Skoglig städiver

Dags för hyggesrensning av mitt lilla skogsskifte i Lappträsk i Haparanda och Norrbotten.

Det område där jag förra vintern gjorde mitt livs första avverkning ska förberedas inför markberedningen senare i år.

Det är sju grader plus, några snöfläckar ligger  kvar, det är solsken och en stark frisk vind.

Över oss flyger en trana.

Häromdagen såg rågrannen Blom en örn.

Det är han som har Sveaskogs uppdrag att göra hyggesrensningen.

-Det här är den bästa tiden att vara ute i skogen. Innan myggen har kommit, säger han.

Han drar hårt, några gånger, för att starta röjsågen.

Alla redskap tycks gjorda för män. Jag har ännu inte gått någon av de röjsågskurser som brukar hållas för kvinnliga skogsägare.

Men när jag kört trimmer har jag många gånger fått be om hjälp för att orka starta motorn.

Hur skulle jag gjort om jag gått långt genom skogen kånkandes på en röjsåg – och väl på plats inte lyckats dra igång den?

Rågrannen börjar arbeta med hyggesrensningen.

Den ena smala stammen efter den andra följer vindens riktning när de faller.

Jag lyfter en nersågad björk.

Björksaven rinner över fingrarna.

Den smakar sött och friskt.

Jag skulle gärna fyllt en flaska.

bjorksav

Rågrannen kör röjsågen och hör inte att jag ropar.

Jag har sett en halvmeters hög gran, vackert vuxen och lika betagande som grannens gråhundsvalp.

Den vill jag spara!

Blir smått lycklig vid tanken på att jag kan bestämma om jag vill lämna ett träd kvar för att fortsätta att växa.

Bara för att det är vackert.

Fast den här gången hann jag inte med.

-Den skulle det ändå aldrig blivit något med, säger rågrannen

Och räknar till 25 årsringar.

Jag förhärdar mitt hjärta.

Hygget ska rensas och då går det inte att låta sig charmas av den ena lilla granen efter den andra.

När jag kör röjsågen rycks jag med av städivern. För det är roligt att städa upp.

Men det är tungt att gå i marker som är fulla av ris, kvistar, uppstickande vassa rötter, stammar…

Men nu har jag börjat känna igen mej på hygget. De kvarlämnade miljöträdens siluetter har blivit gamla bekanta.

Jag har längtat efter att få se hur bäcken som löper över skiftet flödar full av vårens vatten.

Den flödar också mer full än jag sett den tidigare; men har nu blivit så bred så att det är svårt att kliva över den.

Så ett bra tag går jag och rågrannen på var sida om bäcken.

Så småningom lämnar vi hygget och går tillbaka över skiftena.

Vi kommer till ett område där jag ännu inte varit.

En plats där min mamma lämnade kvar fröträd när hon gjorde en avverkning för många år sedan.

Höga majestätiska talltoppar lutar sig mjukt framåt i den starka vinden.

Mellan de ståtliga fröträden ligger stora stenbumlingar – som ditkastade av någon jätte.

Jag blir betagen av den vackra platsen.

En hare som ännu är vit kutar bortåt i skogen.

Jag trampar i hög efter hög med älgspillning.

Så kommer vi till en plats; som ett litet avskilt skogsrum,  fyllt av en stark doft av skvattram.

Jag andas in djupt.

Så river jag av några nävar med blad.

Stoppar dom i fickan -för att ta med doften hem.

© Helena Viita

Kubiken Nr 2 Juni 2008