Blommor!? Hellre en säng.

Ibland hör man att vissa journalister får så förfärligt mycket brev från läsare och lyssnare – stora drivor dagligen.

Jag har minsann också fått drivor av brev från läsare, förra året kom det faktiskt två stycken.

Det första var av det mer gemena slaget.

Skrivaren var trött på mina krönikor, och mitt ständiga gnäll apropå ensamma mammor.

Nästa brev däremot var skrivet av en mycket intelligent person. Ja, det märktes ju redan vid de första raderna.

Hon tyckte att jag skulle få både 10 000 kronor och 10 000 rosor.

Förutom att jag älskar blommor skulle jag behöva de där 10 000 kronorna för att investera i en säng.

Bra investering

Med en sådan investering skulle jag dessutom kunna göra den missnöjde brevskrivaren glad igen.

Hade jag bara en säng kunde jag nämligen förändra mitt civilstånd.

Sedan skulle jag med lätta fingrar kunna beskriva vardagen med en eventuell drummel till man i huset.

Infallsvinklarna till krönikor skulle säkert bli betydligt fler.

Mer spännande och säkert inte alls lika gnälliga.

En stadig säng, som håller ihop, är faktiskt mycket viktig för den som knyter nya kontakter.

Allt raserades

Den senaste gången jag försökte förstörde just sängen allt.

Jag och han hade ju hunnit träffas en del. Men det hade mest skett i form av samtal vid köksbordet, i soffan, vid köksbordet igen….

En kväll hade stämningen äntligen blivit lite förtätad.

Han klagade över kramp i en vad.

Påpassligt sa jag till honom att han kunde lägga sig och vila vaden på min säng.

Medan han låg där och vilade vaden ilade jag in på toaletten.

Tog en snabb dusch, borstade tänderna, och bytte till något ledigare – som det brukar heta i amerikanska filmer.

Dessförinnan hade jag sänkt belysningen i sovrummet.

Så att han skulle slippa lida av att ljuset stack honom i vaden alltså.

Sedan gled jag in i sovrummet.

Jag är säker på att det var en effektfull entré.

Graciöst satte jag mej intill sängen, tittade honom djupt i ögonen, sa något med len stämma och närmade mej sedan.

Jag skulle lägga handen på sängen, och sedan som av en händelse hamna ännu närmare honom.

Så hade jag tänkt!!

Jag lade alltså handen på sängen, fick stödja mej ordentligt, för att komma i rätt läge.

Vi kom faktiskt ganska nära, just då, när vi båda störtade i golvet.

Men stämningen var liksom bruten.

Som den gentleman han var, slog  han i ett par spikar för att få fast sängbottnen igen.

Men det var som att det aldrig tog sig mellan oss efter det.

Och efter det här har jag inte vågat försöka igen.

Jag blev liksom lite tilltufsad av kärleken den gången.

Jag vågar helt enkelt inte lita på sängen.

Så de som vill slippa läsa om ensamma mammors erfarenheter uppmanas i framtiden att märka sina brev med ”Rejäl säng – en rättighet för alla”….

© Helena Viita

NSD

8 maj – 1991