Leif Östling i skärgården

Leif Östling, koncernchef för Scania, fick nyligen göra en extrasväng upp till hemstaden Luleå.

Han kom och hämtade sin doktorshatt efter att ha blivit utsedd till teknologie hedersdoktor av Luleå tekniska universitet.

Fast han brukar förstås komma hit ganska ofta ändå.

För i Luleå skärgård har han både sommarstuga och rötter.

-Ute på de här öarna och på kuststräckan finns både tredje, fjärde och femte generationen av min släkt samlad. Det är kul att ha så mycket rötter här, säger han.

Även om Leif Östling är uppvuxen på Skurholmen i Luleå så har han gjort karriären i södra Sverige.
Han utbildade sig till civilingenjör i maskinteknik vid Chalmers i Göteborg och till civilekonom vid Handelshögskolan i samma stad.

Efter den omvägen blev det dåvarande Saab-Scania i Södertälje. Därmed inleddes ett arbetsliv kantat av rambalkar, chassikomponenter, bakaxlar, växellådor, kardanaxlar och katalysatorer.

Efter viss grundläggande undervisning om lastbilars komponenter går Leif Östling med viss diplomati med på att rambalkarna till Scanias lastbilar- som tillverkas i Luleå – kan liknas vid bjälklaget i ett hus.

På rambalkarna som går längs med lastbilen hängs axlar, motorer, växellådor, bränsletankar upp.
Och sedan hytten. Allt det väger mellan 6000 till 9000 kilo.

Efter några år i Södertälje fick Leif Östling plats i Scanias ledning och mötte Marcus Wallenberg.

-Han var närmare 80 år då och sa: Du har inte hållit på så många år än. Jag har suttit i styrelsen för det här företaget sedan 1928. Det var 50 år, det.

-Sedan slutet av 80-talet har jag träffat Peter Wallenberg regelbundet. Han har varit min mentor. Familjen Wallenberg har betytt mycket för Sveriges industriella utveckling.

Även Leif Östling anses ju ha bidragit med en del nyttigheter. Hedersdoktor blev han för att ha gjort ”betydande insatser för svensk industri genom att framgångsrikt leda utvecklingen av ett världsföretag inom transport och kommunikationssektorn”.

Inte oväntat är det vägburna transporter som han tror på. Han ser ingen konkurrenskraft i järnvägen.

-Ryssland är på gång med ett stort motorvägsprojekt som ska förbinda Vladivostok med västeuropa. När det är färdigt om tre-fyra år kommer våra lastbilar att gå fram och tillbaka. Resorna kan göras på sju-åtta dagar istället för två månader.

-Järnvägen är för inflexibel. Om gods ska transporteras från en fabrik till ett varuhus i Stockholm kan det lastas på en lastbil som släpar iväg det. Ska det transporteras på järnväg måste det lastas om på två järnvägsstationer. Det är omlastningskostnaderna som är tidskrävande. De svarar för nära 60 procent av de totala kostnaderna. Tid är alltid pengar.

Leif Östling betraktar Botniabanan som ett ekonomiskt vanvettigt projekt.

-En kompis har räknat på det. Bara kapitalkostnader, ränta och underhåll kommer att ligga nära 1,1 miljard per år. Med dagens trafikunderlag blir det billigare att skicka dem som vill åka mellan Umeå och Sundsvall med taxi.

Intresse och skolning i politik säger sig Leif Östling ha fått när han som ung var med i SSU.

Men han ser en tydlig rågång mellan företagande och politik.

-Politik är opinionsbildning kring idéer och har alltid inslag av opportunism. Företagande handlar om att skapa produkter eller tjänster och att se till att få mer betalt än det kostar att skapa dem. Företagande är en rationell värld och skiljer sig från den politiska som spelar på människors känslor, visioner och övertygelser.

Resultatet av försäkringsbranschens trixande med lägenheter ser han som exempel på att aktieägare utkräver ansvar vid bristande ledarskap.

-Även om Skandia kommit i fokus så gäller det här hela försäkringsbranschen. Det har varit ett hävdvunnet system som rullat omkring och som jag hörde talas om redan på 70-talet. Men renoveringarna av lägenheterna som Skandia försökt smyga bort är så nära stöld det går att komma.

