Svettigt att bli snygg

Så var det så att Tyran och jag gick på lokal. Nöjeslokal.

Det var så trevligt, rökigt och sent.

En sådan kväll brukar det kännas aktuellt att börja ett nytt liv. Dagen efter.

Inga cigarretter, groddar till frukost och långa marscher i skogen.

Jag ringde Tyran och sa att, nu ska vi gå på gym.

Själv blev jag först lite stressad. Grävde i klädlådorna.

För på Gym går det inte att se ut hur som helst. Det har jag sett i en kvällstidning.

Där var en bild på en massa flickor bakifrån. Förutom att dom hade, antar jag, mycket vältränade stjärtar, så var dom klädda i flotta tanga-trikåer.

Men tiden var för kort, och för övrigt också kassan.

Så det fick bli något enkelt.

Skor med olika snören. Det ena försvann någon gång i vintras till en skridsko, när jag och sonen skulle ut och åka.

En vänlig man på Gymet, började med att ge grunderna.

Ja, vänlig och vänlig förresten.

Jag undrade om han kunde garantera en mage platt som en strykbräda.

Det kunde han inte, sa han, och fick något sorgset i blicken.

Till Tyran däremot sa han, att hon ju inte verkade ha något onödigt fett.

Det tyckte jag faktiskt var lite taktlöst.

Fast Tyran såg ju himla nöjd ut. Då blev jag nästan lite sur på Tyran.

Sedan var det dags för maskinerna.

Det fanns många spännande sorter.

En hade ett slags pedaler, som skulle trampas upp och ner.

Det gick att trycka på en knapp, Hill, som väl betydde att nu gick man minsann i riktigt branta berg.

En maskin hade något slags hållare, som man satte fötterna i, och liksom torrsimmade på land.

En annan hade smala pinnar, som skulle dras upp och ner med armarna. Jag satte mej och drog i 900, Tyran satt i 110.an.

81.an var nästan värst. Den tog hårt på magen, det kände jag.

Jag sneglade i spegeln för att ser hur jag svettades. Man ska nämligen svettas snyggt också. Det har jag läst.

Jag såg en tjej i ett raffigt grått set. Hon svettades verkligen snyggt.

Det var en kille där också, som svettades ursnyggt.

Han hade dösnygga muskler på armarna också.

Han satt bredvid mej, i 510.an tror jag det var. Jag vet inte säkert om han var ensam.

Han stönade så mycket. Och jag blev så generad så jag inte vågade titta.

Senare tittade jag så mycket på hans armar, att jag helt tappade räkningen.

Själv höll jag just då på att lyfta en grej som ska göra låren dödssnygga på baksidan.

Tack och lov hade Tyran med sig bilen. Annars hade vi nog inte orkat ta oss hem.

På kvällen kändes både armar och ben sköra som grässtrån. Jag orkade inte ens dra upp persiennerna.

Att diska var bara inte att tänka på.

Vid nattningen av sonen orkade jag inte resa mej för att släcka sänglampan. Jag mutade honom med en fluortablett för att få hjälp.

Jag var helt slut.

Men kände mej faktiskt ursnygg.

Särskilt på baksidan av låren.

© Helena Viita
Publicerad
1990-03-10
NSD