Klassisk linneduk

Så hände det sig att jag fick en linneduk i gåva. En hemvävd!!

Det berättades om allt arbete med att väva den, om hur dyrbar den var, om hur den skulle tvättas, om hur den skulle göras slät; inte med varmt järn minsann, bara med kallmangling.

Med viss bävan beskådade jag den vackra duken.
I samband med en helg skulle den så premiäranvändas.

Tallrikar och uppläggningsfat dukades fram.

Stearinljusen tändes med tvekan. Det blev vita ljus, färgade skulle kunna förstöra duken om det droppade stearin.

Och rödvinsfläckar är som bekant svåra att få bort. Det blev vitt vin till köttet.

Under middagen satt jag som på nålar, i ängslan för att någon skulle spilla på duken.

Med hökblick bevakade jag varje gaffel som lyftes, varje sked som sänktes i faten.

En gäst råkade lägga en brödskiva och en ostskiva på duken.

Taa bort osten från DUUUKEEN!

Stämningen vid bordet blev något ansträngd.

Gästerna satt till slut stela och stillsamt brinnande som stearinljusen.

Kanske var det premiärnervernas fel, för vi spillde ändå på duken.

Med oro insåg jag att den måste tvättas – och kallmanglas.

Jag minns att det var en iskall vinterdag. Kylan bet i kinderna på vägen till tvättstugan. Där var två andra kvinnor upptagna med tvätt.

Jag ställde mej vid kallmangeln, vek duken enligt instruktion och matade in den i mangeln.

När den skulle matas ut igen, blev det stopp.

Den satt fast!!

Kallsvetten bröt fram i pannan.

Jag lirkade och drog.

De två andra kvinnorna kom till undsättning.

Så kom det sig att tre kvinnor plötsligt stod framför en mangel.

Dragandes i en duk, hetsigt diskuterande, och högljutt ropandes goda råd till varandra.

Ett ögonblick av vardagsdramatik.

Ett brinnande engagemang för en obekant linneduk som bara kvinnor i en allmän tvättstuga kan visa.

Också en man i huset tillkallades som hjälp.

Han närmade sig mangeln med något som liknade en kofot i handen.

Utan framgång försökte han förstå en mangels och en hemvävd linneduks principer medan vi kvinnor växlade överseende ögonkast mellan varandra.

Till slut tvingades vi släppa taget.

Bostadsföretagets kontor var stängt för helgen. Duken satt i kläm och riskerade att bli både vind och sned.

Jag ringde larmcentralen.

Mannen som svarade satt i Sundsvall.

Om vi varit med i EG hade jag troligen fått ringa en larmcentral i Bryssel för att prata om en linneduk klämd i en mangel i en tvättstuga i ett hyreshus i Luleå.

Redan första samtalet med Sundsvall avslöjade att ärendet inte hade hög prioritet.

Han hade ett irriterande överseende tonfall.

Först efter tredje samtalet insåg han en hemvävd linneduks rätta värde.

Då hade jag lagt fram min sak ömsom högljutt, ömsom med darr på stämman.

Slutligen kom en servicebil, med två män i.

Med ett enda handgrepp lossade den ene på duken.

Med stor försiktighet manglade jag så duken igen, bar hem den försiktigt i fingertopparna, och la in den i linneskåpet.
Där ligger den fortfarande.

Den är mycket vacker.

© Helena Viita
Publicerad
1992-02-06
NSD