Liza Marklunds ”scoop” om den blodige grodmannen.

Blev påmind om en bok som jag har undanstoppad i min bokhylla – och som friskade upp mitt minne apropå en händelse som jag lite oklart kom ihåg tidigare.

D v s det ”scoop” Liza Marklund gjorde när hon arbetade på NSD.

Det är en av NSDs tidigare nattchefer – ja, faktiskt en kvinna; kunniga kvinnor som haft möjlighet till inflytande på NSDs redaktion har ju av tradition och konvention -annars alltid varit mycket få till antalet.

Nåja, boken heter ” Lilla Murvelboken” och gavs ut när Journalistförbundet firade sitt 90-års jubileum år 1991.

I samband med det jubileet bjöds ett antal journalister in för att skriva ner personliga tankar och hågkomster från sitt yrkesverksamma liv som journalister.

Den strävsamme nattchefen Sonia Wikström skrev ett språkligt jäkligt bra inlägg – jag såg ju sällan hur duktig hon var på att skriva eftersom hon satt som redigerare och nattchef när jag började vid redaktionen.

Hennes krönika handlar ”Om konsten att mixa en förstasida”.

Hon beskriver två tillfällen när NSD gjorde djupa avtryck i landets samtliga medier.

Den ena gången var när NSD var först av landets medier med att publicera både namn och bild på Palmes misstänkte mördare, Christer Pettersson.

Den andra händelse hon erinrar sig hade rubriken:

”GRODMAN SKÖTS – försvann blödande ner i djupet.”

Nattchefen beskriver inte bara de fjärilar hon själv fick i maggropen av rubriken; hon beskriver också hur rubriken närmast föranledde blodstörtning hos försvarsmakten.

Dramatiken pågick sommaren 1987 – när medierna i länet – och försvarsmakten – var alldeles till sig för att man trodde sig ha siktat en u-båt i Törefjärden i Norrbotten.

Så här skrev nattchefen om händelsen:

”Storyn om den skadskjutne grodmannen slog ner som en bomb en sen kväll. Efter alla kontroller som var möjliga publicerade vi den. Vi stod pall mot påtryckningarna från högsta militära instanser. Vi föll inte för de många hotfulla och vädjande samtalen. Varför var det så angeläget att stoppa publiceringen om det bara var fabler? Då räckte det väl med att försvaret förnekade. Grodmannen åkte in på förstasidan”.

Nattchefen berättar om hur ett halvt års skriverier om Törefjärden slutligen rundades av med att chefredaktören gjorde en rapport och med att militärbefälhavaren i Boden öppnade sina hemliga arkiv för tidningen.

Den krönika nattchefen skrev för mer än 15 år sedan avrundades så här:

”Vi hade haft fel, men militärens förklaringar var uppenbarligen inte heller helt sanningsenliga. Grodmanshistorien hade uppstått ur en mängd olika händelser som sammankopplats till en story och ett tillfälle. Men faktum kvarstår att militären öppnade eld med handeldvapen vid flera tillfällen i samband med utbåtsjakten.”

Månne; borde Liza satsa uteslutande på litterära verk i framtiden?
Fast å andra sidan; militären var visst inte heller helt rätt ute.
Månne gäller samma sak apropå Antonsson versus Marklund?

Allmänintresse…..

Det kan vara det som för tillfället passar den ansvarige utgivaren bäst.

Det säger Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i ett intressant blogginlägg under rubriken ”Filosofichock på publicistklubben”.

Det är alldeles uppenbart att hans argumentation ligger på en betydligt högre nivå än den NSDs utgivare presenterat i sitt försvar av namnpubliceringen i NSD.

Helins argumentation – och skäl – till att välja rakt motsatt väg – d v s att inte publicera namnet på den man som är misstänkt för att ha bragt den unga 29-åriga kvinnan i Norrbotten om livet – känns betydligt mer genomtänkt.

Inte bara för att den resulterat i ett beslut om att inte publicera namnet,  utan också för att hans diskussioner och överväganden ger intryck av mer seriositet -  och faktiskt också mer hjärta.

