Jag vill sitta här i timmar

Nu tar vi en genväg här!

Säger Sveaskogs man när vi en sen höstdag ger oss ut på mitt lilla skogsskifte i byn Lappträsk i Haparanda i Norrbotten.

Så då tar vi alltså en genväg.

Vi går i spåren efter älgar; här syns spår efter älgars klövar.

På en plats i vegetationen syns en tydlig siluett – efter en älgkropp som legat ner på sida.

Kullar av björnmossa

Kullar av björnmossa

Vi går i marker med böljande små kullar täckta av grön björnmossa.

De påminner om sanddyner jag sett i ökentrakter i Nordafrika.

Men nu är vi på ett litet skogsskifte i Norrbotten i vad som varit myrmark och troligen är på väg att bli myr igen; såvida inte björkarna klarar av att suga upp fukten.

Vi har tagit vår genväg – och därmed har jag tappat alla begrepp om var vi befinner oss; vad som så att säga är fram och bak, väster, öster, norr, söder…

Jag önskar att så småningom lära känna markerna så väl att jag med samma självklarhet som Sveaskogs man bara känner den rätta vägen och i liksom i förbifarten kan säga; Vi tar en genväg här.

Jag får tillbaka orienteringen först när vi kommer fram till platsen där avverkningen av mitt skifte gjordes i vintras.

Där gjordes inte någon förröjning innan avverkningen.

Så om det hinns med görs röjningen under hösten – annars får den göras tidigt nästa vår.

Så småningom ska marken beredas och plantor planteras.

Tallplantor.

För det här är grusig, sandig och frisk tallmark.

Det slags mark där starka norrbottniska furor trivs att växa.

Jag har sett fram emot att få fotografera höstens löv i brinnande färger; men det har blåst de senaste dagarna; så många träd är redan kala.

Men det gör att jag nu tydligt kan se hur rågången löper som en öppen led mellan mitt och grannens skifte.

När vi går där längs rågången ser jag plötsligt en naturens konstinstallation.

En installation utom all konkurrens.

En oregerlig gran.

Installation

Installation

Någon har huggit av toppen – kanske för att använda till en rar julgran – och lämnat en halv meter kvar närmast marken.

Grenarna har fortsatt att växa ut åt sidorna och breder ut sig som en mjuk, osymmetrisk och bångstyrig mantel strax ovanför marken.

En grön mantel av gran som harar och fåglar kan gömma sig under.

Den här dagen hittar jag äntligen var bäcken löper; när den löper över mitt lilla skogsskifte.

Det känns som att ha en hemlighet.

Hemlig

Hemlig

För vi går längs en frisk och livgivande – men för de flesta  – alldeles okänd bäck i den lilla byn Lappträsk.

Rumpnissar

Rumpnissar

Intill bäcken står tuvor med gräs som spretar ut som yvigt oborstat hår.

Sveaskogs man säger att de brukar kallas för häxskallar.

Jag tycker att det ser ut som om klungor med små troll samlats för att nyfiket titta på bäcken.

Som rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter när de sa:

Vofför gör hon på detta viset?

De nedblåsta höstlöven åker följsamt med i bäcken när den löper och slingrar sig genom skiftet.

Den får mej av någon anledning att tänka på en åldrad rynkig hand som stilla smeker kinden på ett litet barnbarn.

Det blir alldeles stilla och rofyllt också inom mig själv.

Helst ville jag bli sittande här i timmar.

Min bäck

Min bäck

För att låta ögonen följa de höstgula löven när de seglar med bäcken, dricka en skvätt kaffe, ta en snus….

Och bara lyssna och lukta på skogen och vattnet.

© Helena Viita

Kubiken Nr 4 December 2007