Säfve-intellektuell boxare

Luleå

-Ja men, det är väl klart att jag blivit miljöskadad efter att ha bott 18 år i Uppsala. Men jag känner att ju längre tid jag bor i Luleå, desto mer blir jag den luleågrabb jag var förr. Jag börjar dala ner och få markkänning.

Det säger Torbjörn Säfve, författare, filmskapare, hemmapappa och före detta boxningstränare.

Vad Torbjörn Säfve svarar på är den kritik jag oväntat och lite plötsligt skyfflat över honom.

Han har pratat länge om sina böcker, om antirasism, om radiopjäser, om filminstitutet, om Werner Herzog, om klasskamp…

Och hela tiden är han alldeles förbaskat intellektuell.

Med sitt glänsande språk håller han distans och reser murar omkring sig.

-Det är konstigt att du säger så, det brukar jag inte få höra. I Uppsala betraktades jag tvärtom som en vilde från de norrländska vidderna, som inte riktigt platsade i de intellektuella salongarna.

-Jag kommer själv från underklass och är den första studenten i släkten.

-Fast jag arbetar förstås med språket dagligen.

Han visar upp ett skadat lillfinger, kanske för att ge prov på att också författare kan få yrkesskador.

-Jag stod och stekte mat. Just när jag stod där och stekte kom jag på en suverän formulering som jag skulle kunna använda till den pjäs jag håller på att skriva för Norrbottensteatern.

-Jag glömde allt annat. Jag sänkte inte plattans värme och det stänkte matfett på fingret. Sedan kunde jag inte skriva maskin under en vecka på grund av skadan.

Torbjörn Säfve har återvänt till Luleå för att på uppdrag av Norrbottensteatern skriva en pjäs om sameupproret i Kautokeino.

Dessutom vill han arbeta med film, även om han hävdar att just den typ av film han vill skapa inte får något stöd från Svenska Filminstitutet.

I dagarna kommer hans bok ”Filmfursten” ut.

Den har redan förorsakat rubriker. Bland annat som en följd av elaka karikatyrer av regissörer som i boken fått namnet Henry Schitz, Bongo Manberg, Kalle Balldoff, Widrigberg, Jarl Dummer.

Namn som med lätthet för tankarna till verklighetens Harry Schein, Ingemar Bergman, Jan Haldoff, Bo Wideberg och Jörn Donner.

-Med den här boken vill jag visa att det finns en stor konstnärlig potential och att förtrycket mot de konstnärliga talangerna är mycket stort, särskilt inom filmen.

-Jag tillhör det där gänget som fick regissörsexamen på 60-talet. Då trodde jag att min framtid skulle handla om att göra film. Det blev inte så, vi blev alla bojkottade, Stefan Jarl, Roy Andersson…

-Vi kallades av Schein för rebeller med paranoid läggning som såg konspirationer överallt. De som ville göra självständiga filmer var det bara tack och ajöss för.

-Samtidigt slösas det miljoner på meningslösa filmer som exempelvis Andrees luftfärd. Och Halldoff får misslyckas två gånger om året men har ändå alltid full budget från filminstitutet.

-Filmherrarna vill inte ha oberoende film och därför slås budgeten upp. Och biograferna ägs av filmbolagen, därför går det inte heller att visa filmer som inte stötts av filmbolagen.

-Jag skriver böcker för att jag inte fått göra film, säger Torbjörn Säfve.

Med ”Filmfursten” som för övrigt utspelar sig i luleåmiljö får Torbjörn Säfve både hämnd och upprättelse.

-De som läser boken kommer att finna att den nästan är en programskrift för en ny sorts film. Den är också ett tack och adjö till filminstitutet.

-Och visst fan är den också en hämnd på maktstrukturen i filmvärlden.

Huruvida boken också är en hämnd på enstaka filmregissörer ger ett mångtydigt svar från Torbjörn Säfve.

-Den som läser Harry Scheins självbiografi ser en kunnig och begåvad man. Schitz i boken är raka motsatsen, feg och okunnig.

-Schitz är en grov karikatyr av en maktfigur som pratar om kreativitet och som själv saknar den.

Han uttrycker sig nästan som en diplomat, Torbjörn Säfve.

I nästa stund är han hemmapappan, som har sin och hustruns fyra barn drällande omkring sig. De vill hela tiden ha ett ord med i sammanhanget.

-Konstnärsdriften och sexualdriften är tvillingdrifter. Då blir det så här. Jag sitter lyckligt leende och kan inte skriva för att barnen vill ha uppmärksamhet.

De två minsta barnen heter Moa och Victor. De två äldre heter Etta och Lisa.

-Etta har fått namn efter boxaren Jack Johnsons favorithustru.

Nu är det plötsligt den före detta boxaren och boxningstränaren Torbjörn Säfve som talar.

En gång i tiden ställde han upp i 10 000 kronorsfrågan i ämnet proffsboxning. Han förlorade de 10 000 kronorna efter en utslagsfråga, men fick istället en resa till New York för att se Muhammed Ali i ringen.

-När jag kom hem drällde det beställningar om boxning över mig. Bland annat skrev jag sex radiopjäser om boxning. Jag skildrade Amerikas historia via kända boxares öden.

-Pjäsen om Jack Johnson handlade om tiden från 1898 fram till 1.a världskriget. Den handlade om rasism och Ku Klux Klan.

Själv började Torbjörn Säfve boxas redan när han växte upp på Malmudden i Luleå.

-Jag platsade inte riktigt i fotbollslaget, kanske hade jag inte tillräckligt med laganda. Jag valde boxning istället. När jag var 16-17 år boxades jag för Lira BK.

Sedan talar vi om boxningens psykologi.

-Den som avskyr misshandel tycker om boxning. I misshandeln finns det inga regler, ingen sportslighet.

-I boxning får man inte lov att slå under bältet eller slå på en som redan ligger.

-Boxningen har hjälpt mig att formulera min självkänsla. Boxningen har hjälpt mig att kontrollera både mina känslor och min kropp.

-Det ger en självkänsla som är användbar också på andra områden i livet, när jag skriver romaner och gör film.

-Utan boxning, vete fanken om jag skulle ha blivit författare. Det är nödvändigt med en stark självkänsla för att kunna leva som fri yrkesutövare.

-Både boxaren och författaren är ensam. Boxaren har en sekond och författaren en förläggare. Men både boxaren och författaren får ensamma ta smällarna.

Torbjörn Säfve menar att proffsboxningen också kan betraktas ur ytterligare ett perspektiv.

-Om jag studerar uppbyggnaden av boxningen så ser jag en miniatyrmodell av det kapitalistiska samhället.

-Det går att lära sig mycket politik genom att studera proffsboxning. I botten finns boxaren. Över honom finns tränaren, managern och promotorn.

-I arbetarens liv motsvarar boxaren arbetaren. Tränaren är fömannen, managern är byråkraten och promotorn är fabriksägaren.

-Det är en pyramidal form på både proffsboxning och klassamhälle och det är samma lagar som råder.

© Helena Nordgren

NSD

1982

En reaktion på “Säfve-intellektuell boxare

  1. Pingback: Viita skribent-journalist » Blog Archive » Tösalt och isskrapor