Eller är jag kanske naiv nu?

När jag bevakat rättegångar eller skrivit om brott har jag alltid varit intresserad av skälen till brotten, i vilka situationer brotten skett, de sociala och psykologiska processer som kan ha orsakat brotten, de mänskliga tragedier som inte bara blir resultatet av brotten – utan som också kan vara anledning till brotten.

Att försöka förstå sådana processer har ett betydligt större värde än att bara tillmötesgå skvallerintressen genom att publicera namn på förövare – eller för den delen – offer.

Jag skulle önska en kriminaljournalistik som ger en djupare förståelse av orsaker, samband och sammanhang istället för en journalistik som beskriver brott som något som tycks slå ner helt oförklarligt som en blixt från klar himmel.

Brott slår inte ner som en blixt från klar himmel utan har samband med mänskliga,  psykologiska och sociala miljöer och interaktioner.

En ytlig kriminaljournalistik som bortser från de sidorna av mänskligheten föder inte bara sensationslystnad, blodtörst och en ytlig människosyn utan bidrar också till att skapa en generell rädsla hos människor.

I ett av inläggen i sin blogg efterlyser Helin en progressiv kriminaljournalistik – det vill säga en kriminaljournalistik som visar på just samband och orsaker.

Det är en intressant formulering.

Det jag betraktat som ett normalt intresse för vad som kan ske i interaktionen mellan människor döps av de stora mediepojkarna till en progressiv kriminaljournalistik.

Nog känns det som att den så kallade gängse massmediala nyhetsvärderingen lett till en ganska defekt syn på människor, människors liv och känslor om en kriminaljournalistik som inkluderar mänskliga relationer betraktas som progressiv.

Någon slags avprogrammering av en traditionell massmedial paraideologi vore önskvärd.

Att NSDs ansvarige utgivare inte har några som helst insikter i den här typen av resonemang framgår med önskvärd tydlighet av hans diskussioner om allmänintresse och namnpublicering.

Man tar sig för pannan.

Jag har placerat min bloggbloggkartan.se

Populistisk namnpublicering i NSD

NSDs ansvarige utgivares beslut att publicera namnet på en tidigare okänd gruvarbetare avslöjar endast ren och skär populism.

Dessutom en människosyn där en utgivare utifrån vad som tycks vara något slags  omnipotenta bevekelsegrunder gett sig själv befogenheter att vara skarprättare.

Att fatta den här sortens beslut kräver mänskliga insikter; ett väl grundat och ansvarsfullt etiskt ställningstagande och en förmåga till inlevelse i hur människor kan drabbas av beslut som fattas utan empati eller utifrån en okänslighet som tycks gränsa till känslokyla.

De anhöriga till den unga kvinna som förlorat livet har skrivit ett öppet brev där de vädjar om att medierna ska ta hänsyn också till den misstänkte mannens anhöriga.

De hårdast drabbade visar empati och vädjar om hänsyn till den misstänkte mannens anhöriga – medan NSD tillmötesgår utomstående hämndlystna som endast finns på åskådarplats genom att namnpublicera.

Norrbottens-Kuriren har – liksom landets samtliga övriga tidningar – fattat ett annat beslut.

Allmänintresse för namnpublicering brukar anses finnas när det handlar om offentliga personer.

Det kan vara en ledande offentlig politiker, en känd företagsledare som begått grova oegentligheter….

Den här misstänkte mannen är inte en känd offentlig person.

Det är en person som är misstänkt för ett grovt brott -men det finns inget allmänintresse i att publicera hans namn.

För att citera Göteborgs-Postens syn på namnpublicering:

”Rättesnöret är egentligen att namnet ska ha ett nyhetsvärde och allmänintresse. Läsarna bör alltså ha någon form av nytta eller legitimt behov av att känna till namnet.
Däremot är inte namnpublicering tänkt som ett skamstraff, som enbart ett uttryck för vämjelse och vrede inför en brottslings handlande.”

