Debattera, debattera…Vår nya folkrörelse.

Ibland känns det som att vi svenskar håller på att debattera ihjäl oss.

Dag ut och dag in.

Skarpt formulerade utspel, analyser av utrikespolitik, av inrikespolitik,

av partipolitik, av partiledare, av kändisar, av kultur-och kulturpersonligheter…

I tidningar, radio, tv, på bloggar, på twitter…

Mästertyckare och amatörtyckare.

Den lilla klicken mästertyckare består av samma namn.

Som återkommer hela tiden.

Hela tiden.

De positionerar sig oupphörligt genom sina åsikter – eller genom att ha åsikter

överhuvudtaget.

De har sina egna ledarsidor och kolumner.

Där de tycker något.

Senare på dagen bjuds de in för att tycka detsamma – eller möjligen något lite nytt – i

andra medier, i radio, i tv.

Var tog för övrigt avsikterna om att traditionella medier ska borga för mångfald vägen?!

Mästertyckarna går på konferenser, modererar eller deltar i paneldebatter

Samlar ”vänner” på facebook.

Samma personer och namn snurrar runt, runt, runt.

Ibland känns mästertyckarna som ett slags åsiktsclowner.

Och vid sidan av mästertyckarna finns alla vi  andra.

Som inte kvitterar ut månadslöner eller arvoden för att ha tyckt något.

Men tycker ändå.

Dag ut och dag in.

Visst. Det är underhållande.

Visst. Det är intressant.

Visst. Det är så viktigt för en demokrati.

Men ibland känns det som att vi bortskämda håller på att debattera ihjäl oss.

Debatterandet har blivit vår tids mest populära hobby.

En folkrörelse rent av.

Vid sidan om körsången.

Debatterandet som självändamål.

För att hålla den konkreta reella verkligheten ifrån oss.

Istället för att gå ut i verkligheten – och göra något.

Jag tror tamejfan att jag ska bli poet.

S-bloggen är en gubbhylla. Och partiet?!

Samma gubbar, dag efter dag, på S-bloggen. Vissa har till och med utnämnt sig själva till krönikörer.

Anställda av vem? undrar jag.
Inte av mig i alla fall.

Vissa dagar kan det vara några kvinnor som syns, men generellt, är S-bloggen en enda stor gubbhylla.

Gubbar som känner en brinnande längtan efter att få tala om för världen hur politiken ska betraktas – i en aldrig sinande ström av inlägg.

Somliga sådana partifjäskare att det känns som att man befinner sig på ett frireligiöst bönemöte.

En av dom självutnämnda krönikörerna – som skriver så förutsägbart att klockorna nästan stannar – undrade till och med en gång vad jag gjorde på S-bloggen.

Vill minnas att skälet var att jag var alltför kritisk mot Mona Sahlin.
Nåja, jag var uppenbarligen rätt ute.
För något val vann hon ju inte.

Det sorgliga är att gubbhyllan känns som en spegling av partiet.
Varannan damernas tycks ha blivit jämställdhetsdebattens död.
S-kvinnorna har somnat in och inte gjort ett vasst utspel på evigheter.
Trots en massarbetslöshet som drabbar både unga och äldre – i synnerhet äldre kompetenta kvinnor ses väl som särskilt hotfulla – så har S-kvinnor låtit kravet på 6 timmars arbetsdag dö sotdöden.

Genusmedvetenheten och genusdebatten lyser med närmast total frånvaro när ledande politiska företrädare håller sina brandtal.
Det talas mer om pingviners verklighet – än om kvinnors.

Veronica Palm presterade någon slags jämställdhetskrönika inför den extra partikongressen där hon staplade jämställdhetsklyschor tätt på varandra.
Inte en enda ny eller levande genustanke i det inlägget.

Barnfattigdomen har blivit det nya heta gråtbegreppet.
Ett begrepp som mycket effektivt kamouflerar att barnfattigdomen i allra högsta grad också är en genusfråga.
De familjer som har den mest utsatta ekonomin är ensamstående föräldrar – och av ensamstående föräldrar är kvinnor som bekant majoritet.
Barnfattigdomen är alltså även en kvinnofattigdom.
Jamen, säg det då!!!

Bidragsförskottet för ensamföräldrar har varit oförändrat i evigheter.
Ja, just det, även under de år S har haft regeringsmakten.

