Den sociala tryggheten och rättssäkerheten – i fritt fall

Det sociala skyddsnätet  och –  framför allt – rättssäkerheten för sjuka, arbetslösa och gamla befinner sig i fritt fall.

Det är erfarenheter jag tvingats göra det senaste året.

Och inte bara en erfarenhet – utan många – som staplats på varandra.

Ungefär var ska jag börja??

Kanske med att min mamma manipulerades att skriva på ett papper vars innehåll hon inte förstod – men som innebar att hon godkände att hon fick en god man.

Min mamma blev fängslad av myndigheter, läkare, hemtjänstpersonal, sköterska, god man, överförmyndarnämnd….

Alla med uppgift att vaka över mammas bästa.

Men ingen av alla de som skrev under det ena pappret efter det andra; och skulle vaka över mammas bästa hade under närmare ett års tid ens kommit på tanken att ställa mamma på en våg för att notera hur många kilo hon gått ner i vikt.

Ett samhälles humanitet och demokrati går att avläsa i hur gamla och sjuka behandlas.

Idag har vi dessutom en försäkringskassa som är i fritt fall; och konsekvenserna är desamma.

De mänskliga rättigheterna; den sociala tryggheten och rättssäkerheten är i stor fara.

Alla orkar inte slåss och överklaga Försäkringskassans godtyckliga beslut.

De allra sjukaste orkar kanske inte slåss alls.

Jag hoppas att det tv-program – Debatt - som handlade om sjukas rättslöshet följs av många fler.

Idag är verkligheten att Försäkringskassan inte ens har en klar definition av vad som räknas som arbetsförmåga.

Anna Hedborg (s) vars värderingar inte imponerat särskilt mycket på mej;  har fått  regeringens uppdrag att utreda arbetsförmågebegreppet.

Hennes slutbetänkande lär vara på väg inom kort.

Hennes uppdrag är att konkretisera vad arbetsförmåga egentligen är.

Men längs vägen är det mängder med människor som farit illa; som blivit utan sina ersättningar, som fått leva under stor ekonomisk press, som blivit sjukare – på grund av ett regelverk som ansvariga politiker klubbat igenom – utan att sätta sig in i hur det kan slå på olika enskilda människor.

Som allt annat med den här regeringen; den fattar hafsiga beslut; när dessa beslut sedan ska omsättas i kött och blod; så upptäcker den; ; oops, det här fungerade visst inte.

Den så kallade rehabiliteringskedjan;  snacka om att missbruka och manipulera det svenska språket; infördes 1 juli förra året.

Men endast på pappret.

Den har ännu överhuvudtaget inte omsatts i praktisk verklighet;  d v s satsningar på rehabilitering för sjuka.

Så här sade socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson (m) i tv-programmet Debatt.

”När jag kom till hade vi 770 000 personer som var sjukskrivna eller förtidspensionerade för att ingenting gjorts. Nu ser vi hur sjukskrivningarna går ner för att sjukvården är mer aktiv, för att försäkringskassan är aktiv. Många säger också att man kan få bättre hjälp. Vi har satsat 1,6 miljarder på rehabilitering….Det handlar om att vi ska ge rehabilitering så att människor inte blir glömda och gömda…

Vi satsar på rehabilitering, företagshälsovård och gör station vid exempelvis ett halvår för att fråga människor hur dom mår, hur det går……”

Jag vill gärna komplettera socialförsäkringsministerns osanningar med att återge ett fall ur den rena råa verkligheten:

En sjukskriven person skrev förra året ett brev till Försäkringskassan; och frågade efter vägar till regeringens omtalade satsning på rehabilitering av sjuka

Det blev inget svar.

Samma person var sedan sjukskriven ett antal månader.

Så plötsligt efter ett halvår; slog den omtalade rehabiliteringskedjan till!!!!

Den rehabiliteringskedjan innebar kort och koncist att Försäkringskassan läkare konstaterade att den här personen numera var frisk.

För se nu hade kontrollstationen – sex månaderskontrollen - klappat igen.

Den person som nu drabbades av rehabiliteringskedjan hade exakt samma hälsoproblem som när sjukskrivningen påbörjades sex månader tidigare – och hade förgäves frågat efter rehabilitering.

Så ser den råa verkligheten ut bakom det socialförsäkringsministern formulerade så här:

”Vi satsar på rehabilitering, företagshälsovård och gör station vid exempelvis ett halvår för att fråga människor hur dom mår, hur det går……”

Är det för övrigt någon som fortfarande minns när vi nästan dagligen fick läsa i tidningarna om alla sjukskrivna och utbrända kvinnor;  och alla artiklar som antydde att de egentligen inte var utbrända; att de möjligen inte alls var sjuka; utan snarare fuskare…

I synnerhet den kvinnliga diagnosen utbrändhet var föremål för återkommande debatt.

