Byflickan Anna-Lotta

LULEÅ

Rock-soul-opera-operett-vissångerska.

Några av de många etiketter som klistrats på Anna-Lotta Larsson som artist.

Anna-Lotta Larsson själv slår ifrån sig.

-Jag sjunger sånger från 1500-talet och fram till nu. Jag försöker sjunga på mitt sätt – ärligt och okonventionellt, säger hon.

Flickan från byn är hemma igen.

Hon sitter och dricker kaffe i trädgården i föräldrahemmet i Öjebyn.

Hon är hitlockad av Musik i Pite Älvdal, där hon uppträtt under två kvällar.

-I förrgår orkade jag inte äta på hela dagen. Sedan när jag uppträdde på kvällen blev det så fint.

-Publiken tog emot mig med öppna armar, säger hon.

Det har gått många år sedan flickan från Öjebyn gav sig ut i riket för att bli artist.

1977 avslutade hon sin utbildning till sångpedagog på Framnäs folkhögskola och tog nästa steg till den musikdramatiska linjen på scenskolan i Göteborg.

Det var någonstans där i Göteborg det började.

-Egentligen var det väl, som ofta, en slump att det började. Min sångpedagog träffade en regissör som sökte efter en mörkhårig Anna till Värmlänningarna på tv.

-Och tv har ju en sådan genomslagskraft, säger hon.

Och talar lite om fortsättningen.

Om anställningen vid Malmö stadsteater under två år, om rollerna som Ludmila och Pingvinen i Operan Animalen i Malmö och Stockholm.

-Hela den operan är egentligen ett enda stort fredsbudskap. så oerhört humanistisk, säger hon.

Hon erinrar sig föreställningar som En tatuerad man på Folkteatern eller collage som Kärlekssånger i vinternatten.

-Det var ju inte något vi kunde tjäna pengar på, men det var oerhört roligt. Det går inte att tjäna pengar på allt som är udda, säger hon.

Då när Anna-Lotta Larsson var överlupen med jobb, blev hon och hennes sambo, musikern Åke Sundkvist, med barn.

-Då jobbade jag på Börsen i Stockholm med Björn Skifs.

Att Anna-Lotta var gravid behöll hon för sig själv.

-Det ville jag aldrig gå ut med. Det var hans privatliv, säger hon.

Och han, det är Max, Leonard, 3 år gammal.

-Han är det bästa som hänt mej. Jag åker aldrig ifrån honom. Jag går nästan aldrig ut på kvällarna, säger hon.

Och så blir hon flickan i byn igen.

Flickan som med täta mellanrum åker hem till mamma Margit och pappa Folke, för att få sin näring.

Född i Värmland, därefter sex år i Luleå, och sedan sju år i Öjebyn.

Så var kronologin under Anna-Lottas tidigare år i livet.

-Men jag tror inte att det spelar så stor roll var på planeten man bor, det viktiga är att man har en plattform, där man känner sig älskad.

-Jag har mina rötter här i Öjebyn, säger hon.

Hon menar att det är hennes egen uppväxt som gör henne till den förälder hon är idag.

-Jag vill vara med Max så mycket som möjligt. Jag förstår inte varför man annars ska skaffa barn. Jag vill ge honom samma barndom som jag hade. Jag fick känna mig omtyckt och att mina föräldrar brydde sej om mej, säger hon.

Och talar om att hennes son Max, född i Stockholm, kommer att få en annan trygghet där än hon själv.

-Han föddes där, och bygger upp ett nätverk där från det han är barn. Den tryggheten kan jag aldrig få där, eftersom jag är inflyttad.

För en stund deltar hennes mamma Margit och hennes pappa Folke i kaffedrickningen.

Anna-Lotta Larsson vill framhäva sin mamma Margit.

-Hon brukade sjunga oratorier i kyrkor. Hon var lärare på Framnäs. Och hon var min personliga första lärarinna.

Pappa Folke talar hon om som mannen som inte bara spelar fioler, utan även bygger dom.

Föräldrarna vill däremot inte gärna orda om sin dotters framgångar.

-Barnen blir som dom blir, säger Folke.

-Men jag funderade när hon hoppade av ett fast jobb i Malmö och åkte till Stockholm på vinst och förlust för att frilansa.

-Men det var ju roligt att hon fick den fina rollen i Stockholm säger Margit.

Anna-Lotta Larsson sitter kvar i trädgården och talar om musik tillsammans med sin medmusiker Peter Ljung.

-Att jag jobbar bara med honom, och inte med en hel orkester, ger mej en stor frihet.

-Hans synt kan låta som en spröd luta, eller som en hel orkester, säger hon.

Snart reser Anna-Lotta Larsson ut igen. Hon ska på ”kyrkturné” med Göran Fristorp.

-Det är så vilsamt och skönt att sjunga i kyrkor. Ingen som röker, ingen som dricker, säger hon.

Och talar om sin egen sång.

Om att hon alltid försöker söka sig till det enkla.

-Men det enkla är ofta det svåra.

-Jag koncentrerar mej inte på de höga tonerna. En ton får hellre vara ful, än att finnas med bara för att charma, säger hon.

© Helena Viita

Publicerad

1988

NSD