Staffan Göthe: Otypisk

LULEÅ

En arvtagare till Lars Forsell.

En scenens Ahlin.

En lyhörd intensitet som Lars Noréns.

Några av de storslagna omdömen som givits om dramatikern och skådespelaren Staffan Göthe, 44.

Själv säger han om drivkraften till sitt skapande.

-Jag skriver för att jag vill visa människans ansikte i en tid när vi börjar bli anonyma och försvinna i statistik och fördomar.

-Jag vill visa att varje människa är unik.

Staffan Göthe är på besök i Luleå igen.

Den här gången för att arbeta med sitt program Sommar som sänds i P 3 idag. Och för att arbeta med en radioteater som sänds i höst.

Hans förra besök i Luleå blev upptakten till en succé som ännu går ett ärevarv över landet.

Den gången, 1986, föddes hans pjäs ”En uppstoppad hund”.

En pjäs som sedan dess gått på turné inte bara i länet, och i riket, utan även mötts med jubel i Helsingfors i Finland vid Nordiska teaterfestivalen.

-Jag hade redan ett utkast till pjäsen. Norrbottens-teatern fick läsa mitt utkast, blev intresserad och puffade på mej.

-Att teatern låg i mina gamla hemtrakter gav givetvis arbetet ytterligare en dimension, säger Staffan Göthe.

Han är själv uppvuxen i Luleå, men lämnade staden som 17-åring.

Började på Statens scenskola i Göteborg.

Och började alltmer att skriva redan som ung skådespelare i Växjö.

Då var målgruppen barn och ungdomar.

En tid som gav honom något att ta med sig även för det fortsatta skapandet.

-Jag tror att den tid jag arbetade med barn lärde mej en uppkäftighet, frihet och lekfullhet som jag fortfarande bär med mej, säger Staffan Göthe.

Sina mest bestående band som skådespelare har han haft med Folkteatern i Göteborg.

Också där har hans pjäs ”En uppstoppad hund” tagits till publikens hjärtan under ständigt fulla hus under spelsäsongen 87/88.

I år fick dessutom Staffan Göthe Expressens teaterpris för 1988.

Förutom jämförelserna med andra kulturella storheter, har många vackra ord sagts om Staffan Göthe själv.

Det har talats om hans unika känslighet, om hans stora lyhördhet för människans varande, om honom som en ensamhetens diktare.

Själv säger han sig alltså främst vilja skriva för att visa att varje människa är unik.

-Jag hatar allt som kallas för typiskt, en typisk svensk, en typisk skådespelare, en typisk pressfotograf…

-Det är endast ett uttryck för att människor av räd0sla ikläder sig olika roller.

-Rädda människor vågar inte avvika.

- Rädda människor är också lätta att manipulera politiskt, säger han.

Staffan Göthe har skrivit sammanlagt 13 pjäser.

Den trettonde, ”En uppstoppad hund” blev den som mer än någonsin talade till människor.

Både i Luleå och i Göteborg har föreställningarna varit utsålda månader i förväg, och många har sett pjäsen flera gånger.

När Staffan Göthe själv söker efter förklaringar till framgången finner han flera.

Att människor har ett större behov av att på scenen möta människor som står oss nära, i motsats till Dallas och Dynastins och Varuhusets ”sprutlackerade” människor.

-Även om pjäsen är en sorglig, nästan tragisk historia så tillfredsställer den också många människors behov av att få skratta.

-Den är dessutom öppen för många tolkningar. Den sofistikerade akademikern, människan som aldrig öppnat en bok eller tonåringen. Alla kan finna något i pjäsen.

-Det beror på att det finns så mycket som är motsägelsefullt i den. Att den består av både ett ljus och ett mörker, säger Staffan Göthe.

Där mellan ljuset och mörkret finns alla de människor som gått vilse.

-Det beror på att jag själv möter så många människor som inte gjort det dom drömt om. Eller människor som bär på en dröm som kommit av sej.

-Därför tänker jag på vad det är i det moderna samhället som hindrar oss, säger han.

Och ger en delförklaring.

-En person som går igen i nästan alla mina pjäser är ett barn med stor livsglädje och självkänsla, men kanske inte tilräcklig begåvning.

-I skolan får barnet lära sig vad det ska känna, tänka och tycka.

-I skolan försvinner lusten till livet, tror han.

Och menar att det också finns ytterligare skäl.

-Kommersiella intressen som sprutar över oss föreställningar om vad lycka är. Många människor går under när dom försöker nå det lyckobegreppet.

© Helena Viita

Publicerad

18 juni 1988

NSD