Folktandvård – med förhinder

Det ser nästan lite flott ut när man läser om folktandvården i Norrbotten.

Här finns både vardagsjour – och helgjour minsann.

Men fullt så välordnat är det inte.

Bet av en bit av en tand i lördags och ringde det enda tillgängliga nummer som det hänvisades till – dvs 112.

Känns lite olämpligt att överanvända larmcentralen och ringa dit för en avbiten tandflisa – men som sagt det var det enda nummer det hänvisades till.

Vad fick jag då för lindrande besked om länets tillgängliga jourtandläkare under helgen.

På lördag fanns det en öppen tandläkarjour mellan klockan 10 och 11 i Norrfjärden.

Från Luleå är det 4 mil till Norrfjärden. Det vill säga 8 mil tur och retur för att få tillgång till en jourtandläkare.

Om jag då leker med tanken att jag istället skulle ha bott i Övertorneå och dessutom haft en sjujäkla tandvärd.

Då skulle jag allt ha fått proppa mig full med smärtstillande och satt mig för att köra 18 mil till Norrfjärden. Det vill säga 36 mil tur och retur.

Söndagens akuta öppentimme – mellan klockan 10 och 11 – var flyttad till en annan tandvårdscentral.

Faktiskt mitt i Luleå.

Inga problem för mig alltså; frånsett den sparsamt hållna akuttiden.

För övertorneåbon skulle resan till tandläkare ha förblivit ganska lång.

15 mil från Övertorneå till Luleå – det vill säga 30 mil tur och retur.

Vi brukar ju ibland snobba lite med att norrbottningar minsann är vana vid långa avstånd.

Men det betyder ju inte att svårtillgänglighet, obekvämlighet, långa avstånd bör upphöjas till

en dygd.

En sådan otillgänglighet – för att inte säga omöjlighet – förtjänar nästan inte namnet.

Dessutom; en sådan här jourberedskap förutsätter väl nästan att norrbottningen har bil.

Det finns för all del Länstrafik och bussar – men det skulle nog vara en ganska komplicerad uppgift

att försöka pricka in de allmänna kommunikationernas tidtabell med den ynka timme som jouren höll

öppen.

Maud Olofssons låtsasfeminism = sänkta skatter

Maud Olofsson sades ha talat om jämställdhet i Almedalen, läste jag någonstans.

Och kunde inte låta bli att gå in och lyssna till vad hon egentligen sagt.

Var det allt! blev min spontana tanke.

Hennes jämställdhetstal inleddes med det slags klyschor som vi förr kunde få höra från äldre män i karriären; när de avslutade sina offentliga tacktal med att skåla för sina fruar; som gjort deras manliga karriärer möjliga.

Maud Olofssons tal om jämställdhet var i själva verket endast en illa kamouflerad högerhögerlinje om sänkta skatter.

Även om hon svepte in skattesänkningarna i honnörsord som; ökad frihet för kvinnor att välja sina egna liv.

Maud Olofsson berömde alliansregeringen för att ha sänkt skatterna – och höjt lönerna – för barnskötare, förskollärare, lärare och sjuksköterskor.

Hon hävdade att Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen säger till landets kvinnor:

Du får inte tjäna pengar.

Du får inte starta företag.

Du får inte göra karriär.

Och hon uppmanade männen i publiken att tänka på sina döttrars framtid.

Månne tänkte hon då på de döttrar som i framtiden kommer att få bära ännu tyngre lass än någonsin tidigare nu när smygnedläggningen av den offentliga sektorn accelererar.

Hur mycket frihet blir det kvar när den offentliga sektorn gröps ur ytterligare?

När kvinnor förutom sina heltidsarbeten ska ta ännu större ansvar för förskolebarn, skolbarn, skolungdomar, åldrade föräldrar - och åldrade svärföräldrar.

Den här länken - det finns en hel rapport att läsa - kan möjligen kasta ett annat ljus över Maud Olofssons låtsasfeminism; och om hur mycket ökad frihet den kan tänkas ge för landets kvinnor.

Hur Maud Olofsson levt upp till sina löften om att underlätta för småföretagare det vet vi ju redan alltför väl.