljuset.
När stickan dras över plåten och stickan tänts så brinner ett starkt ljus. Svetslågan är farlig. Den består av ultraviolett strålning som kan skada ögonen. Och även huden.
Till det kommer svetsloppor som kan sprätta iväg och ge brännskador – i allra sämsta fall kan svetslopporna sprätta in ögonen. Den som tittar in i det starka svetsljuset kan dessutom få svetsblänk. Vilket innebär att det skaver och ger stark smärta i ögonen.
Att det är hål lite här och där på arbetskläderna av svetsloppor är nog vardagsmat för de som svetsar.
Häromdagen studsade en svetsloppa in i min skyddshandske. En annan dag studsade en liten bit het slagg in under overallen – bakom ryggen.
Det hölje som ligger runt och döljer tråden på pinnen smälter också ner under svetsningen. Höljets innehåll blir till slagg och ligger som ett svart täcke över den smälta elektroden på plåtbiten. Slaggen ska bort och den knackar man bort med en slagghacka så snart strängen är klar. Slaggen är het – men kallnar efter en liten stund. Även slaggbitar kan alltså yra iväg när man knackar loss den från svetssträngen. Häromdan fick en svetsbåsgranne en liten bit slagg i ögat.
När det svetsas med pinne så blir det så klart också rök. En svetsrök som innehåller gaser och olika partiklar. Vilka gaser och partiklar, och hur farliga de är, varierar beroende på vilket material det svetsas på och vilket material som finns i pinnen.
Beskriver bara manuell svetsning med pinne här. Det finns flera svetsmetoder.
Jag har främst tränat på att göra raka strängar på en järnplåt.
Men även på att först göra en sträng – och sedan delvis täcka den strängen med en ny sträng.
Får nog medge att det gått åt ganska många järnplåtar hittills
De första pinnar jag svetsade med kallas rutila. Nu har jag börjat svetsa med basiska pinnar.
De basiska pinnarna har ett annat hölje än de rutila och är därför svårare att tända.
Det där med att tända pinnen lätt som man tänder en tändsticka stämmer inte riktigt.
Den första svetsdagen med basiska pinnar fastnade de förbannade pinnarna hela tiden i plåten.
Så istället för att långsamt och harmoniskt smånynnande förflytta pinnen framåt längs plåten alltmedan pinnen smälte undan och bildade en snygg rak svetssträng så stod jag där och slet i mitt anletes svett för att rycka loss en pinne som fastnat hårt i plåten.
För att jag inte hittat rätt knyck med handen; att dra pinnen lätthårt mot plåten så att pinnen tänds – men inte så hårt att den fastnar.
Till det kommer att snabbt växla mellan de olika skyddsglasen i svetsskärmen.
Längst ner i svetsskärmen finns ett ofärgat glas.
Det används för att kunna se när pinnen inte brinner.
Men så fort pinnen börjar brinna – så måste svetsaren växla – och istället titta genom de tonade skyddglasen. Eftersom ljuslågan i den brinnande pinnen innehåller farlig strålning som kan skada ögonen.
Och att tända pinnen genom att bara dra den en gång som en tändsticka över plåten är alltså lättare sagt än gjort.
Ibland har det dessutom svetsats en sträng som blivit för kort – för att pinnen tagit slut.
Då blir det nödvändigt att fortsätta på den strängen med en ny pinne. Stumpen som är kvar av den första pinnen kastas, en ny pinne skruvas i handtaget. När det ska göras en fortsättning på strängen måste den nya pinnen läggas en bit in på den förra strängen. Ungefär som när två tygstycken sys ihop, skarven bör göras så osynlig som möjligt.
I en perfekt värld drar jag alltså lätt med pinnen i slutet på den tidigare strängen och den tänder och börjar brinna omgående.
Vilket alltså tyvärr inte alltid är fallet.
När jag prickar in den nya pinnen på den plats där jag ska skarva på den gamla strängen måste jag kunna se.