Frågan är vilket allmänintresse NSDs ansvarige utgivare anser sig tillmötesgå med att publicera namnet på en okänd gruvarbetare som är misstänkt för ett grovt brott.

Vilken form av nytta eller legitima behov uppfyller tidningen hos läsarna genom att lämna ut den här personens identitet?

Innan kroppen efter unga kvinnan ens återfunnits?

De intellektuella grunderna för det här beslutet –  för att inte nämna de känslomässiga – tycks mer än grumliga.

Finns det ett allmänt skyddsbehov?

Är det så att alla norrbottningar eller besökare från andra platser numera bör avstå från att resa till Gällivare eller avstå från att stanna till vid Stenbron eller andra rastplatser?

Ansvarige utgivaren säger sig ha fått ett telefonsamtal av en kvinna som sagt att hon aldrig kommer att stanna vid en enslig rastplats.

Det tycks ologiskt – om det kopplas enbart till det här fallet.

Ännu mer ologiskt – för att inte säga löjeväckande – framstår det som när ansvarige utgivaren hänvisar till ett sådant telefonsamtal som stöd för en namnpublicering.

Är det argument som anstår en ansvarig utgivare – eller en massmedial clown?

Den misstänkte mannen sitter för närvarande i förvar i häkte.

Det finns alltså ingen kvinna som behöver vara rädd att utsättas för något av just den mannen vid någon rastplats överhuvudtaget.

Såvida vi inte ska utgå ifrån att alla män med våldstendenser nu kommer att färdas i kolonn till Stenbron, eller till andra rastplatser längs Norrbottens vägar, för att attackera kvinnor.

Eller är det så att älgjägare och gruvarbetare generellt numera känner sig misstänkligggjorda som våldsmän och att namnet på en enskild jägare och gruvarbetare måste lämnas ut för att alla andra ska bli rentvådda? 

I en intervju i Pressens Tidning 18/2004 hävdade nyhetschefen Lena Olofsson – numera redaktionschef – att många ringde till nyhetschefen och klagade på att de alltför sällan fick veta vilka som ligger bakom de brott som tidningen rapporterar om.

Ansvarige utgivaren hänvisar till ett telefonsamtal från en kvinna som inte tänker stanna till vid en rastplats.

Ring så skriver vi!

Är det månne NSDs publicistiska – läs; kommersiella – inriktning?

I samma artikel i Pressens Tidning står följande:

”Norrländskan har sedan mitten av 1990-talet fällts i genomsnitt en till två gånger per år i opinionsnämnden. Det är fler klander än vad andra lokal-och regionaltidningar brukar ha…..”

I samma artikel säger dåvarande NSD-anställde Matti Lilja att artiklar skrivs som om de inblandade skulle bli namngivna.

-Då är man mera försiktig med onödiga fakta och detaljrikedom.

Vad gäller NSDs namnpublicering så innebär den inte per definition att andra medier blir mer försiktiga med fakta och detaljrikedom.

De som vill kan – efter att de fått veta namnet i NSD – köpa sig en annan tidning och därmed få alla detaljer.

Populistisk ”publicistik”.

NSDs ansvarige utgivare har just utsett sig själv till språkrör för hela länet.

I en minidebatt med advokaten Leif Silbersky så hävdade NSDs ansvarige utgivare att endast han – och ingen annan ansvarig utgivare i hela landet – bäst lyckats avläsa stämningarna i Norrbotten.

Det vill säga han ensam har beslutat vad som är av allmänintresse för länet och landet.

Han är också så väl insatt i länets liv att han vet berätta att ALLA i Gällivare och Malmberget och DE FLESTA i Luleå redan känner till den misstänkte mannens identitet.

Jag har rört mej i lite olika sammanhang den senaste tiden – alltifrån jaktlag i trakter inte alltför långt från Gällivare – till diverse andra sammankomster.

Jag har inte hört någon som nämnt namnet på den tidigare okände gruvarbetaren.

Jag har faktiskt inte heller upplevt att den här tragiska händelsen har varit det centrala samtalsämnet i några av de grupper jag vistats i.