Jag kan inte låta bli att fundera över var alla utbrända kvinnor tagit vägen.

Har deras ohälsa definierats bort med hjälp av ett snitsigt regelverk?

Ett regelverk som är så snitsigt utformat att de kvinnorna numera slussats vidare till socialtjänsten?

Utbrända kvinnor är inte längre på modet. Men övergreppen mot människovärde,  rättssäkerhet och social trygghet fortgår.

Zygmunt Bauman pratar om trädgårdsmästarstaten.

Bauman är kritisk till det han anser känneteckna det moderna projektet; det vill säga reflexivitet, fritt tänkande, överskridande, självsäker optimism, långt driven rationalitet.

Enligt Bauman producerar vår samtid  fattiga eller marginella människor.

Och just effektiviteten gör att de marginaliserade drivs ut allt snabbare.

I ett samhälle där valfrihet, individualism och flexibilitet bejakas i allt högre grad blir restkategorin allt större.

Något som enligt Bauman leder just till den så kallade trädgårdsmästarstaten: 

 ”Trädgårdsskötseln och läkekonsten är funktionellt utpräglade former av den verksamhet som innebär att nyttiga element, som ska få leva och frodas, avskiljs och isoleras från skadliga och osunda element som måste utrotas”.

Färdtjänst – i teorin

Färdtjänst godkänns för människor som inte kan färdas själva – på grund av funktionshinder.

Det vill säga människor som redan är drabbade, fysiskt eller psykiskt.

Människor som inte orkar gå, inte ser eller har andra funktionshinder som ”gör ont” och försvårar vardagslivet.

Det borde väl vara så att just de som har de största svårigheterna som kanske får ont i kroppen eller själen av att tvingas sitta länge och vänta därmed  borde få högsta prioritet - i förhållande till de som är friska – när bilar ska skickas ut.

Det är tvärtom.

De som anlitar färdtjänst har låg prioritet.

Jag påminner mig en intervju jag gjorde med en forskare som berättade om den gång det skulle hållas en konferens om funktionshinder.

En kvinna med funktionshinder skulle delta för att förmedla sina erfarenheter.

Men kvinnans deltagande vid konferensen blev inte som planerat; den färdtjänst som den funktionshindrade kvinnan beställt kom långt, långt efter utsatt tid.

Min mamma har haft färtjänst en tid.

Jag har hört henne berätta om problemen med färdtjänst som dröjt; inte kommit alls, eller förare som hävdat att de förgäves sökt sin passagerare.

Färdtjänsten i Luleå kommun fungerar inte väl.

Min mamma blir numera ganska ängslig för att lämna sitt boende så det krävs fingertoppskänsla för att lirka med henne på utflykt.

Jag envisas med att göra det eftersom jag märker att hon mår bra av att få omväxling, stimulans och nya intryck.

Som den gången jag tog jag med min mamma ut på stan; vi gick in i en blomsteraffär, tittade på blommor och luktade på blommor - min mamma har alltid älskat blommor.

Vi gick in i en affär som säljer väldoftande tvålar och luktade och tog i olika tvålar.

Sedan tog vi en promenad i Stadsparken, och tittade på höstfärgerna och stentrollen i parken.

Det var en underbar solig höstdag.

Efter den utflykten var min mamma som en ny människa, nästan sitt gamla jag.

Men hon klarar inte av att vänta. 

När jag bokade färdtjänst för ett par veckor sedan kom den först efter en timme.

Då satte min mamma klackarna i backen och vägrade att åka någonstans.

Sista gången jag beställde färdtjänst fick jag beskedet att det skulle ta 15-20 minuter.

Det gick 45 - ingen färdtjänst hade kommit.

Min mamma blev alltmer orolig av väntandet; så jag gav upp planerna på att åka någonstans.

Jag tvingades ringa och avboka.

Nu har jag gett upp om färdtjänsten.

Tack och lov fick jag ordning på min bil, så att jag numera kan åka och hämta henne i egen bil.

Varje gång jag ska hämta min mamma för ett besök hos mej så måste jag därmed göra fyra bilresor.

Om min bil strejkar igen så får jag ge troligen ge upp alla planer på att försöka få med mamma ut på gästbesök i ett normalt samhällsliv.

Färdtjänsten i Luleå fungerar möjligen väl i teorin – men inte i praktiken.

