Om att bli utskälld

Skäll kan skada lika mycket som aga. Det tror Katarina Brusheim som gjort en undersökning om skäll.

-Att skälla ingår så naturligt i pedagogers arbete att de inte ens tänker på det. En pedagog måste tänka på att barn är maktlösa och inte utnyttja sin maktpositition gentemot barn. Respekten för små barn är kanske inte alltid den bästa, säger hon.

KATARINA BRUSHEIM blev intresserad av att lära sig mer om utskällningar när hon utbildade sig till lärare vid Luleå tekniska universitet.

Fast egentligen blev hon intresserad av företeelsen långt tidigare.

För redan när hon själv var ung elev reagerade hon starkt när andra elever blev utskällda av lärare.

-Jag blev inte själv utskälld eftersom jag var ganska försiktig. Men jag tyckte det var väldigt obehagligt att höra andra bli utskällda. När jag har varit ute på praktik har jag också sett att det skälls en hel del i skolan.

KATARINA BRUSHEIM gick ut och intervjuade fem pedagoger för att få veta vad de ansåg om utskällningar.

Hon fann att barnen tyckte att skäll förekom vad än pedagogerna tyckte. Pedagogerna ansåg att gränsen mellan tillrättavisning och skäll kunde vara hårfin.

Alla pedagoger ansåg dock att skäll var ett negativt laddat begrepp.

-Jag är inte säker på att alla pedagoger är medvetna om att dom skäller. Intervjuerna visade att pedagogerna anser att skäll inte förekommer i någon större utsträckning, säger hon.

FÖR ELEVERNA innebär skäll detsamma som att lärarna skriker. Vissa elever upplever det som skäll när en lärare säger till med hård och sträng röst.

-Men skäll har också mycket att göra med kroppsspråket. Pedagogen kanske har händerna i sidorna eller står lutad över barnet. Eller pedagogen kanske står medan barnet sitter.

-Bara det är ju en maktdemonstration. Studier har visat att det skälls mer i förskolan. Skället tycks avta ju äldre barnen blir, säger Katarina Brusheim.

De barn hon pratade med sade att de blev ledsna av att bli utskällda.

De blev rädda, fick ont i magen, i öronen eller i andra delar av kroppen.

De ville gråta men höll igen för att de var rädda att klasskamrater skulle skratta åt dem.

När de blev utskällda inför andra ville de bara försvinna eller gömma sig på toaletten för att gråta.

SÅ HÄR beskrev de sina känslor inför utskällningar.

-Jag blir ledsen här inne…

-Det värsta är när de höjer rösten. Man tror som att de ska göra någonting…piska en i rumpan som förr i tiden.

-Pedagogerna blir trötta av att skälla, då går de hem.

Eleverna tyckte att pedagogerna skulle skälla med normal – inte så hög eller sträng röst. En elev tyckte att pedagogerna borde agera på samma sätt som vid hunduppfostran.

-Att inte tjata ”vacker tass, vacker tass, vacker tass…” utan istället vänligt men bestämt säga ”vacker tass”.

KATARINA BRUSHEIM är övertygad om att det går att skapa lugn i klassen utan att skälla ut elever.

-Det tror jag absolut. Det har jag sett exempel på när jag gjorde min praktik. Det tror jag är det bästa både för elever och pedagoger.

-Men jag har sett lärare som skällt mycket även på lågstadiet. Både när det varit befogat och obefogat.

Katarina Brusheim har i sitt arbete utgått från ett danskt projekt med forskning om barn och barndom.

Där gjordes en fallstudie vid en dansk förskola. Förskolan arbetade med en metod kallad ”Hela vägen runt”.

Den innebar att alla som var involverade i en utskällning fick ge sin version av händelsen.

DEN DANSKA undersökningen visade att ingen pedagog mådde särskilt bra efter att ha skällt ut ett barn; de kände sig upprörda, ledsna eller hade dåligt samvete.

-De barn jag intervjuade tyckte att höga röster var mest skrämmande. Barnen vid den danska förskolan tyckte att pedagogens ögon var det mest skrämmande i utskällningen.

-Det kan ha berott på att pedagogerna där blivit mer medvetna om sitt agerande under projektets gång och därför slutat använda maktspråk.

-Därmed kom kanske ögonen att spela en större roll. Ögonen är ju själens spegel, säger Katarina Brusheim.

När projektet inleddes tyckte de danska pedagogerna att det inte förekom särskilt mycket skäll på förskolan.

När projektet var slut efter två år ansåg pedagogerna att det skälldes en hel del – dock utan att barnen blev förödmjukade.

PROJEKTLEDAREN – Erik Sigsgard – som skrivit boken ”Utskälld” – anser att en förskola har utvecklat en ”icke-skäll-kultur” när även barnen vågar skälla på de vuxna.

Katarina Brusheim har tagit del av studier som visar att vissa barn får mer skäll.

Kontaktsökande barn som klänger och vill vara i närheten av vuxna.

Överaktiva barn, ofta pojkar, som är fysiskt aktiva och kanske leker våldsamt.

Barn som gnäller i många situationer.

-Samma barn som får mycket skäll hemma tycks också få mest skäll i skolan. Det kan vara barn som redan har problem som får mest skäll.

-Det är något som pedagoger kanske bör tänka på, säger Katarina Brusheim.

© Helena Viita

Publicerad

4 juni 2005

NSD

Olika typer av skäll

Skäll som reaktion:

En vuxen skäller på barnet för att den vuxna själv blivit rädd eller skräckslagen. Kanske för att barnet sprungit ut på vägen och varit nära att bli överkörd av en bil. Istället för att trösta barnet så avreagerar sig den vuxna och barnet får en chock till av den vuxnes utskällning.

Riktade utskällningar:

Skäll som rör barnets direkta uppträdande eller skäll på barnet då barnets uppträdande påverkar oss själva.

Globala utskällningar:

Utskällningarna gäller inte bara ett särskilt beteende hos barnet utan omfattar hela barnet. Den typen av utskällningar anses påverka barnets hela personlighetsutveckling negativt.

Obefogade utskällningar:

En av de värre formerna av utskällningar som kan skapa stark vrede hos barnet. En vrede som kan få den vuxne att tro är utskällningen är befogad – trots att den inte är det.

Befogade utskällningar:

Barnet har lättare att acceptera en utskällning om den vet med sig att den gjort något som den visste var förbjudet.