Vill förstå och vara delaktig

Mitt skogsskifte – och mitt hygge –  ligger i vintervila.

Men vyn har förändrats; för nu har även min rågranne gjort en avverkning.

Men även om våra skiften ligger i vintervila – så fortgår mitt lärande om skogsägande och skogsbruk.

Även om jag har deltagit i skogskurser för kvinnliga skogsägare; så står jag ännu inte alls på egna ben.

Jag måste ha hjälp av Sveaskogs man; eller av min vän Valle för att hitta och ta mig ut på mitt skogsskifte.

Jag har redan insett att jag har bråddjup att överbrygga när det handlar om skogsägandets praktik.

Valle däremot behärskar hela processen.

Både att själv avverka och gallra sin skog och att såga till det virke han behöver till husets brädfordring.

-Är det inte så att de flesta kvinnliga skogsägare har en man som hjälper dom att sköta sin skog: Att få kvinnor klarar att sköta sin skog helt ensam? frågar jag Sveaskogs virkesuppköpare.

Han anser att det istället är en generationsfråga. Att det är den generation som har nått hög ålder som har den genuina kunskapen om skogsbruk; och att den kunskapen tycks ha gått förlorad hos de yngre. Både hos män och kvinnor.

Jag har ett skogsvårdsavtal med Sveaskog som innebär att mitt hygge ska rensas, att marken ska beredas och att det ska sättas plantor.

Men jag vill inte bara äga en skog på pappret – jag vill ha det mervärde som det innebär att själv förstå och vara delaktig.

Så även om mitt hygge ligger i vintervila så inser jag att jag måste skaffa massor med nya kunskaper och färdigheter:

Fullborda min avbrutna jägarexamen – och en dag kanske kunna gå med i jaktlaget och därmed också lära känna markerna bättre.

Lära mig att hantera en GPS  - eller ska jag månne snitsla träden för att hitta till mitt skifte?

Lära mig att hantera en röjsåg för att kunna städa upp i skogen och rensa rågångarna.

Skaffa ordentliga skogskläder – och skor.

Valla mina skidor rätt så att det går att åka skidor till skiftet?

Fast idag åker jag skoter med Valle.

Han kör över myrar, skogsskiften och förbi hemliga jaktstugor.

En ren korsar skoterspåret.

Vi passerar ett vackert tallbestånd; manuellt gallrad på gammeldags vis.

-De här träden skulle nog Göran Persson gilla, tror Valle.

Om jag haft en så vackert gallrad skog skulle jag bjuda på middag vid långbord under de ståtliga tallarnas skugga.

Vi kör vidare genom en ljus skog av glasbjörk som växer på vad som en gång varit slåtterängar.

En bit från mitt skogsskifte pekar en skylt mot Haparanda; det är 50 kilometer dit – skoterledes.

Ikea i Haparanda och Alko – finska systembolaget – i Torneå är numera den självklara rutten för de som åker till Haparanda.

Jag brukar köpa finskt lingonvin eller blåbärsvin.

Jag har en moster i Haparanda – och en moster i Torneå.

Mostern i Haparanda promenerar varje dag från Sverige till Finland.

Hon går via en bro över Torneälv och gränsen – och hälsar på sin syster i Torneå.

Efter att Valles sambo bjudit på köttsoppa med älgkött åker jag en sväng till Haparanda -  med bil.

Som alltid skyggar jag när jag måste dela hala vintervägar med tunga timmerbilar.

© Helena Viita

Kubiken Nr 1  April 2008