Toblerone som partimarkör

Grubblar fram och tillbaka kring det stora oväsendet efter Odells politiska metafor om ”Tobleronepolitik”.
Jag blir inte alls upprörd.
Hur jag än grubblar

Gubbighet, säger någon.
Fy skäms, säger en annan, drar slutsatsen att det är en ny Mosa-Mona kampanj och skriver ett öppet indignerat brev med krav på att Odell ska censureras av sin partipatron
Även om jag försöker gräva mej ner i mina samhällskunskaper så misslyckas jag helt med att förstå de tankelekar som resulterar i slutsatser om att Odell närmast anklagat Mona Sahlin för bedrägeri.

Att Sahlin köpt Toblerone är väl en rikshändelse så känd att den inte undgått någon enda svensk som passerat sisådär tio-årsåldern.
Sahlins förtjusning i choklad – något hon i och för sig försökt dementera i kvällstidningarna – lär snarare bli en otvetydig del i vårt postmoderna politiska kulturarv.
Möjligen kommer Tobleronepolitik så småningom – att döma av medieruschen – även att hamna i Svenska Akademins Ordlista över nya ord.

Att en politisk motståndare inte kan motstå lusten att använda en sådan här slagfärdig politisk metafor är väl inte särskilt upprörande.
Odell kommer ändå aldrig att nå Olof Palmes höjder vad gäller dräpande formuleringar gentemot sina politiska motståndare.

Mona Sahlin lär nog få leva med sin Toblerone.

So what???!!!!

Det finns väl rader av toppolitiker som får leva med att vissa skeenden, uttalanden eller händelser i deras politiska karriärer ständigt förblir ihågkomna.

Laila Freivalds lägenhetsaffär

Gudrun Schymans deklarationspiruetter

Björn Rosengrens besök på ”avancerad nattklubb”

Göran Perssons feta ersättningar för att inte tala om hans och Anitra Steens mångmiljonfastighet som ironiskt nog heter Torp

Beatrice Asks grälla sexköparkuvert

Birgit Friggebos allsångssatsning med låten ”We shall overcome”

Infrastrukturministern Åsa ”dummare än tåget” Torstenssons fumlighet med iinfrastrukturen

Sven Otto Littorins akademiska ”examen”

Jens Orbacks släkting som levde lycklig tillsammans med en häst

Cecilia Stegö-Chilos svarta hemhjälp och bortrationaliserade tv-licenser

Maria Borelius svårigheter att hålla räkning på sina miljoner

Och så inte att förglömma, den riktiga guldpärlan, Jan O Karlsson som faktiskt bidrog till att en ordflink reporter blev stimulerad till att formulera det bevingade uttrycket ”att göra en pudel”.

Något som är slående vad gäller Tobleronemetaforen är att både uppskattning och upprördhet strikt följer partilinjerna.
De med borgerliga sympatier tycks ganska generellt tycka att Odell var jäkligt rolig och de med socialdemokratiska sympatier tycker tvärtom.

Toblerone har blivit vår nya vänster-högerskala.
De som skrattar med choklad i mungiporna bör placeras till höger på skalan och i det borgerliga blocket.
De sammanbitna utan choklad mellan tänderna är lagda åt vänsterhållet och hör hemma i den rödgröna alliansen.

Eftersom det här är allvarliga saker måste jag påpeka att min hypotes inte är statistiskt säkerställd; det kan finnas en och annan avfälling inom båda blocken.
Fast jag är säker på att Thomas Östros inte hör till dom.

Medan jag satt och erinrade mej de olika politiker som snubblat på sina karriärstigar så drog jag en liten slutsats sådär på sidan om.
Merparten av de toppolitiker som plågats i offentlighetens ljus och ”drevats” av medierna har trots allt inte gått lottlösa när de lämnat politiken.
De allra flesta tycks faktiskt ha hittat nya avlönade och stimulerande arbetsuppgifter.
Göran Persson knogar vidare på sitt lilla torp.
Björn Rosengren poar på med sitt.
Birgit Friggebo har just i dagarna fått uppdrag som ordförande för Zornsamlingarna.
En sak gillar jag faktiskt med Friggebo; det var hennes förtjänst att vi fick Friggebodan.
Tack vare Birgit Friggebo så lyckades jag i alla fall ordna till en pytteliten sommarstuga; min lilla Friggeboda som nu stått sig i tio års tid.

Fast det har väl egentligen inte med saken att göra.

Rådslag om handväskor…?!

Insåg att jag missat en av de senare dagarnas debatter.
Skummade bara igenom tidningarna i helgen; eftersom Socialdemokraterna höll utbildning på Sunderby folkhögskola i Luleå.
Mona Sahlins handväska kom aldrig upp till diskussion.

Vet inte om det möjligen kan ha haft något samband med att vi som deltog vid konferensen hade nöjet att vila ögonen på enbart manliga föredragshållare.

Stötte förstås ihop med en karriärfeministpolitiker när jag stod och tog en rök; men hon susade förbi så snabbt att jag aldrig hann kolla av hennes handväska.

Till att börja med retade jag upp mig lite på Sahlins handväska; och tänkte inombords att jag nog skulle vilja syna påståendet att hon fått den som gåva.

Men eftersom Mona Sahlins handväska väckt sådant nationellt intresse började jag så smått fundera över mina egna handväskor; och kring om de kan tänkas sticka någon i ögonen.

Insåg snabbt att det nog är bäst att ta tjuren vid hornen och plocka fram liken ur den egna garderoben.

