En gul redaktionsblomma

Kastade otåliga blickar på mina blomskott – de tog sig ack så sakta.

Hade fått en brinnande lust att skapa trivsel i mitt arbetsrum – med några levande växter.

Småpratade med en av företagets välavlönade chefer. Kanske kunde anställda få blommor till sina rum?

Levande blommor var uteslutet – de dog bara. Men konstgjorda var tänkbara, löd svaret.

Månaderna gick och min skönhetslängtan blommade upp igen.

Gick till redaktionschefen: Var det möjligt att få köpa några krukväxter till mitt arbetsrum – på företagets bekostnad?

Redaktionschefen gick till chefredaktören och gav ett effektivt besked.

Chefredaktören hade hänvisat till en annan chef.

Tiden rann undan igen.

Så började solen visa sig också i vår mörka och gudsförgätna landsända. Lusten efter färg och skönhet väcktes igen.

Gick över till bensinmacken och köpte en färgsprakande gul pappersblomma.

Fyllde i utbetalningsmeddelande med namn, personnummer och specifikation: Pappersblomma till arbetsrum.

Redaktionschefen skickade räkningen till chefredaktören, som flyttade den tillbaka till mej, med vidhäftad klisterlapp.

Vad är detta? Löd hans fråga.

Han talade om att blommor hörde hemma hos chefen för fastigheten.

Ärendet med den gula pappersblomman avancerade ytterligare en nivå i hierarkin. Och hamnade hos den som hade rätt till beslut om sådana ömmande investeringar.

Hade knappt hunnit slå på datorn denna morgon, förrän rätt chef kom ångande, med blomkvittot från OK i handen.

Vad är det här? Undrade hon med samma oro som den förra.

Och gav nytt besked: Löftet om konstgjorda blommor gällda bara allmänna utrymmen.

En ny glädjefylld arbetsdag hade randats. Kollegornas måndagströtta blickar svepte över lappade korkmattor, kablar hängande från innertak, kvarglömda platsjulgranar, smutsiga tapeter och gulnade gardiner.

Själv kom jag ihåg när jag under kränkande former till slut fick det arbetsbord som sakkunskapen rekommenderat.

För att jag efter snart 20 års anställning med otaliga engagerade artiklar – och en i lika hög grad engagerad kroppshållning – börjat få vissa fysiska känningar.

Lade undan blomkvittot som kommit i retur – och förberedde en intervju om arbetsmiljö.

Sådant är ju fint att ha i tidningen. Det kan ge intryck både av socialt ansvar och samhällsengagemang.

Mindes ett reportage i en tidning om just arbetsmiljöfrågor; om ett företag som satsat på sin fysiska arbetsmiljö.

Den intervjuade chefen ansåg att den fysiska miljön avspeglade företagets attityd till de anställda.

Gav mej ut för att göra min intervju. Tänkte på att den gula pappersblomman för 79 kronor engagerat tre chefer; en redaktionschef, en chefredaktör och en ekonomichef.

Fast min artikel den här dagen, om stressframkallande arbetsmiljöer, blev kanske inte min allra bästa.

© Helena Viita
Publicerad
18-24 maj 2000
Journalisten