Att bli med skog

Att bli med skog är ungefär som att ha blivit med barn. Det innebär att plötsligt börja se nya sidor av världen.

När jag väntade barn såg jag med ens den ena kvinnan efter den andra med stora varma magar – eller mammor som rullade barnvagnar.

Även en skog väcker en instinkt av ansvar för att vårda – på samma sätt som föräldrar känner för sina barn.

Min väg till skogsägare har varit en stilla process – med toppar av glädje.

Den första vågen av lyckobrus kom när jag för drygt ett år sedan fick lagfart till det lilla skogsskifte min kära mamma gett mig som gåva.

Jag började smaka på ordet skogsägare. Kände att jag fick en annan tyngd – och inte minst en annan trygghet.

Tryggheten i att ingå i ett större sammanhang med egen tillhörighet i skog och natur. Men lika mycket till de som levt före mig och sett samma träd växa.

Den här skogen delar jag inte bara med min mamma utan även med hennes faster Hulda som flyttade till Sverige från Finland och gifte sig med svensken Anton.

Stödet av skogens tysta, välvilliga och vänliga auktoritet och banden till de som levt före mig ger mig en rak och trygg skogsägarrygg.

En dag i mars åkte jag äntligen till ett första möte med mitt lilla skogsskifte i byn Lappträsk i Haparanda.

Bror Olofsson från Sveaskog har lovat att hjälpa mig att hitta skiftet – och att visa mig mitt livs första avverkning.

Så där är vi nu omgivna av höga timmervältor. Tall, gran, björk och en doft av kåda

Somligt timmer är tjockt och kraftfullt – efter att ha vuxit mer än hundra år.

Även om avverkningen behövde göras så värker mitt hjärta lite över att dessa gamla träd skiljts från jorden.

Det är en varm vinterdag. När vi går på hygget sjunker vi stundtals ner till knäna i den våtmjuka snön.

Jag börjar så smått att erövra begrepp som används av skogsägare – och som jag tidigare bara läst om vid de kurser för kvinnliga skogsägare som jag deltar i.

Jag lär mig vad en rågång är när vi går i rågången mellen mitt och grannens skifte. Jag lär mig vad en biotop är.

På skiftet finns en myr som är en biotop och som det tagits särskild hänsyn till vid avverkningen.

På den sortens myrar trivs tjädern.

Intill myren har en hög och värdig tall lämnats kvar. Om något hundratal år är den en vacker torrfura som insekterna kommer att älska.

Vi går längs ett skoterspår – som en gång i tiden användes som stig för korna.

Här finns en bäck som är en biotop och där det lämnats en kuliss av träd. Här trivs tjäder, järpe och orre.

När jag får veta att det löper tre bäckar på det här lilla skiftet – och att en är en biotop – gör mina känslor halsbrytande krumsprång av glädje.

Jag längtar redan efter få återvända när snön smält undan för att få höra porlandet när bäcken löper fritt.

Senare ser jag en karta som visar hur bäcken löper och ringlar över flera skogsskiften för att mycket längre bort rinna ut i ett träsk. Just vid det vatten där jag under många år arbetat med att rusta ett vackert gammalt timmerhus.

Då känner jag det än en gång – glädjebruset och känslan av sammanhang.

© Helena Viita

Kubiken Nr 1 April 2007