Ovärderligt brev

Vad du ser utvakad ut idag?

Sa en kvinnlig bekant, en nucka, som det brukar heta.

Ja, inte en ogift nycka, utan en gift, som sedan länge slutat dela sovrum med sin man.

Och som med förtjusning istället lever genom andras kärlekar.

Äventyr som hon med dubbelmoralistens fröjd vill ha alla detaljer i, allra helst de sorgliga.

Har du varit på en blöt fest? Eller har du kanske haft en lång kärleksnatt?undrade hon nyfiken.

Jag log menande tillbaka, försökte se ännu mer slut ut än jag kände mej, och ansträngde mej till och med för att rodna lite.

Men det var varken vilda fester eller heta famntag som tagit min sömn den natten.

Skälen var helt andra, och gick några dagar tillbaka.

Till en eftermiddag när jag hämtade sonen på dagis. Jag var jäktad och sur, och han var uppspelt.

Vi blev osams, för jag snäste, han snäste tillbaka, och blev ledsen.

-Berätta om brevet du skickat istället, sa en liten flickkamrat medlande diplomatiskt.

Så mycket blev inte berättat då, men jag förstod att jag hade ett viktigt brev att vänta.

Ett brev som den lille med hjälp av fröken på dagis, skrivit, frankerat och skickat till mej.

Två dagar senare, när den lille var hos sin pappa, kom brevet.
Puss och kram till mamma, stod det.

Där var en pil mot ett rött hjärta, och en skrattande streckgubbe.

Han var ivrig när jag ringde för att tacka.

-Jag bestämde vad fröken skulle skriva.
-Visst finns där ett hjärta också, med en pil, sa han.
-Och gubben, det är jag, sa han…

Det här var ett viktigt brev för honom.

Det framgick tydligt av det ivriga tonfallet och de många kontrollfrågorna.

‘Den lille kom hem igen, det blev kväll och han somnade.

Brevet glömde vi bort.

På natten vaknade jag till när han kom tassande genom lägenheten, från sin säng till min, med kudden i famnen.

Han rullade ihop sig intill mej och somnade om.

Plötsligt blev jag klarvaken. Var hade jag lagt hans dyrbara brev.

For upp ur sängen och tände lamporna.

Började söka igenom lägenheten. Drog ut den ena lådan efter den andra, öppnade skåp efter skåp.

Ängslan växte.

Kunde jag i tankspriddhet ha knycklat ihop hans brev och kastat det i soporna.

Grävde motvilligt bland spagetti och mjölkpaket i sophinken, letade i bokhyllor, bakom böcker, till och med i klädskåp.

När jag gick till högen med räkningar bultade hjärtat.

Om inte brevet fanns där, måste det vara slängt.

Där mellan hyresavin och dagisavgiften låg det!!

Lättnaden gjorde mej kilon lättare.

På morgonen upptäckte han med fröjd sitt brev, upptejpat på kylskåpet. Han pekade och förklarade.

Och log jäsande stolt, över min uppskattning.

Så visst fanns det anledning till att jag såg utvakad ut den där dagen.

Jag hade ju vänt lägenheten upp och ner för att slippa göra en liten besviken.

Ocn nog var väl den natten, med jakten på ett meddelande och en liten spretig streckgubbe med stor skrattande mun, men bortglömda armar, också ett slags kärleksnatt.

© Helena Viita
Publicerad 1992-01-22
NSD

Comments are closed.