Sälja sig själv-Sahlins affär

-Där går Mona Sahlin. S-et i Sahlin lät som en orms väsande som följde mej.

-Det tystnade först när jag åkte på semester till Mauritius.

Det sa Mona Sahlin när hon besökte Luleå för att sälja boken om sig själv, tala om politiker, journalister, företagare…

-Rädda människor i rädda nationer kräver alltid syndabockar. Tänk om det i stället vore så att jämlikhet innebär att alla får vara olika, sa hon.

Det var både politikern och före detta politikern Mona Sahlin som talade i Sunderbyns folkhögskola.

Men hennes känslor inför partiet är blandade.

-Jag älskar politik men jag kommer aldrig mer att säga att jag älskar partiet, sa hon.

I dag är Mona Sahlin egen företagare – med politik som en av sina affärsidéer.

-Min affärsidé är lite speciell. Den är jag. Jag har erfarenhet av politik och jämställdhet. Jag vill skriva böcker och krönikor och pusha för kvinnor.

Tidigare under dagen berättade hon om ett annat uppdrag.

Att hon utsetts till ordförande för en nationell kommitte för Europaåret mot rasism – som är 1997.

Med hjälp av tio miljoner ska hon och 24 andra ledamöter väcka opinion mot rasism och främlingsfientlighet.

-Om man sitter i en buss och någon väser svartskalle till någon ska alla i bussen vända sig om och säga: Vad säger du egentligen?

Hon tror att svenskarna inte är främlingsfientliga.

Men att kriser gör människor rädda och att rädda människor låter rädslan gå ut över andra: bögar, invandrare, starka kvinnor.

Hon sa att hon var lättad över att få leva sitt nya liv. Livet före ”Sahlin-affären” hade varit inrutat och syntetiskt och handlat om vad andra ville att hon skulle tycka istället för om vad hon själv tyckte och ville.

-Om opinionen på en kongress uttryckt något är det naturligt att ledaren inte går emot. Men att portförbjuda debatten i sig är att gå för långt.

-I dag dyker många frågor upp som aldrig diskuterats på kongressen. Det är för mycket tystnad, sa hon.

När Mona Sahlin föreläser i Luleå – inträdet till seminariet är 150 kronor inklusive lunch – är det drygt ett år sedan det journalistiska drevet gick och partivänner övergav henne, vände sig bort eller tystnade.

Mona Sahlin har inte glömt – och knappast förlåtit heller.

-Förut sa jag partivänner. I dag säger jag vänner och partivänner. Några är både partivänner och vänner, men de är färre än jag trodde, sa hon.

Mona Sahlin såg flera skäl till att hon blev så hårt slagen.

-Jag är ung, kvinna, ser annorlunda ut och har en annorlunda livsstil. Om jag hade hetat Malte Sahlin skulle jag aldrig ha beskrivits som ytlig, dum, oerfaren, sa hon.

Hon jämförde förståelsen för Ingvar Carlssons och Gunnar Strängs klassresa med bristen på förståelse för hennes egen könsresa.

-Vad som är kompetens har i århundraden bestämts av män. Om man inte ser ut som moder Svea faller man utanför mallen ännu mer.

-Mitt stora fel var att jag sa att jag ville bli statsminister och trodde att jag skulle klara av det, sa Mona Sahlin.

Hennes attacker mot journalister var många – andan var densamma som en gång ny demokratis.

Mona Sahlin ansåg att journalister ska granska och inte föra ut information på beställning.

Hon tyckte att journalister ägnar sig åt sätta-dit-journalistik i stället för kritisk granskning; att många journalister föraktar politiker djupt; och ångrade att hon sa ifrån när hennes lille son ville ta en slang och spola vatten över de journalister som belägrade hennes hem förra året.

Mona Sahlin talade om vikten av debatt – i samhället och i partiet.

Hon talade om egna företagare som hjältar. Hon talade om att ta eget ansvar.

-Jag vill få fler att säga: Kanske kan vi göra något. Istället för: Är det ingen som kan göra något?

Hon talade om ersättningsnivåer.

-Det är en viktig debatt. Men priset kan bli att allt färre får högre ersättning. Det är cirka 700 000 i Sverige som inte har någon procent alls. Vem för deras kamp?undrade hon.

© Helena Viita

Publicerad

30 november 1996

NSD