Saab V4 och kanariefåglar

Så slog kylan, och snön till. Samtidigt.

Med sommardäck på bilen, var jag hjärtängslig för halkan.

Inte visste jag hur länge man måste vänta för att få tid på verkstaden heller.

Bekymret förmörkade hela helgen.

Vad du ser nere ut, sa en granne.
Ja, vintern, vet du, sa jag.

Jag nämnde inte däcken.

En man kan avspänt berätta att han låter byta däck på verkstad, men en kvinna som inte själv byter däck ses som en jämställdhetens dödgrävare.

En gång fick jag hjälp av en kvinna för att byta däck.

Likt två stridsmöer gick vi loss med fälgkors och domkraft.

Allt gick bra, fram till muttrarna, vi fick bara inte loss dem; och vi tvingades be om hjälp. Ja, av en man.

-Men det här, att du hjälpt oss, får absolut inte komma ut, sa vi skarpt åt honom.

Vad gäller bilar har jag ändå kommit upp mej lite.

Min första bil, en Saab V 4, köpte jag för tre tusen kronor.

Jag tyckte särskilt mycket om färgen, men det skulle visa sig att hela bilen var topptrimmad.

Vintrarna var ännu kallare då, men den startade troget, trots att jag inte använde motorvärmare.

Fast även ett underverk måste byta däck ibland.

Jag blev tipsad om att skroten sålde billiga vinterdäck.

Det stämde!

År senare berättade en kollega – med återhållen munterhet – att min bil alltid haft en mycket personlig lutning.

För att den haft helt olika dimensioner på däcken.

I V 4.an gjorde jag ändå mitt stora kraftprov.

Körde från Luleå till Göteborg, mitt i vintern.

Ensam, sånär som på en skrymmande packning, och kanariefåglarna i sin bur.

Genom de mest skiftande klimatbälten: isande kyla, hagel, regn och slask.

Men jag njöt obeskrivligt av oberoendet och självständigheten.

Jag höll en jämn hastighet. Så snart jag körde över 70 startade nämligen vindrutetorkarna.

På vänster sida hade bildörren gått i baklås. Varje gång jag skulle ur bilen fick jag åla ut på höger sida.

Och på passagerarsätet stod fågelburen, som alltid måste lyftas ut först.

Så det fick alltså gå undan, så att inte fåglarna skulle hinna dö i kylan.

Maten längs vägen kastade jag i mej, för bilen – med fåglarna i – kyldes fort ner.

I ett slaskbälte uppstod nya problem. Bilen med de nyckfulla vindrutetorkarna blev ständigt omkörd.

Vindrutespolaren fungerade inte, så efter varje omkörning slaskade vindrutorna igen.

Det blev alltså täta stopp för att torka vindrutor med papper och vatten som jag hällt i en gammal t-spritflaska.

Åter i ett kallbälte började motorn harkla sig. Isproppar tänkte jag och skyndade självständigt att ta fram t-spriten.

Men tog fel flaska, och hällde vatten i bensintanken.

Nu flög jag inte längre på något moln av oberoende. Jag var gråtfärdig. Tänk om fåglarna skulle dö.

-Kör, och stanna ofta, och fyll hela tiden på ny bensin.
Rådet fick jag av en polispatrull.

Det blev många stopp igen, men av andra skäl.

Efter tre dygn nådde jag i alla fall Göteborg.

Där sålde jag bilen när våren kom.

För billigt, insåg jag sen.

Han fick ju faktiskt vinterdäcken med på köpet.

© Helena Viita
Publicerad
1992-10-15
NSD