De sjuka skuldbeläggs

Kvinnor står för cirka två tredjedelar av dagens sjukskrivningar, män står för ungefär en tredjedel. Var tionde kvinna och var fjortonde man i åldern 16-64 år är förtidspensionerad.

Forskningsrapporterna om ohälsan duggar tätt.

I mitt journalistiska arbete har jag läst åtskilliga rapporter och intervjuat många doktorander, studenter, doktorer som söker kunskap om ohälsan.

En slarvig populärdebatt har fokuserat på ordet sjukskrivningar – och implicit på fusk och kostnader som andra tvingas bära.

De sjuka skuldbeläggs, ifrågasätts – och kränks.

Många sjuka har spontant uttryckt att det gör ont att lyssna på en debatt med fokus på sjukskrivningar – i stället för ohälsa.

En forskare vid Luleå tekniska universitet har funnit att kvinnor är benägna att ta på sig personlig skuld för att de blivit sjuka.

Försäkringskassans informationskampanj om sjukskrivningarna är inte bara uppseendeväckande sexistisk – varför har inte JämO vaknat till debatt?- eftersom kvinnor är i majoritet av de sjuka och därmed blir måltavla för en statlig subtil indoktrinering om fusk.

Kampanjen blir ytterligare en belastning för de som redan oförskyllt tar på sig skuld för sin ohälsa.

Professor Yvonne Hirdman har skrivit om hur samhällets genusordning reducerar och begränsar människors liv.

Hon citerar vad en av 1700-talets män, Jean Jacques Rousseau, sa om kvinnorna:

”Inte ett enda ögonblick i sitt liv får de känna sig utan tygel. De bör vänjas vid att utan knot få avbryta sig mitt i sina lekar och få sysselsätta sig med annat/…/Av detta ständiga tvång uppstår en foglighet som kvinnorna behöver hela livet igenom, eftersom de aldrig upphör att vara underkastade antingen en bestämd man eller också männens omdömen och eftersom det aldrig är tillåtet för dem att sätta sig över dessa omdömen. /….Kvinnor är skapade för att bereda vägen för männen och till och med för att stå ut med orättfärdigheter från dem.”

Även om citatet är från 1700-talet – så lever liknande värderingar i dag; det tycks mer handla om gradskillnader än om artskillnader.

Jag är övertygad om att kvinnors ohälsa är bevis för ett skriande jämställdhets-och jämlikhetsfiasko; en rusande backlash; kvinnors ohälsa är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor.

Dagens kvinnor förväntas kryssa mellan motstridiga förväntningar. Å ena sidan vill vi leva i ett modernt samhälle, vara flexibla, överskrida gränser, växa utifrån vår kompetens och ha en ekonomi som går i takt med våra kvalifikationer.

Å den andra förväntas vi anpassa oss till ett otidsenligt och stereotypt genuskontrakt som kräver underordning.

Att vårt samhälle har en genusordning – eller könsordning – bevisas i mängder av statistik:

Vi har tydliga skillnader mellan mäns och kvinnors löner – till männens fördel.

Trots att statistik visar att betydligt fler kvinnor än män har examen från högskola.

Statistik visar att hälften av de förvärvsarbetande kvinnorna finns i offentlig sektor – mot bara 18 procent av männen.

Kvinnor är alltså inte bara mödrar i privatlivet – utan väljer även blygsamt betalda yrken inom vård, skola och omsorg med ett underförstått yrkeskontrakt som mödrar.

Det är också i kvinnodominerade yrken i offentlig sektor med nedskärningar, höga krav och litet inflytande – den antikverade tygeln(?)- som sjukskrivningarna skenat.

Genusordning syns inte bara i statistik över löner och befordran. Den kan vara subtilare.

Fördelning av arbetsuppgifter och värdering av arbetsuppgifter kan få genus på könsblandade arbetsplatser.

Det produktiva anses ligga på männens lott och det reproduktiva, närande, på kvinnornas.

Men en traditionell genusordning om hur kvinnor ska vara i arbetsliv och privatliv stämmer allt sämre med värderingar och livsmål som många kvinnor bär inom sig själva.

Kompetenta kvinnor blir belastade av att tvingas till en underordning och ofrihet som inte svarar mot individuella kvalifikationer utan vilar på ett konservativt könstänkande.

Sociologiprofessorn Anthony Giddens har beskrivit kvinnor som modernitetens emotionella revolutionärer.

Men att bära något så förpliktande som en modernitetens emotionella revolution kan kosta på både rygg, axlar och psykisk jämvikt.

Inte minst när bördan består av ett konservativt genuskontrakt som saknar passform till kvinnors värderingar, önskningar, kvalifikationer och tid.

Professor Bodil Jönsson har skrivit:

”Om normerna släpar efter och relaterar till en gammal eller en inte existerande verklighet, uppkommer det inre konflikter som man bara orkar med till en viss gräns. Sedan kan normerna tvinga oss att handla och kanske göra långt mer än vi orkar med eftersom vi skall hantera allt det nya också…/”

Det är den psykiska ohälsan – i form av depressioner, stressreaktioner och ångestsyndrom som ökat kraftigast sedan sent 1990-tal.

Om vi betraktar kvinnors ohälsa som en slags generell samhällskris och om vi godtar att kris definieras som en normal reaktion på onormala händelser så skulle vissa slag av kvinnlig ohälsa rent av kunna betraktas som ”friskhetstecken”.

Kvinnor reagerar så att säga friskt på en osund genusordning.

Kvinnor blir sjuka av ett samhälle och arbetsliv som tvingar in dem i ett stelnat ålderdomligt genuskontrakt – som kvinnor vuxit ur för länge sedan.

Kvinnors hälsa förbättras inte om de tvingas anpassa sig till en backlash under trycket av sociala, psykologiska eller ekonomiska maktmedel.

© Helena Viita

Publicerad

31 december – 2004

NSD