Möten på Kola: Med buss

LULEÅ-HAPARANDA-ROVANIEMI-IVALO-MURMANSK

Barentssamarbete!!!

De högstämda talen om vikten av ett sådant samarbete har varit många.

Möjligheterna till Barentssamarbete kan undersökas mer konkret.

Genom att testa infrastrukturen – och göra en resa med buss till Ryssland.

Slutsats: Den som är intresserad av Barentssamarbete bör ha god kondition, mycket tid, varma kläder – och toalettpapper.

Visst går det att flyga till Ryssland men den som är flygrädd väljer knappast Aeroflot.

Ringer några resebyråer i Norrbotten – ingen vet något om reguljära bussturer till Ryssland.

Via tips av personer på myndigheter i Norrbotten och Finland hittar jag slutligen rätt.

Goldline Oy heter det bussbolag som kör till Ryssland.

Bussarna går varje vardag från Rovaniemi.

Och jodå, dom kör desstom fram till Murmansk större hotell.

Med tanke på språkförbistringen – den knapphändiga engelskan hos kvinnan som svarar på Goldline och min ännu mer begränsade finska – känner jag oro för missförstånd.

Tänk om tiderna är fel eller om bussen inte kör fram till hotellen.

Om jag tvingas att sent på kvällen stiga av på okänd plats i Murmansk – oroligt spanande över axeln efter den omtalade ryska brottsligheten.

Utan möjlighet att vissla efter en rysk taxi eller att fråga efter vägen.

Även om jag behärskar flera främmande språk så är kunskaperna i Barentsregionens ryska en vit fläck – och ryssarna talar helst ryska.

Barentssamarbete har nästan blivit ett modeord i länsstaden Luleå och samarbetslänet Norrbotten – men samarbetet tycks inte inbegripa vanligt folk.

Det är svårt att hitta litteratur om norra Ryssland eller handväskvänliga parlörer på ryska i Luleå.

Först i Haparanda hittar jag en rysk parlör – biblioteket säljer.

Stiger på en buss i Luleå, en torsdag klockan 10.50.

Enligt tidtabellen ska jag inte vara framme i Murmansk förrän klockan 23.oo nästa dag.

En övernattning i Rovaniemi blir nödvändig.

I finska tv-nyheterna visas en bestämd Boris Jeltsin. Vad säger karln egentligen?

Dagarna före har det talats om maktkamp mellan Rysslands inrikesminister och säkerhetsrådschefen Alexander Lebed.

Inrikesministern sägs ha försatt sina styrkor i högsta beredskap.

Vilket tillstånd ska Ryssland befinna sig i?

Får en attack av respekt för det stora landet i öster.

Bussen från Rovaniemi avgår klockan 07.00 på morgonen.

Enkel resa till Murmansk kostar 635 svenska kronor.

I Rovaniemi tar en äldre svensk man ett ömt farväl av en ung ryska.

Den unga kvinnan och jag blir reskamrater.

Vid uppehållet på busstationen i Ivalo möter vi ett sällskap ryssar som sitter och skär bröd och ost med kniv.

De ska till Sverige på konferens.

Efter tre timmars väntan kommer den ryska chauffören.

Han har kört 30 mil från Murmansk till Ivalo.

Förskräckelsen över den tejpade och luggslitna minibussens tillstånd ökar när han försöker starta bussen – utan att lyckas.

Först efter tre försök går motorn igång.

Vi är ett litet sällskap.

En rysk man, hans kvinna och deras lilla barn som varit på semester på Malta.

Den unga ryska – snart svenska – kvinnan.

Och så en finne som är bred som en ladugårdsdörr och uppför sig så egendomligt att jag undrar om han är full – eller har en skruv lös.

Ibland stirrar han tomt framför sig, ibland ler han inåtvänt.

Emellanåt underhåller han den ryske pappan med att säga könsord på finska.

Jag granskar den magre och slitne busschauffören och den lille, lille ryske mannen.

Inser att alla i bussen är prisgivna om finnen skulle börja vifta med sina breda armar och stora nävar.

Efter cirka fem mil i Finland når vi den finska gränskontrollen och visar pass och visum.

Sedan kommer den ryska gränsen vid Lotta.

Där granskas visum, pass och våra tulldeklarationer över pengar och värdeföremål.

Här finns en toalett men inte toalettpapper.

Här möter unga pojkar som bär vapen över axeln.

Här syns spåren efter den tidigare järnridån.

Taggtrådsstängsel och ett band kal mark där träden huggits ner.

