Kvinnor i renhagen

Att vara renskötare innebär intensiva arbetsperioder med lite sömn, tunga skotrar som arbetsredskap, ensamarbete och tufft klimat.

Kvinnliga renskötare möter dessutom ofta fördomar om att kvinnor inte hör hemma i renhagen.

Trots det trivs de kvinnliga renskötarna med sitt yrke.

-ÄVEN OM DET FINNS stress inom renskötaryrket så tycker kvinnliga renskötare att de lever i en stressfri miljö jämfört med det svenska samhället. De uppskattar friheten och att de kan leva med naturens gång, säger Anne Ekepil.

Anne Ekepil och Linda Bertgren har undersökt kvinnliga renskötares arbetsvillkor som ett led i sin utbildning vid psykologiprogrammet vid Luleå tekniska universitet.

-När rennäringen visas upp är det främst männen som syns i renhagen. Kvinnliga renskötare är i minoritet inom rennäringen och blir ofta osynliggjorda. Därför var det intressant att undersöka kvinnliga renskötares arbetsvillkor, säger Anne Ekepil.

Anne Ekepil och Linda Bergren började sin undersökning med att följa med upp på fjället förra våren.

-Renarna skulle flyttas från lågfjäll till högfjäll, Vi följde med en bit.

SEDAN SÖKTE DE kontakt med kvinnor från olika samebyar och intervjuade sex kvinnor med erfarenhet av yrket.

-Att vara renskötare är inte bara ett yrke. Det är lika mycket en livsstil. Det är viktigt att respektera det, säger Anne Ekepil.

När Anne Ekepil och Linda Bertgren började studera rennäringen fann de ett yrke med stora risker.

Från 1961 till 2000 dog 150 renskötare i Sverige i sitt arbete.

Arbetsförhållandena inom rennäringen har samtidigt förändrats starkt på grund av mekanisering och motorisering.

I dag används både skotrar, fyrhjulingar, sexhjulingar, motorcyklar, lastbilar och helikoptrar inom renskötseln.

En orsak till att kvinnor är i minoritet som renskötare – endast en tredjedel av Sveriges renskötare är kvinnor – har ett samband just med att yrket är tungt och riskfyllt.

KVINNLIGA RENSKÖTARE tycker att skotern är det tyngsta momentet i arbetet.

Skotrarna körs fast i snön och eftersom renskötseln styrs av klimat och djur så finns inte tid att vänta på hjälp.

Det finns risk för förslitningsskador när skotern lyfts loss.

-Skotern är tillverkad med hänsyn till fritidsmarknaden och tillverkarna har satsat på hästkrafter och utseende. Kvinnliga renskötare önskar lättare skotrar, säger Linda Bertgren.

-Det finns inga hjälpmedel som är särskilt utformade för kvinnliga renskötare. Skotern blir ännu tyngre för att det finns bränsle, mat och skidor på den.

-Skotern innebär problem både med vibrationer och köldskador eller skador om någon kör skotern i en sten eller en stubbe. I de flesta samebyar finns någon som fått skador av skotern, säger Anne Ekepil.

Arbetet som renskötare är inte något nio-till fem-jobb vilket istället innebär intensiva perioder av arbete. Dit hör de tider när djuren ska samlas, skiljas eller slaktas.

-Det kan bli långa och intensiva dagar med lite sömn. Kalvmärkningen sker ofta på nätterna eftersom det är svalare och insekterna är färre. Märkningen görs så fort som möjligt eftersom renskötarna inte vill ha renarna i gärdet alltför länge, säger Anne Ekepil.

Kalvmärkningen kräver att renskötarna arbetar med kniv.

-Det verkar bli en del skador från knivarna. En av kvinnorna som skurit sig på flera ställen och blivit sydd tyckte ändå inte att arbetet med kniven var särskilt farligt.

-Vad som upplevs som en risk kan ju vara individuellt, säger Anne Ekepil.

Deras undersökning visar också på andra belastningar i yrket. Den osäkra ekonomin hör dit.

Dåliga år måste renarna stödutfodras vilket innebär tungt fysiskt arbete med klumpiga ensilagebalar men också ökade utgifter för fodret.

-Alla kvinnor pratar om den ekonomiska osäkerheten. De tycker att den ekonomiska pressen är tyngre än arbetets fysiska belastning.

-Ett arbetsår är inte likt det andra. Ett bra år kan det födas många kalvar och köttet kan säljas för en bra penning till slakterierna.

-Ett år med dålig vinter som förstör betet för renarna kan bli katastrofalt ekonomiskt. Om renarna inte kommer åt sitt bete måste de stödutfodras och det kostar både energi och pengar, säger Linda Bertgren.

KALVARNA som är renskötarnas ränta hotas dessutom av rovdjur. Flera kvinnliga renskötare uttrycker oro för renarnas välbefinnande.

En personlig egenskap de anser vara viktig för en renskötare är tålamod.

-Renarna och vädret går inte att påverka så det kan bli mycket väntan, säger Linda Bertgren.

-Att veta att renarna är på kalfjället och inte kunna ta sig dit med mat eftersom vädret inte tillåter det kan vara stressande.

-Renarna måste klara sig några dagar och renskötaren vet inte var renarna kommer att befinna sig då, säger Anne Ekepil.

Fördomar är något de intervjuade kvinnorna beskrivit som ett hinder för att bli renskötare.

-Familjerna förväntar sig oftast att sönerna ska ta över renskötseln medan döttrarna förväntas ge sig ut och jobba.

-Om det bara finns döttrar så måste någon av döttrarna ta över eftersom familjerna vill att företaget ska leva vidare.

-Eller så hoppas de att kvinnan ska gifta sig med en man som kan ta över renskötseln, säger Anne Ekepil.

Linda Bertgren berättar om en samisk kvinna som var intresserad av att arbeta som renskötare men vars önskan ifrågasattes av föräldrar och släkt.

-De tyckte at hon skulle utbilda sig och göra något annat istället. Hon blev inte renskötare men gifte sig med en renskötare och har egna renar.  De flesta kvinnor vi intervjuade tyckte att det fanns stora fördomar mot kvinnor som renskötare.

ETT ANNAT HINDER för kvinnor som vill arbeta med renskötsel är barn och marktjänst.

-Kvinnor som varit renskötare och skaffat barn har upplevt att det varit svårt att komma tillbaka när de varit hemma med barnen några år. De har upplevt att de tappat kontakten med renskötseln.

Ingen av de kvinnliga renskötarna ansåg ändå att ett civilt arbete vore bättre än renskötarjobbet.

-Kvinnorna uppskattar friheten och att kunna leva med naturens växlingar. De tycker att ingenting kan ersätta det. De flesta talar om sin kärlek till naturen och renarna.

-Naturen tillhör deras livsstil. De upplever hela årscykeln. Deras arbetsår börjar oftast på våren med kalvningen.

-Sedan ska kalvarna märkas, så kommer höstslakten, sedan flyttas renarna från sommarland. Det händer någonting hela året, säger Anne Ekepil.

© Helena Viita

Publicerad

25 september 2004

NSD