Möten på Kola:Bomber

MURMANSK

Tamara Ivanova, 66, och Valerina Istomina, 63, är två kvinnor som varit trogna hemstaden Murmansk på Kolahalvön.

Trots de ohyggliga minnen de bär med sig från andra världskriget.

-Det vi tvingades uppleva kan bara ryssar överleva eftersom vi ryssar är så starka, säger Tamara Ivanova.

På muséet i Murmansk finns ett amerikanskt citat:

”Om några förtjänar fred så är det människorna i Murmansk…”

Under andra världskriget spelade Murmansk stor roll som införselhamn för krigsförnödenheter.

Tamara Ivanova och Valerina Istomina var barn när kriget drabbade Murmansk.

Även om de är gamla kvinnor i dag så är deras minnen från kriget levande.

-Vi gamla har bra långtidsminne, säger Valerina Istomina.

Hon var sju år gammal när hon tvingades möta kriget.

Hon bodde tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon i en lägenhet i Murmansk.

Hon minns bomberna som föll och hur hennes familjs lägenhet som genom ett under klarade sig från förstörelse.

-Tre fjärdedelar av husen i Murmansk län förstördes under kriget. De bombades sönder eller brändes ner, berättar Valerina Istomina.

Hon berättar om hur barnen brukade söka sig till de sönderbombade och nerbrända husen. Hur barnen fösökte samla ihop spillrorna för att trots allt försöka komma in och bo i de skadade husen.

-Min lillebror som då var fyra år gammal hittade en teddybjörn i ruinerna. Sedan såg han en hand som höll teddybjörnen. Det var en liten pojkes hand. Min bror lider fortfarande av det minnet, berättar Valerina Istomina.

Tamara Ivanova var elva år när kriget kom till Murmansk. Hennes två systrar var sex och åtta år gamla.

Tamara Ivanova beskriver år av ständiga tyska flygräder. Sommartid när nätterna var ljusa pågick flygräderna både dag och natt.

-Tyskarna beslöt att förstöra Murmansk från luften. De stoppades 51 kilometer från Murmansk.

-Det var flygräder praktiskt taget varje dag. Särskilt sommartid bombades det både dag och natt. Det kunde vara 16-18 flygräder per dygn, säger Tamara Ivanova.

Hon minns sin rädsla. Hon minns att hon fick gå och lägga sig med kläderna på. Hon minns hur hennes familj gömde sig i husets källare under flygräderna och hur hon även nere i källaren kunde känna marken skaka.

-Den 18 juni 1942 brändes hela Murmansk ner. Vårt hus var ett av de hus som förstördes, berättar hon.

Hennes pappa arbetade i hamnen under kriget.

-Det var nästan som att vara vid fronten eftersom de som arbetade vid järnvägen och i hamnen tvingades arbeta dygnet runt, säger Tamara Ivanova.

De två ryska kvinnorna Tamara Ivanova och Valerina Istomina är med i en förening som heter The children of war of Murmansk.

Deras erfarenheter från kriget är ett skäl till deras önskan att få lära känna andra människor med erfarenheter från kriget.

Tamara Ivanova och Valerina Istomina tror att framtiden består av samarbete.

-Vi vill byta erfarenheter på en mänsklig nivå, säger Valerina Istomina.

© Helena Viita

Publicerad

9 november 1996

NSD