I väntan på vadå?

LULEÅ

Ett kort möte med en älg.

Och så de dödande skotten.

Däri finner älgjägaren jaktens tjusning.

-Inte är det för köttet jag jagar i alla fall.

Kjell Lundström i Ale jaktlag väntade förgäves på de två minuterna igår.

Timme efter timme efter timme på ett trätorn, i råkall dimma vid en jordväg i skogen.

KLockan 4.17 i går morse blev älgen lovligt villebråd för länets nära 30 000 jägare.

I Ale hemvärnsgård samlades Ale jaktlag för upprop och genomgång av regler.

Klockan är 3.30 på morgonen.

Utanför hemvärnsgården ligger dimman tjock.

Inne i den trista lokalen lyser kala lampor.

Jaktledaren Rolf Burvall ropar upp namnen på jägarna.

På en karta får nålar i olika färger markera placeringen för de olika trätorn där jägarna ska sitta på pass.

-Blå nålar för befintliga torn, gula för nybyggda och röda för gamla torn som ska rivas, förklarar han.

Jägarna är oftast klädda i grönt och har alla något rött på huvudet, ett band, eller en keps.

Den kala belysningen, det strikta uppropet, de gröna kläderna och kartan markerad med nålar för tankarna till en militärförläggning.

Fördelningen av trätorn, och byten av trätorn med varandra, för tankarna till barndomens skogar, där pojkarna byggde sina träkojor för vilda lekar.

Men männen i hemvärnsgården är beredda på ett annat slags anfall, på älg.

-Vi får skjuta tre vuxna djur, därav en tjur och tre kalvar, säger Rolf Burvall.

Dags för männen att sprida ut sig i terrängen.

Kjell Lundström kör med bilen längs en lång jordväg. Placerar bilen ett 100-tal meter bort, och klättrar upp i sitt trätorn.

Klockan har hunnit bli halvfem.

Ett 80-tal meter bort böjer sig vägen i en kurva.

-Häromdagen såg jag en ko och en kalv passera här, så det kan bli där älgen kommer, säger han.

Längre än till den kurvan går det inte heller att se.

Dimman ligger fortfarande tjock.

Lättar ibland, men lägger sig ner igen.

Det är fuktigt, rått och tyst.

-En fin jaktmorgon, säger Kjell Lundström

Han har skjutit sammanlagt 13 älgar under 28 år som jägare.

Det börjar ljusna något.

-Det är just när det börjar ljusna som man tycker sig se älg överallt, säger Kjell.

Han hänger upp sin kommunikationsradio på tornet.

Tar ner den med jämna mellanrum för att tala med de andra jägarna.

-Så fort man hör ett skott slår man på radion, säger han.

Det hörs ett skott, men långt borta.

Ett annat jaktlag.

Till en början känns det spännande att ta del i jakten som observatör.

För om männen i skogen jagar på allvar så blir tidningens observatör ett slags ställföreträdande jägare, åt läsarna.

Framförallt står förhoppningarna till Bilden.

För när jägaren lägger an sin bössa ämnar fotografen stå snett bakom honom och lägga an sin kamera.

En bild på jägaren, hans välriktade bössa och så skottet i älgens kropp.

En bild att förmedla till läsarna på det som är nerven i jakten.

Kjell Lundström lägger nytt bränsle på förhoppningarna.

-Förra året såg jag en flock med sju älgar. Då gäller det att kunna bestämma sig fort för vilken man vill skjuta, säger Kjell.

Och bara häromdagen såg han ju en ko och en kalv, just där vägen kröker sig.

Vi stirrar stint mot just den vägkurvan.

Det är fortfarande lika kallt och rått.

Dimman ligger som ett fint, fint regn i luften.

Och klockan går. Sakta.

Fotografen slår upp sin fällstol, med ansiktet mot kurvan.

Vi som inte fotograferar sitter i trätornet och tröstäter.

Det är outhärdligt långtråkigt.

Vi väntar på nästa spänningsmoment.

Om jaktlagets älghund hörs skälla betyder det att den fått vittring på älg.

Kjell Lundström får via radion veta att hunden hörts skälla.

Det blir för ett tag livlig trafik över radion.

Sedan stillnar det.

Hunden är borta.

Långt, långt borta hörs tre skott, och sedan ytterligare ett.

Ett avlivningsskott. Men ett annat jaktlag.

Tystnaden lägger sig igen. I övrigt händer ingenting.

-Jakt ska inte vara alltför lätt, säger Kjell.

Jakten finns i ett svårfångat byte.

Och i jaktinstinkten?

-Ja, något måste det ju vara. Jag skjuter ju inte för köttets skull. Det är just känslan att få skjuta en älg som är skön.

Klockan nio avbryts jakten, för att återupptas klockan två.

Vi lämnar tornet, och en halv ostsmörgås.

Och möter de övriga jägarna.

Som berättar att dom sett två älgar, bara femhundra meter från vårt torn.

Sammanlagt åtta älgar har jägarna i laget sett under sina timmar på pass, mellan klockan halv fem och nio.

En jägare sköt mot en älg, men missade.

Från vårt torn syntes den där kröken, där älgarna borde ha kommit.

På jordvägen kröp en liten mask upp, och sedan ner igen.

I övrigt hände ingenting.

© Helena Viita

Publicerad

6 september 1988

NSD