Inlandsbanan:rallarsving

GÄLLIVARE
En resa med Inlandsbanan slutar i Gällivare.

Men det går lika bra att göra tvärtom – låta resan börja i Gällivare och Malmberget.

Kanske hyra nattlogi på historisk plats – i Malmbergets kåkstad; lägga in några vedklabbar i stugans kamin och tänka på de rallare som för mer än hundra ås sedan byggde malmbanan hit.

-Malmberget och kåkstaden vilar helt på det svarta guldet, järnmalmen, säger Camilla Nilsson

Mest varje dag går hon runt i kåkstaden och berättar dess historia.

Om malmen som hittades där redan på 1600-talet, men som började brytas först när järnvägen nådde fram till Gellivare Malmberg 1888; om rallarstugorna där rallare bodde bara medan de lade rälsen just där; om rallare som blev kvar för att arbeta i gruvan.

I Malmberget tjänade en borrare 100-120 kronor per månad, en gruvarbetare i Dannemore tjänade bara 35-40 kronor per månad.

Den goda förtjänsten lockade arbetare från hela landet. Tillfälligt arbete, trodde man, och byggde simpla bostäder.

Ofta av virke från fläsklådor och dynamitlådor.

Dagens kåkstad ligger på samma plats som gårdagens, Västerlånggatan har byggts upp igen.

Här finns Finkelsteins klädaffär, kaféet endast för nyktra, lastkajen…
Här säljs karameller, virkade dukar och stenar.

-Här i Malmberget finns naturen, stugorna, stenarna och stjärnorna.

Så säger en kvinna som går och flanerar i kåkstaden.

Hon berättar att hon bott på 15 olika platser i Sverige, innan hon slog sig ner i Malmberget.

Hon säger att hon måste slå näven i bordet, göra revolution, mest varje dag.

-Jag tror att kvinnor som bor i Malmberget måste göra revolution lite oftare.

Hon uppmanar till ett besök i butiken som säljer stenar.

Camilla Nilsson berättar för turisterna om att det unga Malmberget var känt för sina duktiga brottare och boxare.

En av böckerna som säljs i Finkelsteins klädaffär berättar om bordet i gruvstugan som hade bitmärken i hörnet efter att Starka-Tyko lyft det med sina björnkäkar.

Starka-Tykos son blev också stark; han kunde slå bucklor på stuprör med bara knytnävarna.

Idag visas ett modernt manlighetens kraftprov i en tävling som kallas rallarsving.

På den plats där lastkajen en gång låg ställer sig männen som ska tävla i rallarsvingen.

De står där i blåsten med svällande muskler och armarna korsade över bröstet – och lever väl upp till bilderna; eller myterna – om hur män i ett gruvsamhälle ska se ut.

Männen ska lyfta ack så tunga stenar – ett halvt ton sammanlagt – i en järnvägsvagn.

De ska tippa ur alla stenar, springa och hämta syllstockar och sedan slå i rälsspik med slägga.

-Mjölksyran i benen är värst. Den försvinner inte förrän någon gång på kvällen säger en.

En oregelbunden sten är tung av historia och basnäring – den består av 127 kilo järnmalm.

Laget Friska hälsenor vinner – som för det mesta.

En av männen i laget Lingonben måste åka till sjukhus. Han har träffats av en slägga och handen fylls med blod.

Direktören för kåkstaden är entusiastisk över att få visa upp kåkstaden just den här helgen i juni.

Då är det inte bara rallarsving. På kvällen är det också fest.

På kaféet för nyktra serveras Gällivares eget öl och spelas irländsk musik av Lapplandian Highlanders.

Inne på kaféet för nyktra hörs inte salvorna från gruvan den här kvällen. Annars skallrar porslinet i många hem i Malmberget när gruvarbetarna spränger i berget kring midnatt.

Vid baren ställer sig en bred man som är nästan två meter lång.

Han ser ut att vara en som kan slå bucklor på stuprör med bara knytnävarna.

Han säger att han jobbar ovan jord, med pellets.

-Du var mej en lång rackare, säger jag.

Och han slöjdar ihop en historia som kanske kan sväljas av en turist.

Han säger att den exklusiva gruvsvampen shiitake – den odlas i gruvan i Kiruna och serverades bland annat vid Nobelmiddagen 1992 tillsammans med lammytterfilé – läggs på pizzorna i Gällivare.

De enkla timmerhus som hyrs ut för övernattning kallades ryggsäckar på grund av vindfången vid ytterdörrarna – har inte toalett, dusch, kyl, spis. Eller ens en spegel på väggen.

Och den här kvällen är det alltså fest. På kaféet för nyktra dricks öl.

Och männen ställer sig inte i led utanför toaletterna – de ställer sig i led vid husväggarna intill huset jag hyrt för natten.

Jag byter till ett annat boende.

Till den totala tystnaden och ensamheten i Dundrets fritidsby i Gällivare.

Lämnar grottmänniskorna och beger mej ner till träskmänniskorna – så lär folk i Malmberget och Gällivare ha kallat varandra en gång i tiden.

Högre upp på Dundret lastar guiderna av den ena busslasten turister efter den andra. Turisterna ska se midnattssol.

En kvinna som reser med Inlandsbanan har betalat 340 kronor för att hon och barnen ska få se solen.

Hon berättar stolt att till och med guiden minsann sagt att solen var ovanligt vacker den kvällen; och att hon även fått se solen vända.

Innan jag lämnar Gällivare och Malmberget beger jag mej till affären som säljer lättare stenar än rallarsvingens.

Där finns stenar med krafter som sägs ge vänner, lycka i affärer, tur på resor…

Medan jag står och väljer kommer det in en bred man med svällande muskler, snaggat hår och rutig skjorta.

-Har ni någon sten som ger tur i kärlek? undrar han.

© Helena Viita
Publicerad
8 juli 1996
NSD