Rättsliga kullerbyttor

Styckmordet. Så löd den massmediala beteckningen av mordet på den prostituerade kvinnan Catrine da Costa.

Hanna Olsson har följt den rättsliga processen mot de båda åtalade läkarna. Hon gjorde det för att kontrollera rättvisan.

Och resultatet finns redovisat i boken Catrine och rättvisan (Carlssons bokförlag)

Hanna Olsson, en gång sekreterare i prostitutionsutredningen, framhåller faran i att kvinnor i prostitution betraktas som en speciell kvinnokategori, som därmed också blir tillåten att utnyttja.

”Horan” är i själva verket en fantasi om en sexuellt utmanande kvinna gjord till kön.

Prostitution ser hon som en manlig överföring av det föraktade i den egna sexualiteten.

Inte bara styckmordet i sig, utan också den rättsliga prövningen av detta, visade upp vårt samhälles struktur i blixtbelysning.

Hanna Olsson menar att fallet Catrine da Costa visar att människors värde bestäms av social position, och att de etablerade skyddar sina egna.

Det visar också på maktförhållanden mellan könen och den yttersta konsekvensen av kvinnoförakt och kvinnohat.

Två läkare, i tidningarna hänsynsfullt kallade för obducenten och allmänläkaren, får slutligen veta vad tingsrätten anser om det inträffade.

Något som torde betraktas som en av de mer osannolika rättsliga kullerbyttorna genom tiderna.

Tingsrätten anser det ställt utom allt rimligt tvivel att läkarna tillsammans styckat Catrine da Costas kropp, under pingsthelgen 1984.

Men de två läkarna anses ändå inte skyldiga till vare sig mord, grov misshandel eller grovt vållande till annans död.

Flera frågor ställdes aldrig i rätten:

Om de två läkarna inte dödade Catrine, hur fick de då tag på liket?

Om de hittade henne död någonstans varför gjorde de inte anmälan till polisen?

Varför forslades hon till obduktionsrummet där kroppen styckades?

När obducenten först blev misstänkt visade polisen ett album med bilder för 153 prostituerade.

50 kvinnor sade sig känna igen obducenten, 23 sade sig ha varit tillsammans med honom.

Men prostitutionen kom i bakgrunden i den rättsliga prövningen.

Obducenten sa att han bara haft kontakt med tre-fyra prostituterade kvinnor.

Och med det nöjde sig rättsmaskineriet.

Åklagaren ville nämligen inte ”smutskasta” männen, utan ha en ”juste och rak rättegång” utan ”fladdriga vittnen”.

Åklagaren ville inte lämna ut en annan mans sexualitet, speciellt inte en man med hög social position.

De prostituerade och missbrukande kvinnorna ansågs inte trovärdiga som vittnen.

Hanna Olsson säger sig ha fortsatt arbetet med boken trots trötthet, leda och äckel.

Ett starkt äckel, omväxlande med en känsla av overklighet inför alla makabra detaljer, är oundvikligt att känna även som läsare.

Särskilt inför de övergrepp som en liten flicka ger uttryck för i ord och lekar.

För styckmordet handlar också om ett litet barn som endast ett och ett halvt år gammalt plågats med fysisk och psykisk misshandel av sin far.

Flickans mamma övertygas alltmer om att flickan utsatts för incest av sin far, den så kallade allmänläkaren, och även bevittnat de två läkarnas styckning av Catrine.

Men rättsväsendet klarar av fler kullerbyttor.

Rätten anser det visserligen bevisat att någon manipulerat med flickans könsdelar.

Men att pappan skulle ha betett sig som åklagaren beskrivit det ansågs inte styrkt.

Den lilla flickan hade dessutom sin mödomshinna kvar.

Pappan går alltså fri.

Intresset för Hanna Olssons redovisning av styckmordet har främst fokuserats på Catrine da Costa.

Också Hanna Olsson själv drar främst slutsatser om rättshaveriet kontra Catrine da Costa.

Hanna Olsson med sina kunskaper om prostitution borde ha kunnat göra en mer långtgående analys av parallellerna mellan de två fallen.

För ett välkänt faktum är att kvinnor som blir prostituerade ofta varit utsatta för sexuella övergrepp redan som barn.

Hanna Olssons bok visar inte bara upp ett rättshaveri, den ger också en summering av spelet mellan medierna och makten, och av mediernas skadegörelse.

Medier som påverkar den rättsliga prövningen och startar pseudodebatter.

De två läkarna har idag kvar sina läkarlegitimationer.

Regeringsrätten ska besluta om de ska få fortsätta att verka som läkare.

Gud bevare oss för det!!

Hanna Olsson har inte svårt att övertyga när hon i slutorden i sin bok skriver:

”Det är Catrine som har blivit dömd. Men det är inte offret som skall bära skulden och skammen. Skulden till Catrines död bär förövaren. Skammen skall bäras av dem som svek sin yrkesheder…”

© Helena Viita

Publicerad

5 maj 1990

NSD