God man?

Häromdagen lyssnade jag på programmet Sommar med Leif Silbersky.  (För att lyssna på podradio, klicka HÄR mp3-fil 33mb. Sommarbonusen finns HÄR 3 mb).

Jag blev oerhört imponerad av  honom som människa.

Efter  mer än ett års tid har jag upplevt det råttbo vad gäller rättssäkerhet som drabbar människor som får gode män.

Jag har upplevt människor med en etik som är så degig och skitig att den måste strida mot allt vad det som var syftet när FNs deklarationer om mänskliga rättigheter skrevs.

Jag har mött människor inom vården, socialförvaltningen, överförmyndarnämnden med en så nerskitad etik att både deras själar och hjärtan måste se ut som ett äng söndergnagd av sorkar.

Men så lyssnade jag på Leif Silberskys sommarprogram.

En man som tycks brinna för att alla människor har rätt till ett försvar.

Verkligen brinna!!

Bara en sådan sak.

Hur många är det som brinner så för det han tror på idag – för rättvisa - åt alla!!

Det skulle behövas en Leif Silbersky för att rensa i alla de humanitära och rättsliga övergrepp som begås mot gamla människor i Sverige idag.

När jag lyssnade till honom blev jag bekräftad i min önskan om mer civilkurage.

Denna brinnande man talade just om vikten av civilkurage.

När jag lyssnade till det här sommarprogrammet var hela mitt inre närmast demolerat.

Jag sliter med att tömma mitt eget hus; jag har burit hundratals lådor och gått omkring i ett fullständigt kaos av saker.

Samtidigt så har min mamma en god man som gång på gång talar om för mej att nu måste vi jobba på; och se till att tömma mammas hus.

Nu måste vi jobba på!!!

Jag har gång på gång förklarat för honom att jag själv håller på att flytta; att jag inte kan dela mej i tre delar.

Men han har drivit på och drivit på; om att det nu är bråttom att tömma mammas hus.

Jag förväntas rensa bort ett helt liv – på endast några dagar.

Så nu fanns det lite grejor kvar i mammas hus som jag ställt undan i ett rum; för att jag eventuellt är intresserad av att ta hand om dom.

När vi pratades vid i telefonen så säger han: Då tar du allt som är kvar.

Nu har jag lärt mej hur han kör över; så jag insåg att redan innan jag kommit till huset att det skulle vara mer än jag räknade med.

Vilket också stämde!!

Jag hade packat mina saker i mitt eget hus under dagen; och hade bagageluckan full; och försöker att spara in på resorna eftersom varje resa tur och retur från Smedsbyn till Luleå är på 7,5 mil.

Det är mycket pengar för en person med tanke på att jag förra året minskade min årsinkomst till en tredjedel – för att jag under föregående år fick göra ständiga göra larmutryckningar till min mamma.

Då talar jag bara om tiden – som jag inte kunde använda för att arbete och skaffa inkomst – kostnaderna för alla resor finns inte med.

Enligt dokumentet från överförmyndarna skulle mammas hus överlåtas 14 juli.

Det har stått tomt i ett halvår men nu räknades dagarna.

Förra veckan fick jag besked om att husköparna skulle in redan den här veckan.

Så jag tillhölls att även lämna nycklarna i min mammas hus.

När jag kommer till huset finns inte bara de saker kvar som jag sagt mej vara intresserad av – utan också annat.

Och jag har fått besked av gode mannen att jag ska lämna nycklarna i huset den här kvällen; jag förväntas tömma resten som är kvar.

Inte bara de saker jag själv var intresserad av.

Alla saker skulle jag sedan köra bort till mammas äldreboende; eftersom jag själv håller på att flytta mina saker från Smedsbyn till Luleå; så tyckte jag inte gode mannens tanke att jag skulle köra ut dom till mej var särskilt briljant.

Jag kommer till mammas hus vid 7-tiden på kvällen. Där finns endast två lådor som jag förväntas packa ner allt i.

Det finns inget att slå in porslinet i.

Jag ringer gode mannen och talar om att om jag ska tömma allt det här så får jag hålla på hela natten.

Jag talar om att han är en skithög.

Det tycker jag att han är – liksom den förra.

Som åtminstone hade den goda smaken att säga ifrån sig sitt uppdrag.

Det här är den kväll när jag ska ta avsked av min mammas hus.

Ett hus med en mamma som varit min ständiga tillflykt.

Hit har jag kommit och mamma har tyckt att nu vi tänder oss en liten brasa och tar en liten rök.

Här har mamma stått på knäna i rabatterna och sett lycklig ut när hon fått arbeta med sina blommor.

