Arbetslös vanmakt

LULEÅ

Den här helgen vittnar Lilly Pettersson, 47, från Kiruna på Kvinnotribunalen i Göteborg. Hon kommer att vittna om vrede och vanmakt.

Under sitt liv har hon sammanlagt haft arbete fem månader – som beredskapsarbetare.

-Förr blundade jag. Idag har jag tvingats erkänna för mig själv att det inte finns något arbete för mig som är en 47-årig kvinna  och inte har något arbetsgivarintyg att visa upp. Tidigare tog jag själv på mig skulden för att jag saknade arbete, men det har jag slutat med. Nu är jag arg och protesterar, säger Lilly Pettersson.

Hon är norrbottenskvinnornas huvudvittne på Kvinnotribunalen i Göteborg under helgen. Vad hon ska vittna om är ett liv i arbetslöshet.

-Jag har varit arbetslös i hela mitt liv, säger Lilly Pettersson.

Blev med barn.

Hon berättar hur alltsammans började.

22 år gammal blev Lilly Pettersson med barn och ensam om ansvaret för barnet. Hon stannade kvar på föräldragården i Vittangi tillsammans med sin son, och tog där hand om hushållet på gården, produkterna från ladugården och trädgårdsskötseln.

-Det blev naturligtvis svårare att få arbete som ensamstående mor. Jag stannade kvar hos mina föräldrar. Min pojke hade det säkert bättre där än om jag flyttat söderut och tagit ett tungt arbete inom industrin och lämnat bort pojken till dagmamma, säger Lilly Pettersson.

Men visst sökte hon arbete, i Norrbotten och södra Sverige.

-Jag sökte arbete hos LKAB i Kiruna. Med jämna mellanrum skickade jag in ansökningshandlingar och sa att jag var villig att ta det jobb som jag kunde få. De sa att de inte kunde anställa kvinor på grund av att det inte fanns hygienutrymmen för kvinnor.

- När de slutligen började ta in kvinnor var jag själv sjuk i cancer och kunde inte söka.

Söderut också

-Jag sökte också arbete i södra Sverige. Bland annat sökte jag till en industri som var helt dominerad av kvinnlig arbetskraft. Jag frågade om där fanns tillgång till barndaghem. Det fanns inte trots att de flesta anställda var kvinnor.

- Fast det här var i början av 60-talet var det nästan något nytt att jag ställde frågan om daghem. På den tiden accepterade kvinnor att det inte fanns daghem, idag kräver kvinnorna daghem.

För fem år sedan flyttade Lilly Pettersson in till Kiruna och började läsa på folkhögskola för att få gymnasiekompetens.

Under nästan två år tvingades hon avbryta sina studier när hon blev sjuk. Idag försöker hon avsluta sitt sista ämne, engelskan, för att få full gymnasiekompetens.

-Men det är svårt att läsa. För jag tvingas koppla av både förnuft och känsla för att orka med min tillvaro och då är det också svårt att ta in kunskap, säger Lilly Pettersson.

För sanningen om Lilly Pettersson är inte att hon är vuxenstuderande. Hon är arbetslös. Lika arbetslös som hon varit under hela sitt liv frånsett de fem månadernas beredskapsarbete.

Det var förra sommaren Lilly Pettersson fick sitt första beredskapsarbete på Kiruna lasarett. De erfarenheter hon gjorde där blev blandade även om hon trivdes med arbetet.

Helt rättslös

-Som beredskapsarbetare är man helt rättslös mot arbetsledning, arbetsförmedling och arbetskamrater. Jag kände mig utlämnad. Det är givetvis mycket svårare att ställas i en sådan situation, 47 år gammal.

-Jag kände mig diskriminerad som vuxen människa och som kvinna. När jag började det arbetet visste jag endast att jag skulle arbeta som sjukvårdsbiträde, att jag var anställd för tre månader och att mina arbetstider var från 7 på morgonen till 15.45.

Efter de tre månaderna inom sjukvården gick Lilly Pettersson arbetslös under fyra månader till dess att hon fick ett nytt beredskapsarbete som skolvärdinna under två månader.

När det arbetet tog slut i början av 1981 var Lilly Pettersson arbetslös igen.

-Jag känner stor förbittring och vrede, det är ju inte mitt fel att det blivit så här. Det är förunderligt hur ett samhälle i förändring kan slå mot en enskild människa, säger Lilly Pettersson.

Antalet anmälda arbetslösa i Norrbotten var i månadsskiftet mars/april 4 956 män och 3 922 kvinnor.

Lilly Pettersson är bara en av dem.

© Helena Nordgren

NSD

8 maj – 1981