Sökes särbo/kulbo som betalar HELA hyran. Mvh feminist

Ja, förresten. Varför inte en särbo/kulbo som förutom hyran även betalar elen.

Då kan jag shoppa för resten. Då är det inte längre nödvändigt att göra klädinköpen i Röda Korsets butiker – och kalla klädstilen vintage för att den ska låta lite mer spännande.

Jag vet inte vilken värld partitopparna lever i, men den är definitivt inte min.

I min verklighet existerar inte ens tanken att jag skulle ha en partner – som inte ens är sambo – ja, Juholt sa ju att han var särbo/kulbo när han tillträdde – som bekostar mina fulla hyreskostnader och utgifter för el.

De som inte reagerar mot sådana regelverk måste ha drabbats av både feministisk och politisk fartblindhet.

De kvinnor och män jag varit omgiven av har nog aldrig ens snuddat vid tanken på att kvinnor inte skulle stå för både egen försörjning – och egna utgifter.

Dom har kanske inte beskrivit sig själva som feminister – och somliga har nog inte ens varit med i det Socialdemokratiska parti som utropat sig som feministiskt.

Men både de, jag och våra partners har nog sett det som en absolut självklarhet att stora gemensamma utgifter är något som delas.

Den tid när kvinnor var hemmafruar – ja, inte arbetarklassens kvinnor förstås, dom har ju alltid fått arbeta – och männen stod för den huvudsakliga försörjningen trodde jag var något som tillhörde 50-talet.

Jag som varit ensamförälder har för övrigt påtagliga erfarenheter även av vad det innebär att betala HELA hyran.

Utan bostadsbidrag.

För bostadsbidraget gröptes ju ur smygvägen och successivt medan Socialdemokraterna var med och regerade.

Fast det är väl en annan historia, en skärv ur en verklighet som väl närmast ter sig exotisk för många yrkespolitiker.

För övrigt anser jag att de som ifrågasätter en partiledare som riskerar att bidra till att partiets sympatisörer blir ännu färre och partiet ännu mer kraftlöst är mer lojala med sitt parti än de som ihärdigt försöker täppa igen munnen på kritikerna.

Idag Juholt, igår Annie Lööf, i förrgår…

Idag kokar traditionella och sociala medier av upprörda röster om Håkan Juholts lägenhetsersättning,

igår kokade samma medier i upprördhet över likartade ersättningsritualer fast från Annie Lööf.

I förrgår var det Arkelstens lägenhetsklipp som var skälet till kritiken.

För att inte tala om alla andra som skott sig och skor sig på olika sätt.

De olika lägrens partisympatisörer reagerar som pavlovska hundar.

Den partipolitiska retoriken, kritiken, skadeglädjen – välj det som passar – är lika

förutsägbart partibunden som att jorden vrider sig runt sin axel.

Men när det handlar om Håkan Juholts aktuella ersättning kan jag förstås inte låta bli att undra:

Läser Håkan Juholt verkligen inte tidningarna eller följer annan nyhetsrapportering?

Hur har han i så fall kunnat undgå att reflektera över – och vakna – när han såg kritiken och likheterna

mellan Annie Lööfs dubbla boenden/förmåner och hans egna?

Det är ett problem när den ena politikern efter den andra – av alla politiska färger –

färdas i flagranta gräddfiler.

Eller om allmänhet och gratisarbetande partisympatisörer börjar betrakta

yrkespolitiker som rufflare och fifflare.

Jag ifrågasätter karriärpolitiken överhuvudtaget.

Argumenten för karriärpolitiker är bland annat att det behövs kontinuitet och kunskap.

Tja, de som arbetar i bemanningsföretag förväntas vara flexibla och kunna lära sig nya

arbetsuppgifter på betydligt kortare tider.

Kanske vi kan börja ställa samma krav på flexibilitet och inlärningsförmåga även på våra politiska

och lönemässiga eliter.

Istället lever vi med att nya politiska affärer upprepas gång på gång – men med olika makthavare.

Vi får en mediegranskning som alltmer blivit till en ny nisch av underhållning;

underhållningsindignation.

Makteliten hukar sig när det stormar som värst väl medvetna om att stormarna kommer att bedarra.

Och sen fortsätter den politiska och mediala showen.

Ett intryck som förstärks när det blåser upp till ett nytt politiskt drama samma dag; om

politikers ”bordsplacering” vid en politisk tv-debatt.

Kritiken borde nog riktas både mot de som granskar och de som granskas.

Kvinnoförbundets hemliga kongress

Ja, det ska visst vara S-kvinnokongress här i Luleå.

S-kvinnornas högsta beslutande organ ska hålla förbundsmöte.

Fick ett mail från min S-kvinnoklubb med en påminnelse om kongressen.
Mailet kom idag.
En dag före kongressen ska börja.

Kongressen ska hållas imorgon och på söndag.

Börjar ringa för att få information.

Det visar sig att det praktiska arbetet för att förbereda kongressen redan pågår för fullt ute på Nordkalottcenter

Nä, det visste jag inte.

