Dirigent och ”diktator”

Att strama åt tyglarna – men även att kunna släppa dem lösa.

Det tycker dirigenten Petter Sundkvist är förutsättningen för att skapa god musik.

-Ibland måste jag strama åt tyglarna för att hålla ihop helheten. Men det är också viktigt att ge fria tyglar. Annars stegrar sig musiken och dör. Den lyfter inte. Om exempelvis en oboist har ett fint tema så avvaktar jag och låter honom musicera fritt.

PETTER SUNDKVIST är adjungerad professor i musikalisk gestaltning och dirigering vid Luleå tekniska universitet och Musikhögskolan i Piteå.

Han är dirigent för Norrbottens Kammarorkester, gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Gävle symfoniorkester och blivande chefdirigent för Musica Vitae i Växjö.

Han har även uppdrag som gästdirigent för andra symfoniorkestrar.

Rollen som dirigent beskriver han som diktatorisk – men med stark demokrati som förutsättning.

För den diktatoriska rollen är inte villkorslös.

-Under repetitioner är ledarens ansvar totalt. Det ligger ett enormt ansvar i att ha fått förtroende från så många människor.

-De överlåter alla konstnärliga beslut till dirigenten. Det är oförlåtligt om en dirigent börjar hänga ut enstaka personer eller gå till personangrepp.

-För kollektivet är det då också svårt att snabbt ställa om från att ha underordnat sig en diktator till att säga: Det här accepterar vi inte.

-Det är orkesterråden som väljer dirigent. Om dirigenten inte lever upp till de konstnärliga kraven eller missbrukar sitt ledarskap kan orkestern avsluta samarbetet. Så verksamheten blir självsanerande. Däri ligger demokratin.

DE SOM ger medgivande till dirigentens ledarskap kan i Petter Sundkvists fall vara en symfoniorkester på 90 personer, en grupp med stark inneboende dynamik.

-Alla är professionella och högt utbildade akademiker som fått sin plats i hård konkurrens. På universitetet ser jag ibland hur svårt det kan vara bara för fem-sex akademiker att enas om en sak.

Petter Sundkvist gör en snabbmålning av symfoniorkesterns inre psykologi – även om han påpekar att generaliseringen är förenklad.

Han beskriver hur instrumenten påverkar musikerns personlighet men också hur musikerns personlighet påverkar valet av instrument.

EN SYMFONIORKESTER betår av tre stora grupper:

o Stråkmusikerna är den största och musikerna spelar violin, viola, cello eller kontrabas.

o Träblåsarna består av åtta till tolv personer som spelar tvärflöjt, oboe, klarinett eller fagott.

o Brassgruppen spelar horn, trombon, trumpet eller tuba.

Både inom och mellan de olika grupperna finns det utrymme för spänningar, konflikter, slitningar.

-Det finns en viss dynamik i varje grupp. Stråkmusikerna jobbar väldigt mycket. I symfonier spelar de i stort sett hela tiden. De arbetar i kollektiv och är ofta lite känsligare personligheter. De har tekniskt svåra instrument som kräver mycket övning. De arbetar med extremt fin teknik och svårintonerade instrument.

-I en stor symfoniorkester sitter 16 musiker i första fiolstämman och 14 i andra. Vissa i den andra fiolstämman hade kanske velat sitta i den första eftersom där finns lite intressantare melodislingor.

-Vissa i första fiolstämman skulle kanske hellre vilja vara konsertmästare. De flesta stråkmusikerna har säkert någon gång drömt om att bli solister. Men stråkmusikerna får inlemma sig i kollektivet.

-För att kunna odla sina solistiska sidor kan de spela i en stråkkvartett på sidan om symfoniorkestern, säger Petter Sundkvist.

I TRÄBLÅSGRUPPEN är hälften av musikerna soloblåsare.

-De får möjlighet att odla sin solistiska sida och betona sitt personliga utspel även i symfoniorkestern.

Brassmusikerna i en symfoniorkester beskriver Petter Sundkvist som kraftigt understimulerade.

-De spelar ganska lite och kommer in vid höjdpunkter. Det kan leda till att de odlar andra sidor under repetionerna. Det finns risk för att det uppstår en mentalitet som påminner om skolan och de som satt längst bak i klassrummet och vickade på stolarna och kastade suddgummin.

Oavsett inre dynamik i symfoniorkestern har dirigent och musiker ett gemensamt mål; att få ett resultat så nära perfektion som möjligt.

-Det finns en deadline som är glasklar. Vi ska vara färdiga till konserten. En repetionsdag är normalt fyra timmar. Då krävs fullständig koncentration, disciplin och ett absolut dedikerat arbete från alla parter.

-Här skiljer sig dirigentens arbete från andra ledares. Det är inte bara så att dirigenten tar på sig en fullständigt diktatorisk roll – orkestern förväntar sig det.

DIRIGENTENS REDSKAP är taktpinnen. Även om dirigenter lär sig grundläggande slagscheman så har varje dirigent ett personligt kroppsspråk.

Musikhögskolan ville pröva nya vägar för att undervisa i gestik och kroppsspråk och anlitade därför en instruktör i den kinesiska kampsporten Tai Chi.

-I stort sett alla rörelser som jag tycker känns rätt och ser bra ut i dirigering är också vad Tai Chi lär ut. Rörelser som jag tycker ser dåliga ut undviks även i Tai Chi. Rörelserna i Tai Chi utstrålar kraft och initiativ.

-Så det verkar finnas en gemensam estetisk uppfattning trots vitt skilda verksamheter.

Dirigenten Sergiu Celibidache har sagt: Vi kan inte skapa musik, vi kan bara skapa förutsättningarna för att den ska kunna uppenbara sig.

-Många tonsättare anser att deras arbete handlar just om att fånga upp det som redan finns och fästa det på papper. Musiken fanns ju redan före människan.

PETTER SUNDKVIST tycker att musiken alltför ofta blir missbrukad i dag.

-Mycket av dagens musik är maskinmässig. Den har en dynamik, ett uttryck, ett tempo…Den saknar tidlösthet och tystnad, säger han.

För musik består även av tystnad.

-Jag tror alla musiker känner vördnad inför hur de ska handskas med tystnaden. En symfoni består ofta av fyra satser. Det kan finnas moment av tystnad inom satsen men även i pausen mellan satserna.

-Pauserna ingår i helheten. Att framställa tystnaden på ett bra sätt är något av det svåraste som finns.

© Helena Viita

Publicerad

30 april 2004

NSD