Här har mamma på sensommaren brutit av blommor så att jag kunnat ta med buketter hem.

Här har mamma stått och målat bänkar.

Har har mamma bott och alltid strålat upp och blivit så lycklig när jag kommit på besök.

Även om jag besökt henne dagen innan.

I det här huset bodde min mamma som alltid, alltid, alltid tog emot mej – även alla de gånger jag kom dit och kände mej förtvivlad, rådlös och tyngd av bekymmer.

Den här kvällen skulle jag slutgiltigt ta avsked av min mammas hus och min tillflykt  - men nu hade mamma fått en god man som mer fungerade som en slavdrivande arbetsledare – och nu fick jag inte ens ta mitt avsked av min mammas hus utan att vara förtvivlad över andra saker.

Jag talade om för honom att jag har ganska mycket tunga lådor att bära, jag skulle först bära upp mina egna flyttlådor på vinden; och sedan bära bort mammas saker.

Att jag skulle göra allt det är ensam.

Jag sa att jag tyckte att det var hänsynslöst.

Och framför allt – manipulativt.

Och respektlöst. Inte minst när jag gång på gång informerat om att jag själv håller på att flytta ut ur mitt hus.

När jag gång på gång säger att jag inte mäktar mera; så fortsätter han att driva på; forcerar fram beslut om vilka saker vi vill behålla.

Och jag säger jag vet inte när han undrar om jag vill behålla några stolar – vilket jag senare kom fram till att jag ville – då hade dom redan körts till soptippen.

Jag var så ledsen som någon kan bli som slutgiltigt ska lämna ifrån sej nycklarna till en plats som varit ens trygga plats och tillflykt.

Och framför allt den plats där min mamma levt; där jag upplevt hennes livs skiftande skeden.

Det är inte bara ett hus – i det huset vilar min mammas personlighet, berättelser, själ och hjärta.

Jag går i alla fall runt i mammas hus; och minns allt vi gjort där tillsammans, alla kloka samtal vi haft, alla kloka råd hon gett mej.

Hennes slit – hennes svåra tid när hon slogs för sin rätt mot villaföreningen – och blev så exempellöst illa behandlad.

Nåja, den här kvällen så ville jag ta något slags avsked av det här huset tillsammans med mamma.

Jag bestämde mej för att plocka en jättelik bukett blommor ur de rabatter som hon lagt ner hela sin själ och sitt hjärta i.

Samlat frön, släpat hem 25 kilos jordpåsar med sina 1.53 centimeter; lusläst frökataloger,  köpt lökar….

Så jag samlade ihop en stor stor bukett med lupiner, prästkragar….

Och gladde mej åt att få ge dem till min mamma.

Jag hade burit upp mina egna flyttlådor till min vind, jag hade ägnat ytterligare timmar åt att packa ner och försöka få plats med mammas saker i min bil.

Jag skulle köra till mammas boende, stuva in dom i hennes förråd; och samtidigt ville jag ge henne den här stora och hennes sista blombukett från den trädgård hon vårdat med hela sin själ under alla år hon bott där.

Jag ville att vi skulle kunna ha ett slags gemensamt avsked över ett hus som vi båda sörjer. Ett hus som hon inte hade velat lämna – och inte heller jag.

Men där blev ju både hon och jag överkörd av myndigheterna – och av min syster som var den som önskade att mamma skulle få en god man.

När jag kommer till mammas äldreboende möts jag av en personal som talar om för mej att mamma sover; att hon numera sover så bra på nätterna.

Ja, det tro fan det; nu har det vad jag förstått lagts till ytterligare en medicin, sömntabletter, så att mamma inte ska vara uppe på nätterna och plocka.

Hon har alltid tyckt om att stöka på nätterna; och att sova lite längre på morgonen.

Men när man blir gammal och kommer in på ett äldreboende då förväntas alla människor vakna sju och gå och lägga sig klockan nio.

Den här personalen ville inte att mamma skulle väckas; hon tänkte mest på vad som var bäst för mamma.

Sa hon.

Personligen tror jag att mycket av det här drogandet av de gamla mer handlar om att personalen själv vill ha nattro och slippa alltför tunga nattskift.

Nåja, hon öppnade nådigt dörren till min mammas rum; så jag kunde ställa dit min gigantiska skål med blommor.

Hon stod där som en jävla vakt – för att kontrollera att jag inte företog mej något som var mot hennes önskan.

 Jag hade velat se mammas glädje över blommorna.

Jag hade också velat krama henne, smeka henne på kunden, där hon låg hoprullad som ett litet barn.