Nu står finnen i bussen inte längre ut med sin törst.

Han köper en flaska vodka vid första lilla kiosk vid gränszonen.

Hur ska han reagera på en flaska rysk vodka?

Blir han aggressiv eller snäll?

Han dricker ett par klunkar och lägger ifrån sig flaskan i ett säte.

Sedan sätter han sig i stolen intill chauffören, stirrar stint på honom eller dunkar honom kraftfullt i hans magra axel.

Ibland utbrister han i ett mörkt högljutt buller.

Ropar enstaka ord på ryska.

Bålsjåj…

Hinner lära mig att det betyder mycket eller stor.

När han för en stund lämnar sätet intill chauffören parkerar jag mig där och sitter sedan som klistrad där resten av vägen.

Så att han inte ska kunna störa chauffören eller dunka honom för hårt i ryggen.

Vill inte att chauffören ska köra av vägen.

För nu följer mil efter mil genom ett ödsligt landskap.

På en väg utan asfalt.

En väg som stundtals tycks försvinna i djupa spår.

Eller som plötsligt blir halv för att där ligger stora stenbumlingar.

Eller som kräver undanmanövrar för att där ligger timmerstockar.

Bålsjåj, vrålar finnen.

Ute är det kallt och kläderna är alltför tunna.

Vad gör vi om bussens motor skulle stanna?

Vi kör mil efter mil utan att möta ett fordon, utan att se samhällen eller hus.

Bålsjåj, vrålar finnen och tar fram vodkaflaskan för att åter läska sin strupe.

Flaskan är tom.

Han hade inte skruvat igen korken tillräckligt och all vodka hade runnit ut i sätet.

Visar ett falsk medkännande – men jublar inombords.

Färden fortsätter över stock och sten – och över timmerbroar vars hållbarhet tycks tveksamma.

Närmare Murmansk får vi färdas på asfalterade vägar – det vill säga asfalterade på ryskt vis.

Finnen, chauffören och jag har börjat umgås på en blandning av finska, ryska och svenska.

Alexander säger att han tog den lilla bussen eftersom han bara hade med sig ett par personer från Murmansk till Ivalo.

-Liten maffia, säger finnen.

Finnen långpendlar till Ryssland där han arbetar som ingenjör.

Han har fyra barn men hans kvinnor har lämnat honom för att han är alkoholist.

Alexander pratar om sin familj, sin son och dotter.

Om att han pratat med olika människor för att spara sin son från att kallas in till kriget i Tjetjenien.

Nu möter vi andra fordon.

Ryska timmertransporter.

Långtradare från Norge, Finland, Danmark och Sverige med mejeriprodukter, kött och fisk.

I mörkret på vägen vädjar en man om lift.

Han är fiskare och har varit i Salla och fiskat.

Han får åka med och nu blandas lukten av utspilld vodka med en lukt av fisk.

Det är sen kväll när vi når Murmansk.

Chauffören kör mej till hotellet -men jag får veta att det inte ingår i rutten.

Den ryska kvinnan ger mej sitt telefonnummer – om något skulle inträffa så kan jag ringa.

Hon är skild men bor med sin före detta man eftersom de inte kunnat få tag i lägenhet.

På hotellet möter en fuktig lukt.

Den kvinnliga ”nyckelpigan” visar hotellrummet.

Ett osmakligt och skitigt rum där toaletten hakar upp sig efter första spolningen och brusar hela natten.

Vattnet i kranarna är brungult.

Går på spaning efter kackerlackor beväpnad med en flaska radar.

Så ringer telefonen.

De två män – som via ombud – blivit ombedda att möta mig hade väntat förgäves vid bussens hållplats.

-Jag bad chauffören att köra mej till hotellet eftersom jag ville undvika den ryska maffian, säger jag.

Och de två ryssarna brister ut i högt och rungande skratt.

Mitt första möte med Ryssland blir ett stort gemensamt hjärtligt skratt.

Det ska följas av fler tillsammans med varma, generösa och kraftfulla ryska människor.

Något som får mej att ännu mer beklaga att vägen som är förutsättningen för vanliga människors möten måste gå över stock och sten.

Jag har åkt drygt 80 mil på svenska, finska och ryska vägar och det har tagit nästan ett och ett halvt dygn.

Och svenskarnas upprepade vädjanden om att övergången vid Salla ska öppnas också för svenskar – något som skulle spara hundratals kilometer i resväg – har hittills klingat ohörda.

© Helena Viita

Publicerad

20 november 1996

NSD