Göteborgsbranden.

Dags för ett nytt år.

Ett bättre så klart!?

Förhoppningar, planer och drömmar tar ofta fart i skenet av nyårsfyrverkerierna.

Ett och annat som gör ont ligger nog också och skaver bland reflektionerna över det som varit.

Om vi ändå kunde ha någon slags socialistisk rättvis fördelning av glädje.

Himmelsk rättvisa kanske vissa skulle kalla det.

Andra har bittert fått erfara att en sådan himmelsk rättvisa inte finns.

Men ändå.

Det skulle kunna vara ungefär så här: Nu har jag haft ett så jäkla svårt år – då måste nästa bli bättre.

Eller: Jag har haft ett riktigt skapligt år – nu får jag inte bli för grinig om det blir lite motgångar under året som kommer.

Eller: Nu har jag haft ett riktigt toppenår – då blir väl det som kommer riktigt tungt.

Ett slags periodisk rättvisa åtminstone.

De som lever i goda år skulle kunna dela med sig av livslust till de som har svåra år.

De som har svåra år skulle kunna vila i trygg förvissning om att andra kommer att göra sitt bästa för att lindra.

De lyckligt lottade kommer att ringa med jämna mellanrum – på telefonen eller dörren – bara för att fråga hur det står till.

Eller bjuda in till små trevliga fester.

Eller skänka bort en överbliven teaterbiljett…

Med någon slags glädjens rättvisa skulle vissa inte behöva lida under sju svåra år.

När jag tänker tillbaka på året som gått är det en händelse som överskuggar alla andra.

De unga människor som dog i branden i Göteborg.

En av dem som dog – en 16-årig pojke – var en släkting.

För länge sedan bodde hans pappa tillsammans med vår familj i en lägenhet på Malmudden i Luleå.

Han hade sin arbetsplats på järnverket.

Nu satt han i tung sorg och ensamhet i sin sons rum i en lägenhet i Göteborg.

Han vände och tummade på viktiga personliga saker som hans son gömt i ett låst träskrin.

Hans pojke var oåterkalleligen borta.

Där i skrinet låg medlemskort som varit viktiga för pojken och ett kassettband med musik som han själv  gjort.

Hans dröm hade varit att få arbeta med musik.

Tidigare på dagen hade vi hämtat sakerna – också nyckeln till skrinet – hos polisen i Göteborg.

Och mött andra föräldrar vars sorg var gränslös.

De grät öppet och hejdlöst eller tyst.

Eller de bar sin sorg inombords.

Den syntes i stället i deras utvakade vita ansikten och i de svarta skuggorna under ögonen.

Tankarna på dem ger mig alltid krossat glas i bröstet.

Alla har vi inte sju svåra år framför oss.

Vi kan ge mer plats för drömmar och förhoppningar inför det år som kommer.

Det kan vara drömmar som byggs på bit för bit.

Som när vi spikar upp bräda efter bräda i ett efterlängtat sommarhus.

Eller sätter in hundralapp efter hundralapp för att kunna åka på en lång resa – eller kanske bara för att äntligen få köpa en snygg vinterkappa.

Eller när vi bär på förhoppningar om att ett barn – eller en gammal farmor – ska bli frisk.

Eller att ett söndertrasat kärleksförhållande ska läka.

Kanske borde vi inleda vårt nya år med att fundera över vad – eller vilka – som hindrar oss från att förverkliga våra drömmar.

Om vi kan öka vårt avstånd till det som hindrar oss kan vi kanske minska avståndet till det vi önskar oss.

© Helena Viita

Publicerad

31 december 1998

NSD

En reaktion på “Göteborgsbranden.

  1. Pingback: Viita skribent-journalist » Blog Archive » Göteborgsbranden