Som enda dagstidning i hela landet lämnade NSD ut både namn och bild på en man som är misstänkt för att under mycket tragiska omständigtheter ha bragt en ung 29-årig kvinna om livet.

Denne ansvarige utgivare tycks ha vissa rollproblem.

Att vara ansvarig utgivare för en tidning som ingår i den så kallade tredje statsmakten – som via yttrandefrihet och tryckfrihet ska värna om vårt lands demokrati – innebär inte att samtidigt vara  brottsutredande och dömande makt.

Jag är övertygad om att det finns andra som har betydligt bättre kompetens för både förundersökningar och domslut än denne utgivare specifikt.

Den ansvarige utgivaren  sa ”Vi” – när han hävdade att konsekvenserna av en namnpublicering övervägts noggrant.

Eftersom ansvarige utgivaren sa ”Vi” så borde det vara möjligt att dra slutsatsen att frågan stötts och blötts i ett gemensamt redaktionellt samtal där både yrkesetik och publicistiskt ansvar beaktats noggrant.

Eller syftar ”Vi-et” på ansvarige utgivaren och redaktionschefen; en redaktionschefen som har ett antal poäng i juridik, vilket borde ha borgat för att hon kunnat bidra till en noggrann etisk genomlysning av frågan.

Men frånsett juridiken så finns det ju ett antal spelregler för press, radio och tv som både journalistförbundet och arbetsgivarsidan har undertecknat.

Reglerna säger att en person som är misstänkt för brott alltid betraktas som oskyldig i lagens mening, om fällande dom inte föreligger.

Reglerna säger även att konsekvenserna av en namnpublicering alltid ska övervägas noggrant.

Reglerna säger även att man bör avstå från en sådan publicering om det inte finns ett uppenbart allmänintresse för att namnet ska anges.

Det finns faktiskt också en annan bestämmelse i journalistavtalet – som både arbetsgivarsida och fack – har undertecknat.

En bestämmelse vars syfte är att stödja en stark journalistisk integritet.

Den säger att en medarbetare inte får åläggas att skriva mot sin övertygelse eller utföra förödmjukande uppdrag.

Månne hur det skulle ställa sig om det finns anställda journalister som anser att en gruvarbetare inte är en så offentligt känd person att det motiverar publicering av både namn och bild.

Om det skulle finnas någon medarbetare på ovan nämnda tidning som inte vill skriva ut namnet på en tidigare okänd gruvarbetare i sina artiklar  – då borde den medarbetaren kunna hänvisa till sin rätt att inte tvingas skriva mot sin övertygelse.

När det gäller just den bestämmelsen så har facket dessutom haft tolkningsföreträde.

Så om journalisterna på en redaktion samfällt skulle tycka att en sådan här typ av namnpublicering känns oetisk - med tanke på att det handlar om en männska som ännu inte är dömd - då borde de väl samfällt kunna vägra. Och hänvisa till den regel som säger att de har rätt att vägra att skriva mot sin övertygelse; d v s vägra utföra förödmjukande uppdrag.

Om alla journalister har en samfällt högre resning i etiska spörsmål och vägrar skriva ut namn på en okänd, och odömd man; då måste konsekvenserna bli att ansvarige utgivare själv får skriva de artiklar där personen kommer att namnges.

Det intressanta är att konkurrenttidningen avläst stämningarna och allmänintresset i länet – på ett helt annat sätt än NSDs ansvarige utgivare.

Norrbottens-Kuriren har än så länge inte publicerat vare sig namn eller bild på den person som är misstänkt.

Eller för att citera den självförhärligande Jan Guillou:

”Allmänintresse är inte detsamma som allmänhetens nyfikenhet”.

Nu fasar jag bara för den fortsatta information vi kommer att få.

Allmänheten, den unga kvinnans utsatta anhöriga, den misstänkte gruvarbetarens utsatta tre barn och hustru kommer alla att tvingas få ta del av floder av detaljer – som kommer att kränka offret integritet efter döden. Men även kränka och leda till stort psykiskt lidande för anhöriga och barn till såväl offer som förövare.