18-taggare på skogsskifte

Jag och skiftet börjar känna igen varandra – något så när.
Lappträsk

Men när jag besöker skiftet den här gången så är det förändrat igen.

Den här gången efter markberedningen.

Marken har blivit höglagd; som det lär heta på skogsbrukarspråk.

Högarna är kompakta. Men nu följer vintern – och skiftet kommer att vila.

Så det finns tid att tänka.

Nästa vår när naturen börjar spritta igen då ska det sättas plantor.

På den plats där skogen avverkades för två år sedan ligger nu mängder med små kompakta kullar av torv och mineraljord.

Där ska det sättas plantor nästa vår.

Tusentals små plantor.

Plantor som drivits upp från plantagefrö och växer fortare.

Gran eller tall?

Eller kanske både gran och tall?

I den här marken trivs både gran och tall.

Här och där syns redan små, små självsådda plantor av granar.

De är betagande.

Tallen lönar sig bättre; men älgen är mer förtjust i tallplantor än i granplantor.

Om platsen för min avverkning är något eldorado för älgar vet jag inte.

Men självklart finns här älg.

Sveaskogs man har visat mig på spåren efter älgar i markerna.

Tack och lov har han inte visat på några spår efter björn.

Men en annan skogsägare i byn har berättat att han sett otvetydiga spår efter björn på sina skiften; björn som rivit upp stubbar i jakt på föda.

Det är den sortens berättelser som gör att jag fortfarande känner en viss tvekan inför att gå alltför djupt in i skogarna ensam.

Faktiskt så tror jag att jag skulle bli lite skakis bara av att ensam möta en stor älg ansikte mot ansikte.

Skogsägande leder förstås till både det ena och det andra.

Jakten hör väl dit.

När jag sover i Lappträsk så väcks jag ibland okristligt tidigt på morgnarna av skotten från älgstudare som siktat på älg.

Så självklart måste jag se till att masa mig upp och följa med ut på jakten.

Som journalist har jag varit ute vid flera tillfällen för att göra jaktreportage.

Det har handlat om både fågeljakt, älgjakt och björnjakt.

Men aldrig har det fällts något byte när jag varit med.

För det mesta har jag suttit och räknat daggmaskar; och försökt få tiden att gå.

Det är först när jag följer med lappträskjägarna ut på jakt i ”våra” marker som jag för första gången får vara med om att ett byte fälls.

Dessutom en 18-taggare.

Eller udda 18 som jag får lära mej att det heter.

Dessutom hörs skottet innan vi andra knappt hunnit sätta oss tillrätta i älgtornen.

Så under den här jakten blir det ingen tid över för att räkna daggmaskar.

Men det är en älg mindre som kutar över vägarna; och som bilförare slipper kollidera med.

Det är en älg mindre som gillar att glufsa i sig små nysatta tallplantor.

Tall eller gran? funderar jag för mig själv när jag lämnar Lappträsk efter att ha stängt för vintern.

Fast när jag åker hem det här året så har jag i alla fall med mej ett par ordentliga älgstekar.

© Helena Viita

Kubiken

Nr 4 Oktober 2008