Inlandsbanan: att umgås

GÄLLIVARE
Att resa med Inlandsbanan innebär inte bara att se en bit av Sverige.

Det är lika mycket ett sätt att umgås.

Ett svenskt tågluffande.

-Att resa med Inlandsbanan är att överge både klocka och almanacka.

Det sa Lisa Cameron från Kalmar när hon tillsammans med två av sina små söner reste med Inlandsbanan förra sommaren.

En Inlandsbana som börjar i Gällivare och slutar i Östersund eller Mora.

Eller varthelst resenären själv vill stiga av.

Lisa Cameron och hennes unga söner steg av både i Vilhelmina, Slagnäs och Gällivare.

I Vilhelmina gav de sig ut på bäversafari – fast några bävrar visade sig inte – och utanför Slagnäs i byn Gasa övernattade de i samekåta.

I Gällivare gav de sig upp på Dundrets topp för att beskåda midnattssolen.

Lisa Cameron var inte ensam om att förtrollas av midnattssolen.

-En fantastisk upplevelse, utbrast några skåningar i kör.

Anita Ignatowicz från Schweiz tyckte istället att de ljusa nätterna kändes onormala.

Hon hade problem med nattsömnen under resan.

Men hon förälskade sig i de svenska vita björkarna.

Hon var förstummad över den svenska ärligheten – och över att resenärerna längs Inlandsbanan kunde lämna sitt bagage utan tillsyn.

-Det skulle aldrig gå i andra länder. Ni har en bättre livskvalitet som slipper oroa er för kriminalitet, sa hon.

Den som reser med Inlandsbanan får möta ständiga nya upplevelser och möjligheter.

Det går att stiga av var som helst längs banan – den som har mobiltelefon kan ringa från tåget och boka logi för natten.

Det går att resa på det riktigt enkla och robusta sättet – med rälsbussen.

Det går att åka ångtåg eller att stiga på det lyxigare Vildmarkståget med restaurangvagn från 1930 inredd med körsbärsträ och silverbeslag.

På Vildmarkståget finns första klass med vackra gamla pösiga fåtöljer.

Fast de flesta av Inlandsbanans resenärer tycks föredra andra klass.

De som reser med Inlandsbanan tycks ha förvärvat en viktig kunskap, det är inte alls bättre att gråta i en rosa Cadillac än att gråta i en buss.

Den som sitter i en rosa Cadillac riskerar att få gråta ack så ensam medan den som trängs med andra alldeles säkert får både tröst och sällskap.

Den som reser med Inlandsbanan ger sig själv förutsättningar för samvaro med andra.

Inlandståget skapar möjligheterna för att uppleva livets goda.

Den sorts goda som består av nya upplevelser, möten med främmande platser och naturscenerier, möten med okända människor som lever i annorlunda livsmiljöer och har annorlunda vanor.

Men på Inlandståget finns också plats för andra slag av livets goda.

Vildmarkståget restaurangvagn erbjuder rätter som älgkalops, tjälknul eller renfilé med murkelsås och tranbär.

Och den som vill kan beställa en flaska vin till maten eller kanske ett glas konjak efteråt.

Och utanför tågets fönster breder njutningarna för ögat ut sig.

En gång är det Vindelälvens vatten som gnistrar.

En annan gång är det Piteälven som brusar.

Eller så stannar tåget upp vid Porjus kraftstation; eller vid rallarkaféet i Moskosel.

Eller det passerar Storuman, Blattnicksele, Abborrträsk…Eller Jokkmokk eller…..

© Helena Viita
Publicerad
1997 NSD Sommarbilaga