Grubblar fram och tillbaka kring det stora oväsendet efter Odells politiska metafor om ”Tobleronepolitik”.
Jag blir inte alls upprörd.
Hur jag än grubblar

Gubbighet, säger någon.
Fy skäms, säger en annan, drar slutsatsen att det är en ny Mosa-Mona kampanj och skriver ett öppet indignerat brev med krav på att Odell ska censureras av sin partipatron
Även om jag försöker gräva mej ner i mina samhällskunskaper så misslyckas jag helt med att förstå de tankelekar som resulterar i slutsatser om att Odell närmast anklagat Mona Sahlin för bedrägeri.

Att Sahlin köpt Toblerone är väl en rikshändelse så känd att den inte undgått någon enda svensk som passerat sisådär tio-årsåldern.
Sahlins förtjusning i choklad – något hon i och för sig försökt dementera i kvällstidningarna – lär snarare bli en otvetydig del i vårt postmoderna politiska kulturarv.
Möjligen kommer Tobleronepolitik så småningom – att döma av medieruschen – även att hamna i Svenska Akademins Ordlista över nya ord.

Att en politisk motståndare inte kan motstå lusten att använda en sådan här slagfärdig politisk metafor är väl inte särskilt upprörande.
Odell kommer ändå aldrig att nå Olof Palmes höjder vad gäller dräpande formuleringar gentemot sina politiska motståndare.

Mona Sahlin lär nog få leva med sin Toblerone.

So what???!!!!

Det finns väl rader av toppolitiker som får leva med att vissa skeenden, uttalanden eller händelser i deras politiska karriärer ständigt förblir ihågkomna.

Laila Freivalds lägenhetsaffär

Gudrun Schymans deklarationspiruetter

Björn Rosengrens besök på ”avancerad nattklubb”

Göran Perssons feta ersättningar för att inte tala om hans och Anitra Steens mångmiljonfastighet som ironiskt nog heter Torp

Beatrice Asks grälla sexköparkuvert

Birgit Friggebos allsångssatsning med låten ”We shall overcome”

Infrastrukturministern Åsa ”dummare än tåget” Torstenssons fumlighet med iinfrastrukturen

Sven Otto Littorins akademiska ”examen”

Jens Orbacks släkting som levde lycklig tillsammans med en häst

Cecilia Stegö-Chilos svarta hemhjälp och bortrationaliserade tv-licenser

Maria Borelius svårigheter att hålla räkning på sina miljoner

Och så inte att förglömma, den riktiga guldpärlan, Jan O Karlsson som faktiskt bidrog till att en ordflink reporter blev stimulerad till att formulera det bevingade uttrycket ”att göra en pudel”.

Något som är slående vad gäller Tobleronemetaforen är att både uppskattning och upprördhet strikt följer partilinjerna.
De med borgerliga sympatier tycks ganska generellt tycka att Odell var jäkligt rolig och de med socialdemokratiska sympatier tycker tvärtom.

Toblerone har blivit vår nya vänster-högerskala.
De som skrattar med choklad i mungiporna bör placeras till höger på skalan och i det borgerliga blocket.
De sammanbitna utan choklad mellan tänderna är lagda åt vänsterhållet och hör hemma i den rödgröna alliansen.

Eftersom det här är allvarliga saker måste jag påpeka att min hypotes inte är statistiskt säkerställd; det kan finnas en och annan avfälling inom båda blocken.
Fast jag är säker på att Thomas Östros inte hör till dom.

Medan jag satt och erinrade mej de olika politiker som snubblat på sina karriärstigar så drog jag en liten slutsats sådär på sidan om.
Merparten av de toppolitiker som plågats i offentlighetens ljus och ”drevats” av medierna har trots allt inte gått lottlösa när de lämnat politiken.
De allra flesta tycks faktiskt ha hittat nya avlönade och stimulerande arbetsuppgifter.
Göran Persson knogar vidare på sitt lilla torp.
Björn Rosengren poar på med sitt.
Birgit Friggebo har just i dagarna fått uppdrag som ordförande för Zornsamlingarna.
En sak gillar jag faktiskt med Friggebo; det var hennes förtjänst att vi fick Friggebodan.
Tack vare Birgit Friggebo så lyckades jag i alla fall ordna till en pytteliten sommarstuga; min lilla Friggeboda som nu stått sig i tio års tid.

Fast det har väl egentligen inte med saken att göra.