Bostadsbidragen har gröpts ur successivt. Ja, just det, under de år S har haft regeringsmakten.

Kvinnor blev långtidssjukskrivna i parti och minut – ja, just det, under de år S hade regeringsmakten.

Offentliga sektorn – arbetsplatser där kvinnor är i majoritet – och där många av de långtidssjukskrivna ”rekryterades” bantades successivt under en lång rad av år.

Ja, just det, under de år S hade regeringsmakten.

Kvinnorna är i majoritet av de som blir utförsäkrade.

Man det stora partiet S lyckades inte samla ihop tillräckligt mycket kunskap för att synliggöra och folkbilda om den sanningen – under valrörelsen.

Det var en dotter till en sjuk mamma som i ett förtvivlat personligt blogginlägg lyckades få igång en valrörelsedebatt värd namnet apropå de utförsäkrade.

Det klarade inte det stora partiet S.

Nu är det väl ändå dags att yrkespolitikerna avbokar några av sina lättjefulla gratisluncher och använder tiden för att skaffa sig – åtminstone de mest basala insikterna – om jämställdhet och om kvinnors verklighet.

Mediemångfald. Tja..?

Har lite blandade känslor inför twitter. Vissa dagar är de mer blandade.
Det jag gillat med twitter och sociala medier generellt är att jag trodde att de skulle öppna mediearenan för fler tänkande människor.
Det vill säga fler än de som redan har invaderat den offentliga mediescenen.
En offentlig mediescen som innebär att samma människor går runt, runt, runt…
Mellan olika mediekanaler.
En liten klick bestående av av storstädernas medieelit som oupphörligen och dagligen frotterar sig med storstädernas politiker-och kulturelit.

Däremot frågar jag mej om jag inte föll i en fälla när jag trodde att de sociala medierna skulle innebära en breddad samhällsdebatt.
Vari består bredden?
Efter att ha följt twitter ett tag undrar jag om inte twitter i själva verket bidrar till att mediekonglomeratet blir ännu mer koncentrerat och elitiserat.
Både mentalt och ekonomiskt.

På twitter finns de som är obegripligt humoristiska och slagfärdiga och får mej att skratta så högt att grannarna nästan börjar knacka i elementen.
Det finns de som skriver ur äkta övertygelser.
Det finns snälla människor.
Det finns intelligenta människor.
Och även ett antal som är så hårdföra att jag skulle vilja rekommendera dem en serie samtal hos psykoterapeut för en granskning av sin cynism och känslokyla.

De sociala medierna tycks lida av – och förstärka – den förutsägbara trendkänslighet som finns hos traditionella medier.
Traditionella medier interagerar allt mer med sociala medier. Idealiskt; borde jag tycka utifrån min tidigare utgångspunkt.
Den om att fler röster blir hörda.
Men; vilka röster är det som hörs.
Vilka röster hänvisar de traditionella medierna till när de säger att det pågår en het debatt på twitter?

Tja, mitt intryck är att twitter har en stark dominans av mediefolk, politiskt organiserade, PR-folk..
Många som använder twitter för att – fördolt eller öppet – sälja sina tjänster, sina partipolitiska budskap eller polera sina personliga varumärken.
Det finns även – har jag nu lärt mej – de som gör politiska debattutspel främst som en väg att putsa sina politiska varumärken.
Att PR-folk arbetar för att putsa sina varumärken ingår väl så att säga i yrkesrollen.
Men när personer som utger sig för att vara ett slags politiska fria tyckare gör populistiska utspel som egentligen bara innebär en annan typ av fördold varumärkesputs – så känns det som att jag befinner mej på en enda stor marknad där alla människor plötsligt förvandlats till varumärken.

Även gammelmedia består av nyhetsbevakning – och köpt annonsplats.
Men det framgår tydligt – nåja, traditionellt i alla fall – vad som är reklam och journalistik.
I ärlighetens namn bör förstås sägas att även traditionell gammelmediajournalistik innehåller åtskillig textreklam.

Ett problem med twitter – och andra sociala medier – är att det blir mer grumligt och svårtytt att reda ut vem som är avsändare.
Gränserna mellan vad som är samhällsgranskande oberoende journalistik och – dess motsats – marknadsföring/PR flyter ihop.