Jag frågar efter ett komplett program med hållpunkter.
För nä, det kan jag inte heller.

Får veta att det lagts ut på nätet idag.
Efter påstötningar.

När jag upprörs över bristen på information får jag inte oväntat det klassiska svaret; att det är någon annan som skulle spridit information om kongressen.

Så har det varit ofta när jag efterlyst information om vad som händer i partiet.
De som är ordentligt inne i partiet, och sitter på diverse uppdrag, eller har halva sin bekantskapskrets, sin familj eller släkt i partiet är ofta väl informerade om vad som händer.

Men de som är färska i partiet och inte har alla dessa försänkningar får bedriva detektivarbete för att få information.

Ja, jag bor i Luleå.
Jag är medlem i S-kvinnor, sitter med i kommunens jämställdhetskommitté och jag får slå mig fram för att hitta information om en kongress som S-kvinnor ska hålla i Luleå.

Ja, jag har läst i rikstidningarna att Lena Sommestad är föreslagen som ny ordförande.
I övrigt hittar jag inga inbjudningar till sammanhang där jag kunnat påverka.

S-kvinnor har slagits för varannan damernas i partiet.
Med en sådan brist på delaktighet, sådan brist på inkluderande av partimedlemmar som inte redan sitter i varandras beslutande knän så undrar jag vilka dessa varannan damernas blir?
Vilka kvinnor får möjligheter att påverka i partiet generellt – eller påverka S-kvinnorna?

S-kvinnor har en viss förkärlek för att prata om härskartekniker.
En härskarteknik handlar om undanhållande av information.
Det verkar som att S-kvinnor lyckats ovanligt väl med att praktisera just den tekniken inför S-kvinnornas kongress i Luleå.

Den här bristen på information om vad som händer och ska hända – och den brist på delaktighet som det innebär i sin förlängning – har jag reagerat på sedan jag blev medlem i Socialdemokraterna.

Får allt oftare en känsla av att partiets medlemmar i första hand egentligen bara tjänar som en slags gratisarbetande valarbetare och lojal fanklubb åt partieliten.

Något som gör att jag allt oftare känner betänkligheter för om jag verkligen ska vara medlem.

När jag var anställd som journalist – utan medlemskap i något parti då kom det buntar med papper med information om valberedningars förslag och motioner som skulle behandlas på Socialdemokraternas kongresser.

Jag fick bättre information om Socialdemokraternas större kongresser när jag stod utanför partiet än vad jag får som medlem.

När jag är medlem i partiet och är missnöjd med bristen på information möts jag ofta av avvärjande gester och förvånade ansiktsuttryck.

Jamen, Oooh, det här står ju på hemsidan.

Jamen, det här med kvinnokongressen informerades det ju om vid årsmötet i mars.

Jaha!!!

Jamen, då borde jag ju veta.

Eller?!!

Det är något galet när medlemmar måste slå sig fram för att få information – inte minst på grund av de konsekvenser det innebär vad gäller möjligheterna till delaktighet och påverkan.

I helgen ska S-kvinnor hålla kongress i Luleå.
Det ska väljas ordförande och övriga representanter, det ska pratas motioner.

Har inte bestämt ännu om jag ska gå dit.
Känns som att jag blivit inbjuden med armbågen.

När jag tänker efter så vet jag faktiskt inte ens om jag är inbjuden.
Har egentligen bara fått information om att det ska hållas en kongress.

Om jag går dit så vet jag i alla fall att jag är där uteslutande som en åhörare som inte kunnat påverka ett enda beslut, ett enda val, en enda föregående diskussion.

Husmark-Pehrsson har också varit sjuk.

Jag förundras storligen över det plötsliga skalv av medkänsla som drar fram över Sverige.

Varför kom det först nu?

Den här inhumana hanteringen av sjuka har –  som jag skrivit om i många tidigare inlägg – varit känd sedan år tillbaka.

I ärlighetens namn bör vi ju faktiskt hålla i minnet att jakten på sjuka inleddes redan när socialdemokraterna satt i regering.

För några år sedan så gick det nästan dagligen att läsa om alla kvinnor som var sjukskrivna för utbrändhet.

Ja, sådant var språkbruket.

Det hette inte att kvinnor var sjuka,  det hette att kvinnor var sjukskrivna.

Det som betonades i det språkbruket var alltså kvinnornas sjukskrivningar - inte kvinnornas  ohälsa.

Nåja, regelverket för utmattningsdepression – och därmed rätten till att vara sjukskriven med den diagnosen - har ju redan skärpts betydligt.

Det var faktiskt redan under socialdemokraternas tid som sjukdom och fusk kom att bli närmast parallella begrepp.

Lite kusligt är det förstås när politiker som driver jakten på sjuka tror att utbrändhet är något som vilas bort på tre dagar.

Det är i vart fall vad Husmark-Pehrsson tycks anse – enligt den här DN-artikeln.