Hjälp mig, Karin Söder

Hjälp mig att få min son till något kollektiv för långvarig vård, så att han får andra intressen och bättre grund i tillvaron än jag själv kunnat skapa åt honom.

Så skrev en förtvivlad mamma i ett rop på hjälp till Karin Söder

I dag vet hon inte om hon gjorde rätt.

Brevet till Karin Söder var för Anne en sista desperat väg att söka hjälp. Själv klarade hon inte längre av Uffe som gled allt längre ifrån henne.

I dag har Anne skuldkänslor för att hon lämnade ut 16-årige sonen Uffe till myndigheter och samhälle.

-Jag vet inte om jag gjorde rätt. Men jag gjorde det för att jag trodde att de skulle kunna hjälpa honom, säger hon förtvivlat.

I dag är Uffe omhändertagen av samhället.

Tuff – men känslig….

Uffe är utåt en tuff kille som är mjuk och känslig på insidan -  som många av hans jämnåriga.

Det som skiljer Uffe från många kamrater är att hans levnadsförhållanden och personlighet finns sammanställda på några A4 -ark av tjänstemän på socialförvaltningen i Stockholm.

Ärendet Uffe är en beskrivning av maktlöshet.

För alla inblandade parter.

För Uffes mamma, som inte klarar av att fostra sonen och som tycker att de sociala myndigheterna sviker.

För myndigheterna, som söker efter olika vägar att hjälpa Uffe. Och för Uffe själv, som misstror samhällets hjälp och som tycker att ingen lyssnar på honom.

Det första samtalet

Det var i mars i år som Anne ringde sitt första samtal till socialförvaltningen i Stockholm.

-Jag tog kontakt med sociala servicecentralen för att Uffe skolkade och sedan ett par år tillbaka druckit en del öl.

-Jag har sökt hjälp hos de sociala myndigheterna för att jag inte klarar av min grabb själv. De har sagt att de arbetar med ärendet. Men jag vet ju att de inte gjort någonting. Ingen har velat ta ansvaret, säger hon.

-Det var först efter att jag tagit kontakt med Karin Söder som något började hända.

-Då först började idén med att placera Uffe i fosterhem ta form, säger hon bittert.

Ärendet dag för dag

Den första noteringen om ärendet Uffe från den 11 mars i år skulle följas av flera.

17 mars blev Uffe tagen för fylleri av polisen på Fridhemsplan.

18 juni sökte Anne hjälp igen. Hon misstänkte att Uffe börjat röka hasch. Den senaste tiden hade dessutom en del lösöre försvunnit från hemmet, bland annat hennes smycken värda 15 000 kronor.

19 juni kom Uffe hem kraftigt påtänd. Anne ringde socialjouren.

25 juni ringde Anne socialservicecentralen. Uffe hade haft hallucinationer under flera dagar.

1 juli skrev Anne sin förtvivlade vädjan om hjälp till Karin Söder

14 juli omhändertogs Uffe än en gång för fylleri och togs in på Maria ungdomspoliklinik. När han sovit ruset av sig fick han gå hem igen.

21 juli ringde Anne de sociala myndigheterna igen. Uffe hade inte varit hemma på fyra nätter. Anne var orolig för att han börjat använda tung narkotika.

14 augusti beslöts att Uffe skulle tas om hand av samhället. Beslutet fastställdes av länsräten.

Hämtades till fosterhem

I september, mer än ett halvår efter att Anne ringt sitt första samtal, hämtades Uffe till ett fosterhem. där blev han kvar bara två veckor.

-Efter två veckor i fosterhem i Bohuslän hämtades han plötsligt tillbaka därifrån igen. Tillbaka till Stockholm och kompisarna. Han placerades på Drevvikens ungdomshem. Han rymde därifrån och medan han var borta skrevs han ut.

-Jag förstår inte hur de kunde skriva ut honom innan de hittat någon ny placering åt honom. Hur kan de handskas så med människor? Människoliv som Uffes är för viktiga för att behandlas så, säger Anne.

Har legat sömnlös

Anne som är ensamstående mamma har undan för undan förlorat sitt självförtroende på grund av problemen med Uffe.

Den långa tid som gått av ovisshet sedan hon första gången sökte hjälp har tagit hårt på henne psykiskt.

Hon har legat sömnlös natt efter natt och inte alltid orkat sköta sitt arbete.

Men inte bara Anne känner sig övergiven. Uffe som sitter mitt i det sociala hjälpnätet omgiven av socialassistenter har också känt sig ensam.

Totalt ensam.

Efter en tydlig misstänksamhet och distans vid vårt möte kryper slutligen de känslor han håller inom sig fram.

-På sociala tror de att de vet vad som är bäst för mig. Men det kan ju bara jag göra. De bara pratar. Jag får vara med. Men det hjälper ju inte vad jag än säger, även om jag själv tycker att det låter vettigt.

Den senaste veckan har Uffe inte bott någonstans. Han har somnat hos kompisar och i källare.

-De har sagt att det är olagligt att bo hemma när jag är omhändertagen, därför gick jag inte hem. Men jag bor hellre hemma än åker fram och tillbaka på det här viset.

-Nu har det sagts att jag ska bo på Mariapolikliniken en vecka. Bara för att vi ska prata om vad jag vill göra. Men det har jag redan talat om många gånger.

Jag vill skaffa jobb

-Jag vill utbilda mig till målare och skaffa egen lägenhet. Men de anser att jag inte klarar att ta hand om mig själv, säger han.

Vems är felet att det blev så här. Annes, Uffes eller samhällets?

Uffe har inget svar. Även om han är villig att ta på sig sin del.

-Det var ju onödigt att jag rökte brass förstås. Och att jag tog saker hemifrån, säger han.

Uffe är fortfarande ett ärende.

Hur känner sig Ulf?

Hur känner han sig efter allt som har hänt?

-Jag känner ingenting längre, säger han.

I går träffade Uffe en av sina sociala hjälpare igen.

Man skulle prata om hur länge Uffe skulle stanna på Mariapolikliniken och om han ska dit.

Mer än så visste inte Uffe Eller Anne igår.

© Helena Nordgren

Expressen

1980

Fotnot: Antalet ungdomar och barn omhändertagna för samhällsvård var enligt den senaste statistiken för 1978 – 22 135.

Av dem var majoriteten placerade i fosterhem, 11 915.

Namnen i artikeln är fingerade.