Har lite blandade känslor inför twitter. Vissa dagar är de mer blandade.
Det jag gillat med twitter och sociala medier generellt är att jag trodde att de skulle öppna mediearenan för fler tänkande människor.
Det vill säga fler än de som redan har invaderat den offentliga mediescenen.
En offentlig mediescen som innebär att samma människor går runt, runt, runt…
Mellan olika mediekanaler.
En liten klick bestående av av storstädernas medieelit som oupphörligen och dagligen frotterar sig med storstädernas politiker-och kulturelit.
Däremot frågar jag mej om jag inte föll i en fälla när jag trodde att de sociala medierna skulle innebära en breddad samhällsdebatt.
Vari består bredden?
Efter att ha följt twitter ett tag undrar jag om inte twitter i själva verket bidrar till att mediekonglomeratet blir ännu mer koncentrerat och elitiserat.
Både mentalt och ekonomiskt.
På twitter finns de som är obegripligt humoristiska och slagfärdiga och får mej att skratta så högt att grannarna nästan börjar knacka i elementen.
Det finns de som skriver ur äkta övertygelser.
Det finns snälla människor.
Det finns intelligenta människor.
Och även ett antal som är så hårdföra att jag skulle vilja rekommendera dem en serie samtal hos psykoterapeut för en granskning av sin cynism och känslokyla.
De sociala medierna tycks lida av – och förstärka – den förutsägbara trendkänslighet som finns hos traditionella medier.
Traditionella medier interagerar allt mer med sociala medier. Idealiskt; borde jag tycka utifrån min tidigare utgångspunkt.
Den om att fler röster blir hörda.
Men; vilka röster är det som hörs.
Vilka röster hänvisar de traditionella medierna till när de säger att det pågår en het debatt på twitter?
Tja, mitt intryck är att twitter har en stark dominans av mediefolk, politiskt organiserade, PR-folk..
Många som använder twitter för att – fördolt eller öppet – sälja sina tjänster, sina partipolitiska budskap eller polera sina personliga varumärken.
Det finns även – har jag nu lärt mej – de som gör politiska debattutspel främst som en väg att putsa sina politiska varumärken.
Att PR-folk arbetar för att putsa sina varumärken ingår väl så att säga i yrkesrollen.
Men när personer som utger sig för att vara ett slags politiska fria tyckare gör populistiska utspel som egentligen bara innebär en annan typ av fördold varumärkesputs – så känns det som att jag befinner mej på en enda stor marknad där alla människor plötsligt förvandlats till varumärken.
Även gammelmedia består av nyhetsbevakning – och köpt annonsplats.
Men det framgår tydligt – nåja, traditionellt i alla fall – vad som är reklam och journalistik.
I ärlighetens namn bör förstås sägas att även traditionell gammelmediajournalistik innehåller åtskillig textreklam.
Ett problem med twitter – och andra sociala medier – är att det blir mer grumligt och svårtytt att reda ut vem som är avsändare.
Gränserna mellan vad som är samhällsgranskande oberoende journalistik och – dess motsats – marknadsföring/PR flyter ihop.
Är det ett partsintresse; ett reklamföretag, en liten egenföretagare eller en partiföreträdare som är avsändaren?
Eller är det en alldeles fristående gräsrot som har glädje av twitters och sociala mediers fördelar – det vill säga får möjlighet att bidra till en breddad demokrati som ger utrymme för fler röster.
Det vill säga även för röster som finns utanför den exklusiva politiska och kulturella storstadsmedieeliten.
Sedan är det förstås en annan fråga om de som har makt ens hör eller bryr sig om dessa röster; om de från sina upphöjda positioner kanske bara betraktar dessa röster som ett slags politisk och kulturell underhållning.
När jag ser hur PR-folk frotterar sig med journalister så blir jag tveksam till hur rågången kan upprätthållas mellan granskande journalistik och ren PR.
Hur upprätthölls den rågången i bevakningen av SSWC – lägret för människor som arbetar med sociala medier – där somliga tycktes ha en uttalad svaghet för elitism och för att beskriva sig själva som smartskallar.
PR-folk och journalister i en enda röra; och ett läger som dessutom var sponsrat av vissa större dagstidningar.
Egenarrangemang, brukade sånt kallas på den tidning där jag senast var anställd; tonvikten i den bevakning vi då gjorde låg inte på kritisk granskning utan på ett slags frejdlig returinformation till de som deltagit i arrangemanget.
Vare sig det handlade om Fotbollsskola eller Naturens Dag.
Eller var SSWC-lägret kanske en slags kombination av Fotbollskola och Naturens Dag?
Jag hade i alla fall mer än gärna sett att vår fack-och yrkesförbundstidning Journalisten funnits på plats för bevakning och sedvanlig journalistisk kritisk granskning.
Tror att jag bara såg enda liten notis om SSWC-lägret i Journalisten. Den här.
Jag följde gammalmediernas valbevakning ganska intensivt. Kommenterade en del på twitter och läste även andras kommentarer.
Gammelmedierna bjöd in till kommentarer – och svarade även på kommentarer.
Det skulle ju kunna kännas demokratiskt och fint.
Om det inte vore för känslan av att de som märks främst i sociala medier och twitter många gånger är samma grupper som redan har makten i gammelmedierna – eller intervjuas i gammalmedierna.
När gammelmedierna rapporterar om att en viss fråga väckt stor uppståndelse eller fått kritik på twitter så känns det ibland som att man deltar i ett enda stort nationellt redaktionsmöte.
Där gammalmedieföreträdare hänvisar till andra medieföreträdares åsikter – fast på twitter.
Medier som redan har stort genomslag och som knappast kan anses ha svaga röster matchar dessutom sig själva på twitter dagligen.
Att Expressen tapetserar hela landet med sina löpsedlar och dessutom marknadsför sina nyheter dagligen på twitter innebär knappast att sociala medier ger utrymme för nya och kanske svagare röster.
Det innebär väl egentligen bara att de som redan skriker högst får ännu fler möjligheter att skrika ännu högre.
Att Annica Lantz ständigt sorlar på radio, medverkar i tv.s valsatirprogram och dessutom finns på twitter – med nära 10 000 följare är ett annat exempel på att rösterna inte blir fler.
Tvärtom; att fåtalets värderingar och männisosyn invaderar oss ännu mer – på ännu fler arenor.
