Mammor som inte hörs

Tre år gammal var jag. Min syster var sex år äldre. Det var på 50-talet.

Då var skilsmässor inte vanliga.

Våra föräldrar skilde sig. Vår mamma blev bostadslös eftersom vår familj bodde i tjänstebostad.

Mamma gick till den store socialdemokratiska politikern i Luleå och bad om hjälp att få en bostad.

Hon erbjöds en bostad där enda sättet att hålla värmen var med ved.

Den hjälp hon inte fick innebar några svåra år.

Givetvis också för oss barn.

Förra veckan, nära 40 år senare, talar jag med en ensam mamma, som bor med sin 11-årige son.

Hennes nettoinkomst är 9 500 kronor. När hon separerade från pappan lämnade hon allt, och tog på sig deras gemensamma skulder.

För att få lugn och ro.

Hon och sonen lever idag under existensminimum.

Sonens ishockey vägrar hon att dra in på.

Den måste hon ha råd till, så att han inte ska fara iväg åt fel håll.

-Han får inte bli en värsting, säger hon.

Hon minns när sonen övernattade hos bekanta.

Hans häpnad när han fick fylla på sitt mjölkglas.

-Du förstår, han älskar mjölk. Men jag har inte råd att låta honom dricka hur mycket som helst. Hemma får han dricka ett glas mjölk om dagen, sedan får det bli vatten. Han får dricka mjölk i skolan istället.

Säger hon och låter både generad och urskuldande.

En tid hade sonen det svårt.

Pappan övergav honom efter separationen.

Han fick problem i skolan.

Och behövde extra stöd från mamman.

Hon gick ner på deltid och levde under den ekonomiska smärtgränsen.

Men den här mamman talar inte bara om sin ekonomi.

Hon talar även om hur hon och sonen ständigt nöter på varandra, om sin längtan efter semester, om allt hon inte kan erbjuda honom.

Hon är en av dem som inte hörs.

Som är så upptagen med att tråckla ihop sin vardag att hon inte hinner gå ut och agitera.

Men i vår representativa demokrati borde väl politikerna hon röstat på göra det i hennes ställe?

Bryr dom sig?

De här mammorna hörs inte i starka intresseorganisationer, de är så tysta att de inte generar någon.

De försvinner smidigt från den så kallade offentliga debatten.

Nu stundar svårare tider för kvinnor i allmänhet.

Månne räcker kvinnosolidariteten också till för de ensamma mammorna?

Inte bara politikernas. Utan också den solidaritet som finns i vardagen.

Om den ensamma mamman inte kan vara med vid mötet, för att hon saknar barnvakt, så kan ju en annan framföra hennes mening.

Eller erbjuda sig själv som barnvakt?

Eller kanske ta med någon ensam mammas förortsunge ut på sommarens grönbeta?

Själv tillhör jag inte de mest utsatta ensamföräldrarna.

Men min besvikelse över hur folkvalda förvaltar ensamföräldrars förtroende är gränslöst.

Hur är det möjligt att somliga får tyna bort?

Då tänker jag inte bara på mjölk, utan på livskvalitet.

Vore det inte ärligare att skjuta oss istället?

I stället för att klippa vingarna av somliga och ändå förvänta sig stordåd?

Som av en sliten ensam mamma med en 11-årig son som älskar ishockey – och mjölk.

© Helena Viita

NSD

30 september 1992.