Mina drömmars hus

Vi klafsade omkring med stövlar på åkern. Jag med mina som är några nummer för stora.

Lille sonen med sina som är i rätt storlek.

Det var en solig dag. Men det blåste kallt.

Vi var i byn där mina drömmars hus stått sedan några år tillbaka.

Ett ruckel med timrade väggar, trasiga fönsterrutor och nedfallna murade ugnar.

Vi knallade runt och tittade på markerna.

Sonen behövde gå på toaletten. Men någon toalett fanns ju inte där.

Gå till trädet där borta. Det är nästan vårt. Sa jag till honom.

Medan vi trampade vidare där på markerna fick stegen tyngd och pondus.

Jag hade förvandlats till skogsägaren som med kännarmin granskar fröträden på sina marker.

Att de formellt inte alls är våra spelade liksom ingen roll.

Det där trädet kan du klättra i hur mycket du vill.

Det är nästan vårt, sa jag till sonen.

Och han klättrade.

Senare var det dags att titta på huset.

Igen.

Det har jag gjort många gånger under de år som gått.

Hela tiden med en tyst plan; det här ska jag en dag köpa och rusta upp.

Ännu har det inte skett.

För varje besök tycks huset ha blivit allt tröttare och mer hopsjunket.

Varje gång har de upprepats.

Samtalen med människorna i den närmaste omgivningen.

Intresserade bybor och grannar har stannat upp.

Och så har de sagt sitt.

Om naturen, om utsläppen i sjön.

Om huset.

Kommit med välmenande råd.

-Ja, dom där ugnarna är inte mycket att göra åt.

-Det blir till att ta bort det där ruttna timret.

Varje gång har någon följt med in i huset, på en runda genom rummen.

Vi har begrundat de gamla fönstren, de gamla tidningsurklippen från tidigt 1900-tal som en gång satt klistrade på timret, under tapeterna.

Någon gång har vi klättrat uppför stegen till vinden.

Granskat virket i vindsgolvet.

Och det nedtagna virket på golvet.

Prima virke har det sagts.

Så där har samtalen löpt genom åren.

Någon gång när vi har kommit dit har grannens får betat ute på det som var tänkt att bli vår tomt.

Jag har drömt om fröjden att få vakna en tidig solbelyst morgon till fårens bräkande.

-Där har du plats för ett rejält potatisland, har någon påpekat.

-Vinbärsbuskarna där ger fina bär, har någon annan sagt.

Och jag har försjunkit i nya tankar.

Om att ligga i potatislandet och gräva upp potatis.

Eller om att nypa loss en bukett blommor ur en egen rabatt vid en faluröd husvägg, och ställa buketten i en tillbringare på ett träbord i köket.

Sedan har tankarna fortsatt ännu längre.

Till dagen då pengarna räcker till värme i huset.

Så att det vore möjligt att vistas där också på vintern.

-Fanken också att jag slängde min gamla fula armérock. Den vore fin att använda här.

-Tur i alla fall att jag inte slängde de gamla kraftiga läderstövlarna.

Tänkte jag när vi gick runt på markerna och kände vårvinden bita i kinderna.

När jag backade ut bilen från gårdsplanen blickade husets fönster vänligt efter oss.

Nästan som att det ville välkomna oss tillbaka.

Eller åtminstone till att hålla drömmen vid liv.

© Helena Viita
Publicerad
1992-05-13
NSD