Leif Östling anser att en god ledare i näringslivet bör ha fackkunnande – och kunskap – om människor.

Hans erfarenhet är att lagsporter som fotboll, ishockey, handboll och basket eller uppdrag i föreningar formar goda ledare.

-De som gjort sådana erfarenheter redan i tonåren blir ofta mycket omtyckta ledare. Det beror på att de som unga lärt sig gruppdynamiska processer i praktiken. De har fått lära sig givande och tagande, att tolka människors olika signaler och att människor är olika.

Han beklagar att studerande vid exempelvis maskintekniska civilingenjörsutbildningar till 80-85 procent är män. Något som ger en verkligt sned rekryteringsbas.

Men han tror att det finns fler skäl till att kvinnor är handikappade inom näringslivets chefsgång.

-Flickor är mer individualistiska. De får sin träning i gruppdynamiska processer senare i livet, när de bildar familj. Vi ser att kvinnor behöver jobba längre i industrin innan de vet hur de gruppdynamiska processerna fungerar. Och när de lärt sig det efter fyra-fem år är det dags för familjebildning.

-Leif Östling tycker att det finns både politisk opportunism och röstfiske i pratet om kvotering som recept mot den låga kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser.

-Det är lite för mycket av att köpa röster och få röster. Jag tror att man bör vara lite försiktig med det här. Vi har att göra med väldigt traditionella strukturer som ändå beror på någonting.

Han säger sig ha mött många kvinnor i näringslivet som är motståndare till att vara ”kvoteringskäringar”.

-Andra kvinnor vill ta paus i chefs-karriären för att ägna sig åt familjen. De orkar inte ta hand om en grupp på arbetet och samtidigt få ungarna att fungera i skolan. De orkar inte ha mentalt ledarskap både hemma och på arbetet. Och under tiden utvecklas företaget i en rasande fart.

Han är knappast politiskt opportun när han framför den sortens åsikter; han brukar för övrigt avråda sina vänner från att gå in i politiska debatter; för att han anser att företagsledaren alltid förlorar mot politikern.

-Det är en värld med politisk retorik och en helt annan logik än företagandets.

En annan debatt – inte minst vid Luleå tekniska universitet – har handlat om ett minskat intresset för civilingenjörsutbildningar.

Leif Östling lyfter sin kaffekopp och säger:

-En kopp håller ju inte hur länge som helst. Vårt samhälle är inriktat på förnyelse och konsumtion av produkter. Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Idag finns mer av det naturvetenskapliga tänkandet, utbildningen och kompetensen i central- och östeuropa, Asien, Indien. Västvärlden monterar ner den kompetensen men vill gärna ha produkterna. Då går utveckling och tillverkning till de ställen på jordklotet där kompetensen finns. Vi har flyttat oss upp på Maslows behovsskala. Människor i Polen, Estland, Lettland, Ryssland har mer fundamentala behov. Bostad, jobb och pengar för att kunna överleva. De har samma drivkrafter som jag såg hos min mamma och pappa på 40- och 50-talet.

Leif Östling tror att Sverige är på väg mot en generationskonflikt liknande den nu aktuella mellan stad och landsbygd vad gäller statsbidragen.

-Den producerande basen har minskat och vi får konkurrens från länder som har teknikkunnade och tekniktänkade. De unga får betala hela sin livstid för att de är färre, för att vi har en kraftigt åldrad befolkning och på grund av ökad internationell konkurrens.

-Dagens unga får en enorm försörjningsbörda när 40-talisterna går i pension. Den generationen har verkligen skott sig.

-De unga kommer att fråga sig varför de ska ställa upp för andra och försaka allt för sig själva, och varför de ska ha sämre levnadsstandard än sina mammor, pappor, farmödrar och farfäder.

Även om Leif Östling bott utanför Norrbotten och Sverige så har hans grund som människa formats under barnaåren i länet.

-Närheten till naturen gör att människor i Norrbotten får andra värderingar. Människor här tänker nog inte på hur påtaglig naturen är.

-Det är få som bor och lever så bra som i Norrbotten om man ser till vad man får per intjänad krona. Det gäller både boende, mat och fritidsaktiviteter.

© Helena Viita
Publicerad
29-11-2003
NSD