Jag tittar genom de otonade glasen och håller pinnen strax ovanför strängen utan att tända den.
Sedan flyttar jag blicken och tittar istället genom de mörka skyddsglaset.
Och sänker pinnen för att kunna dra igång den mot strängen – eller mot plåten.
Det finns bara en hake med skyddsglaset.
Man ser absolut ingenting genom skyddsglaset om pinnen inte brinner.
Så då ska jag närmast oseende sänka pinnen och dra den mot underlaget exakt på den plats där jag höll den när jag kunde se den genom det ofärgade glaset.
Vilket inte är det lättaste om pinnen dessutom inte behagar tända direkt.
Försök att dra en tändsticka upprepade gånger på exakt samma plats. Utan att kunna se. Då gäller det att ha precisa och stadiga handrörelser.
Så, visst, något slags hantverk har det ju blivit – men alltför ofta med betoning på konsthantverk.
Strängarna har inte direkt blivit raka och precisa utan krumbuktat sig i konstnärliga svängar på helt andra ställen på plåten än vad som var planen från början.
Det lär visst gå att tända den basiska pinnen lite lättare om man använder en fjärrkontroll.
Den hålls i den andra handen – och då kan värmen regleras lättare.
Amperen kan höjas tillfälligt just när stickan ska tändas – så att den inte fastnar i plåten – och sedan sänkas när stickan väl brinner.
Fast dit har jag tydligen inte kommit ännu.
Men det börjar gå lite bättre att tända stickan…
Skrivbordsarbetsmiljöer – eller industriarbetsmiljöer?
Skrivbordsarbetarna har – i bästa fall – ett eget arbetsrum.
Även om kontorslandskap, tyvärr, blivit högsta mode igen.
Fördelar för arbetsgivaren: Bättre kontroll av de anställdas effektivitet.
Och om arbetsgivaren inte kan kontrollera själv – så kan han/hon lita på den sociala kontrollapparaten via kollegorna.
Nackdelar för de anställda: Stresskapande sorl, buller, svårigheter att tänka eller föra ostörda samtal
Men som sagt – i bästa fall – ett eget arbetsrum. Med plats för personliga saker. Som kan placeras dekorativt för att glädja ögat. Som kan lämnas kvar. Som inte behöver bäras fram och tillbaka! Med utrymmen för att ställa upp rara blommor. Med väggar där personliga utmärkelser, barnteckningar, bilder, diplom kan hängas upp.
Det kan jämföras med verkstadens plåtskåp.
Där det med knapp möda går att pressa in vardagskläder, ytterkläder och skor.
Där det ska bytas om till blåställ, skyddsskor och annan skyddsutrustning varje skift. Där alla personligheter – både vad gäller klädstil och inredningsdetaljer – reduceras till en arbetsoverall och ett låsbart plåtskåp. Där de fysiska arbetsmiljöriskerna kan vara påtagliga – eller dödliga.
Fast de riskerna finns förstås även i dåliga psykosociala arbetsmiljöer.
Det finns säkert någon forskare någonstans – det brukar det alltid finnas – som jämfört fysiskt och psykosocialt krävande arbetsmiljöer.
Om den fysiska arbetsmiljön innebär stora risker för synliga eller smygande inre kroppskador så kan skrivbordsmiljöerna skapa krav på ständig mental uppmärksamhet och förnyelse.
En utmattande gränslöshet på grund av ett tankearbete som är ständigt närvarande och som följer med hem. Där det uttalat eller outtalat tas för givet att arbetet ska vara en ständig kuliss även i privatlivet.
Där konkurrens mellan kollegor ses som effektivitetsskapande och vinstdrivande. Där alltför stor kollegialitet med andra ord inte är honnörsordet för dagen.
Där den främsta arbetsmiljörisken kanske rent av består i en dålig arbetsledning.
Eller av ständiga och svårförklarade omorganisationer.
