Med konstnärsögon…

Det här skulle jag vilja måla. Tänker jag en höstdag när jag är på väg hem.

Det är ett stilla glödande eftermiddagsljus.

En sådan där vacker dag när man önskar att man vore konstnär.

Det är i själva verket en dag som kräver just en konstnär.

Som kan fånga ljuset och färgerna på duk.

Om jag vore konstnär skulle jag måla lövverken. Lite guld där, och lite orange där.

På små fläckar skulle lite grönt dröja sig kvar.

Sedan skulle jag ta penseln och svepa fram mjuka drivor av löv på marken.

Dom skulle få brinna.

Jag skulle måla ett barn som sträcker upp sina händer upp mot en gren, och tynger ner grenen.

Som blir ett med trädet.

Sedan skulle jag låta de glödande färgerna och barnet forma en kupa, som omsluter varandra.

Låta dem andas tillsammans.

Den enes inandning beroende av den andres utandning, och tvärtom.

Min bild av hösten skulle vara en glädjebild.

Inte någon symbol för livets höst inför en slutlig vintervila.

Men gåvan att måla på duk har jag inte.

Där ute under höstträden svär jag inom mej över att jag inte kan förmedla bilder på duk.

Om jag fick en konstnärs ögon, kunde jag väl också ha fått en konstnärs händer.

Så tänker jag när jag går under de brinnande lövverken.

Passerar kyrkogården.

Dit brukar jag undvika att gå.

För där ligger en mycket nära anhörig begraven.

Släktingar klagar ibland över att jag så sällan besöker graven.

Att jag inte lägger blommor eller tänder ljus.

Men visst har jag gått dit.

Stått och tittat på gravstenen med namnet.

Och sökt, sökt sökt….

Inom mej.

Efter något enda litet minne.

Bara något enda.

För att få bara det endaste lilla att ha med mej.

Men alltid har jag sökt förgäves.

Jag var för liten då, och minnena ligger lika djupt begravda som han där under den svarta stumma stenen.

Tänker på det egendomliga att somliga rötter finns bara under en sten.

Men att de ändå är ett slags rötter.

Plöjer med fötterna genom en hög med löv, och njuter av den ensamma promenaden i den friska luften.

Är på väg hem.

På väg hem är snart också min lille son, som varit hos sin pappa under helgen.

Känner hur fötterna vill fara iväg, snabbare och snabbare…

Förvandlas till otålig längtan.

Snart vill benen nästan springa.

Jag vill hem fort, för snart kommer glädjen.

Han kommer att ringa otåligt på dörrklockan, med cykelhjälmen på huvudet, kall om kinderna efter cykelturen med sin pappa.

Vi har många år tillsammans.

Vi ska skratta så många skratt, ha så många hetsiga bråk och så många kärleksfulla försoningar.

Och jag, så många stunder av hemlig oro för honom.

Vi ska plantera många minnen tillsammans.

Nu sitter han på sin pappas cykel.

Kanske ska han komma ihåg just den här hdagen, på en gammal armécykel under höstens glödande träd.

Där på väg hem ser jag fram emot alla minnen vi ännu inte vet att vi ska få.

Hoppas att de goda blir fler än de onda.

Det slags minnen som bär; och ger starka rötter.

© Helena Viita

NSD

7 oktober 1992