Flöjten – himmelsk

LULEÅ

-Akta sista tonen nu.

-Du ska smyga in.

-Du blir vild lite för fort.

Det är mästarkurs på Framnäs folkhögskola i Öjebyn.

Lennart Ehrenlood, professor i flöjt, är i arbete.

Elever sitter tysta i stolarna i aulan i folkhögskolan.

De lyssnar koncentrerat.

Solen silar in över aulans golv.

Genom fönstren, belägna strax under taket, syns de tysta höga tallarna.

Upp mot taket stiger och sjunker de gudomliga tonerna från Sven-Erik Sandlunds flöjt.

Han spelar upp för en mästare, Lennart Ehrenlood.

Denne lyssnar tyst. Och kommenterar med jämna mellanrum Sven-Erik Sandlunds flöjtspel.

Med korta påpekanden. Eller med uttrycksfulla gester.

Lennart Ehrenlood rör händerna kraftigt i sidled. Det ser ut som om han skyfflar vatten med bara händerna. Han vill att det ska höras mer.

Och sedan.  Tvärtom.

-Akta sista tonen nu.

Och sedan.

-Lugnt. Lugnt. Nu.

Sven-Erik Sandlund spelar en romantisk flöjtkonsert av Carl Reinecke.

Lennart Ehrenlood ger godkänt.

-Det är fint. Du är en rutinerad spelare.

-Det här är absolut högsta romantik, säger han.

-Det är fantastiskt när du håller igen tonerna, fortsätter han.

Lennart Ehrenlood är tillrest till Öjebyn för att hålla i mästarkursen i flöjt vid årets Musik i Pite Älvdal.

Till vardags är han professor vid Musikhögskolan i Stockholm.

Han är också ledamot av Musikaliska akademin. Och han spelar flöjt.

Bara flöjt.

-Flöjten är ett himmelskt instrument, säger han entusiastiskt.

Sedan 1972 är Lennart Ehrenlood soloflöjtist i Stockholms filharmoniska orkester.

Och han menar att de främsta flöjtsolona finns i symfoniorkestrars romantiska repertoar.

-Där är flöjten orkesterns primadonna, säger han.

-Flöjten är instrumentens instrument, förtydligar han för säkerhets skull.

Det råder ingen tvekan. För Lennart Ehrenlood är flöjten allt.

För inte nog med att flöjten ljuder vackert. Den har desutom en fascinerande historia.

-Flöjten och harpan är de absolut äldsta instrumenten. I Kina och Japan anser man att flöjtens toner är himmelska.

-I Japan finns det ett särskilt skrivtecken för det. Ett tecken som betyder flöjtens ton som talar med de döda, säger Lennart Ehrenlood.

Och anser sig därmed ha styrkt sitt påstående om att flöjten verkligen är ett himmelskt instrument.

Dags för nästa elev, Anette Andersson från Göteborg.

Hon spelar ur Pan av Rousell.

Lennart Ehrenlood ger vägledning.

-Just….

-Vänta

-Annars är tempot mycket bra.

-Vänta. Vänta…

-Då blir det mer spännande.

När Andersson avslutat förhör sig Lennart Ehrenlood om hennes luftrör.

Frågar om hon haft besvär med dom.

-Det verkar som att du har ett biljud när du drar in luft.

Sedan avslutar han med några uppmuntrande ord.

-Det var fint det där stycket. Lite annorlunda, säger han.

Lennart Ehrenlood är inte bara en uppskattad pedagog. Han tycker själv om att undervisa.

-Jag älskar att undervisa. Jag är ju så privilegierad, för att jag har så duktiga elever. Jag behöver inte sitta som en pianotant och traggla och traggla.

-Med de begåvningar jag arbetar med räcker det att lirka lite för att det ska bli bra, säger han.

Att han hittar guldkornen beror givetvis också på det stora urvalet.

-Det dräller av flöjtister. I Stockholm är det 40-50 sökande till musiklinjen i flöjtspel. Bara en tas in.

-Jag tror att flöjten är ganska lätt att komma fram på i början. Det är bara att sätta läppen som mot en flaska, och blåsa, säger Ehrenlood.

Och menar åter att flöjten är överlägsen.

-Från en fiol kan det låta illa, om den som spelar inte behärskar den. Men flöjten låter alltid mjuk och fin, säger han.

Lennart Ehrenlood tycker att musiken är underskattad i Sverige.

-Det går att utläsa på våra löner exempelvis. En undersökning visade att av 25 länder, så låg Sverige på 24.e plats, vad gäller lönerna.

-Jag själv är utnämnd till hedersprofessor av regeringen.

-Men jag har bara lön som en högskoleadjunkt, säger han.

Sedan poserar han med sin glänsande flöjt, där under himlen och tallarna.

Vad känner han själv när han lyssnar till flöjten.

-Ibland är det nästan så att man gråter. Den är så oerhört suggestiv, säger han.

© Helena Viita

Publicerad

7 juli 1988

NSD