Är det ett partsintresse; ett reklamföretag, en liten egenföretagare eller en partiföreträdare som är avsändaren?
Eller är det en alldeles fristående gräsrot som har glädje av twitters och sociala mediers fördelar – det vill säga får möjlighet att bidra till en breddad demokrati som ger utrymme för fler röster.
Det vill säga även för röster som finns utanför den exklusiva politiska och kulturella storstadsmedieeliten.

Sedan är det förstås en annan fråga om de som har makt ens hör eller bryr sig om dessa röster; om de från sina upphöjda positioner kanske bara betraktar dessa röster som ett slags politisk och kulturell underhållning.

När jag ser hur PR-folk frotterar sig med journalister så blir jag tveksam till hur rågången kan upprätthållas mellan granskande journalistik och ren PR.

Hur upprätthölls den rågången i bevakningen av SSWC – lägret för människor som arbetar med sociala medier – där somliga tycktes ha en uttalad svaghet för elitism och för att beskriva sig själva som smartskallar.

PR-folk och journalister i en enda röra; och ett läger som dessutom var sponsrat av vissa större dagstidningar.
Egenarrangemang, brukade sånt kallas på den tidning där jag senast var anställd; tonvikten i den bevakning vi då gjorde låg inte på kritisk granskning utan på ett slags frejdlig returinformation till de som deltagit i arrangemanget.
Vare sig det handlade om Fotbollsskola eller Naturens Dag.
Eller var SSWC-lägret kanske en slags kombination av Fotbollskola och Naturens Dag?

Jag hade i alla fall mer än gärna sett att vår fack-och yrkesförbundstidning Journalisten funnits på plats för bevakning och sedvanlig journalistisk kritisk granskning.
Tror att jag bara såg enda liten notis om SSWC-lägret i Journalisten. Den här.

Jag följde gammalmediernas valbevakning ganska intensivt. Kommenterade en del på twitter och läste även andras kommentarer.
Gammelmedierna bjöd in till kommentarer – och svarade även på kommentarer.
Det skulle ju kunna kännas demokratiskt och fint.
Om det inte vore för känslan av att de som märks främst i sociala medier och twitter många gånger är samma grupper som redan har makten i gammelmedierna – eller intervjuas i gammalmedierna.

När gammelmedierna rapporterar om att en viss fråga väckt stor uppståndelse eller fått kritik på twitter så känns det ibland som att man deltar i ett enda stort nationellt redaktionsmöte.
Där gammalmedieföreträdare hänvisar till andra medieföreträdares åsikter – fast på twitter.

Medier som redan har stort genomslag och som knappast kan anses ha svaga röster matchar dessutom sig själva på twitter dagligen.
Att Expressen tapetserar hela landet med sina löpsedlar och dessutom marknadsför sina nyheter dagligen på twitter innebär knappast att sociala medier ger utrymme för nya och kanske svagare röster.
Det innebär väl egentligen bara att de som redan skriker högst får ännu fler möjligheter att skrika ännu högre.
Att Annica Lantz ständigt sorlar på radio, medverkar i tv.s valsatirprogram och dessutom finns på twitter – med nära 10 000 följare är ett annat exempel på att rösterna inte blir fler.

Tvärtom; att fåtalets värderingar och männisosyn invaderar oss ännu mer – på ännu fler arenor.

Facebook

Men himmel så spännande; har till slut låtit mig övertygas om att Facebook är kul.

Det återstår att se; säger jag tills vidare.

Allt går med sådan raketfart; det är inte helt lätt för den som väl egentligen tillhör en förlorad generation vad gäller den virtuella världen.

Det tar så mycket längre tid att förstå för den som i likhet med mig själv passerat 25.

Jag är i alla fall väldigt glad över de som emellanåt länkar till mej; och som skrivit kommentarer; och som lagt mej i sin bloggroll.

Att jag nu inte har någon i min bloggroll; eller någon bloggroll överhuvudtaget; beror uteslutande på det faktum att jag passerat 25.

Finns det inga kurser i hur man hanterar Wordpress och twittrande?

Med goda färdiglagade luncher därtill.

Sådana kurser borde studieförbunden definitivt satsa på!!

Apropå raketer; sprang på en blogg häromnatten som heter Röda Raketer.

Ett suveränt namn på en blogg.

Men kan inte låta bli att reflektera över om sociala medier egentligen är det mest osociala som finns.

Finns det inte en risk för att alla människor gör slut på sin vakna tid med att sitta hemma och blogga; och facebooka; istället för att träffa varandra i riktiga livet?