Mina egna handväskor.

Månne skulle partiet rent av ordna ett rådslag där partimedlemmar kan resonera – och redovisa – sina utlägg för handväskor.

Helst så snart som möjligt; så att frågan hinner bli ordentligt genomlyst före valet.

Fler synpunkter på handväskor. Här, här, här, här

En cool landsmoder?

Igårkväll lyssnade jag till Mona Sahlins tal från Almedalen.

Det gick rakt in.

Hon fick med det mesta; ungdomsarbetslösheten, arbetsmiljön, klassklyftor – till och med invandrade mammor.

Även om hon just där citerade vad någon annan skrivit.

Hon fimpade Sverigedemokraterna för all framtid.

Och lovade att riva upp FRA-lagen.

(Tack för det,Piratpartiet)

Jag satt och inväntade hennes tal; ja, vi som inte får våra resor till Almedalen betalda av

partiet, av någon arbetsgivare; eller som inte kan dra av dom i vår företagsbokföring – får nöja

oss med att se talen på tv.

Eller nöja oss med att läsa om debatterna på internet; d v s vi som har sparat in utgifterna för

tidningar.

Nåja, där satt jag alltså och väntade på att höra vad hon hade att säga.

Ett par stolar bort satt Nalin Pekgul; och än en gång undrade jag vad hon egentligen gör som

ordförande för S-kvinnorna.

När tog hon senast en feministisk debatt; värd namnet?

När???!!!

På vilket sätt medverkar hon till att locka kvinnor till Socialdemokraterna?

Min bestämda åsikt är; hon gör det inte överhuvudtaget!!

Kvinnor – de som inte arbetar i offentlig sektor förstås – väljer helt säkert Blondinbella framför

Nalin Pekgul.

Hur som helst.

Mona Sahlin har sannerligen varit suddig.

Satt och tittade på henne där hon satt i Almedalen.

Hon såg ut som en ganska vanlig kvinna; som syntes mjukna när hon lyssnade till den musik som

föregick hennes tal.

Sedan anspelade hon på, var det Tage Erlander eller Gunnar Sträng; jag minns inte exakt.

Oavsett vem av dom det var; så var citatet förträffligt; och det fick dessutom mina tankar att

löpa.

Till manliga politiker som betraktats som landsfäder.

Satt och funderade på om Mona Sahlin rent av skulle kunna bli betraktad som en landsmoder.

En klassisk socialdemokratisk landsmoder.

Eller en cool landsmoder som gillar rock.

Mona Sahlin leder ett parti som säger sig vilja föra en radikal politik.

Men ett parti som riskerar att äta upp sig själv på grund av sina tunga och konservativa

organisation.

En organisation där partinytta tycks mätas i antal medlemsår - som för övrigt helst bör inledas inom SSU.

Hur många skräms bort från partiet; just på grund av en konservativ organisation – och sympatisörer

som ibland påminner om frireligiösa församlingsbor när de fördömer oliktänkande.

Uttrycket Mosa-Mona – räknar jag in i den frireligiösa retoriken.

Vilken antidemokrat hittade på det uttrycket?

Partiet måste bli coolare.

Öppnare för debatter som inte följer en snitslad bana godkänd av partiprogram eller ledande partipolitiker.

Igårkväll lyckades Mona helt säkert vinna sina partikamrater.

Det är ju definitivt avgörande.

Partisympatisörer som inte känner sig övertygade om vad deras parti vill;  blir gärna lite krumma i

ryggarna.

Igårkväll kändes Mona  Sahlin som en tänkbar landsmoder.

Däremot leder hon ett parti som har lång väg att gå  innan det känns coolt också för radikala och

intellektuella väljare.

Väljare som inte vill bli behandlade som olydiga barn om de ifrågasätter partiledare eller partibeslut.

Om partiet ska bidra till ett genusmedvetande som gör att gemene väljare ens kan närma sig tanken

att göra likhetstecken mellan en kvinnlig partiledare och en landsmoder då krävs det mer

jämställdhetsdriv och feministisk samhällsdebatt.

En sådan debatt borde S-kvinnorna bidra till.

För att tvätta bort uppfattningen att S-kvinnor består av genuskonservativa dinosaurier i övre

medelåldern.

S-kvinnorna måste radikaliseras.

Och det fixar tyvärr inte Nalin Pekgul!!!

Och så blev även Michael Jackson till partipolitik…

Jag tar mig för pannan.

Är det verkligen möjligt.

Nu har plötsligt till och med Michael Jacksons död förvandlats till partipolitik.

För Mona Sahlin har nämligen sagt att hon beundrade honom; liksom hon beundrar alla andra som vågar

vara udda; och annorlunda, och som inte riktigt passar in…

Jag kan ju förstås undra hur stort kändisskap och hur stora inkomster man

måste ha för att anses vara så annorlunda och missanpassad så att det börjar värka även i

toppolitikers hjärtan.

Hur som helst; att Mona Sahlin beundrar Michael Jackson blev tydligen nästan en viktigare politisk

fråga än Almedalen.

De kritiska kommentarerna apropå Mona Sahlins inlägg på Newsmill lät inte vänta på sig; och det

gjorde inte heller de försvarande kommentarerna på s-bloggen.

Vågar man uttrycka en diskret åsikt om Michael Jackson; utan att dras in i den politiska hetluften.

Jag gillar hans musik skarpt; och jag gillade – om möjligt –  hans sätt att dansa ännu skarpare.