Men den här nattpersonalen stod som en jävla arrestvakt vid dörren och väntade på att snabbt få låsa dörren till mammas rum igen.

Jag ägnade resten av kvällen åt att försöka att ljudlöst ställa upp de saker som skulle till mammas förråd.

När jag skulle därifrån var samma kvinna ytterst angelägen om att få tillbaka nycklarna till mammas förråd.

Dom skulle hängas in i ett nyckelskåp.

Tidigare har mamma själv haft sina förrådsnycklar runt halsen.

Tydligen har hon inte längre rätt till det.

Allt sedan de gode männen kom in i mammas liv så kan jag alltså inte som jag alltid kunnat förut gå och hälsa på mamma när jag vill.

Jag förmenas att ge en bukett blommor till min mamma – hon ska inte störas eftersom hon ligger nerdrogad av sömntabletter.

Och det är väl säkert bekvämare för personalen.

Den här nattpersonalkvinnan tog ifrån mej rätten att tillsammans med min mamma ta avsked av något som varit mycket viktigt i bådas våra liv.

Jag frågade kvinnan vad hon själv skulle ha tyckt om hon gick för att besöka en person för att lämna blommor; och en annan person plötsligt talade om för henne att du får inte lov att lämna över dina blommor personligen.

I takt med att jag som en dotter som är oerhört fäst vid min mamma har blivit utsatt för den ena kränkningen efter den andra så har jag blivit hårdare och hårdare inombords.

På natten halvtvå var jag hemma igen.

Då hade jag fått veta att personalen skulle tala om för mamma att jag varit där med den stora blombuketten.

Men jag hade förmenats att själv ge den till henne.

Så jag ringde den här kvinnan för att ställa frågan:

Vad tror du hade gjort min mamma gladast?

Att hennes dotter hade kommit på besök med en jättelik blombukett – eller att hon fick fortsätta och sova för att du förbjöd mej att väcka henne.

När jag råkar ut för så många övergrepp; så många händelser som strider mot allt vad jag lärt mej om mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet; och inte fått något stöd; så har jag blivit bottenfrusen.

Jag blir så förtvivlad så att jag inte ens kan gråta.

Men Leif Silbersky fick mej att gråta.

Han talade – med rörelse – om sina barn och barnbarn.

Han talade med sådan kärlek om sin fru – som han levt med vill jag minnas mer än 40 år.

Och så spelade han för henne Stewie Wonders ”I just call to say I love you”.

Och då äntligen tack vare det han visade upp av godhet, civilkurage; brinnande tro på rättvisa – och inte minst – samma mod igen – att uttrycka sin starka kärlek till sin fru.

Äntligen, tack vare Leif Silbersky kunde jag gråta.

För lika mycket älskar jag min mamma.

Han visade upp att stor och stark kärlek är normalt.

Jag grät länge.

Min lilla kissekatt märkte att här pågick något ovanligt; hon sträckte sig, granskade mitt ansikte; och jamade. 

Även om jag grät så var det egentligen bara var en kaffekopp – jämfört med de oceaner av sorg som finns kvar i mej efter de otaliga rättsliga och mänskliga övergrepp som jag upplevt sedan myndigheterna började sticka sönder min mammas mänskliga värdighet.

Och min rätt att vara en anhörig som vill umgås med mamma på det sätt som döttrar normalt vill med en kär anhörig.

Gode män…Nää.

FRA-upproret går vidare. Tack och lov för alla bloggare; och alla unga människor som protesterar.

Ett sätt att ändra ett demokratiskt samhälle – eller en demokratisk arbetsplats – är att ta många,många, många och små, små, små steg varje gång.

Då avtrubbas människor successivt och gränserna för vår inbyggda etik blir böjligare och böjligare och alltmer luddiga.

Och Sverige är ett land med många systemanpassade och byråkratiserade människor. De väljer den enklaste vägen.

Följer sina regler; och låter bli att ta sitt eget medmänskliga ansvar.

Sverige är ett land fullt av människor med obefintligt civilkurage.

Att vara kvinna och ha civilkurage; det är riktigt tufft, för en kvinna som ifrågasätter okänsliga och oetiska handlingar hon blir definitivt inte hjälte.

Vart tog empatin vägen i vårt land?

Den har ersatts av byråkrati – och av önskan om att så långt det är möjligt klara av sina avlönade arbetsuppgifter så fort som möjligt.

För att få komma hem från jobbet.

Men alla de här små, små, små stegen – de är farliga.

Det kan ske inom många samhällsområden.

Själv har jag gjort erfarenheter jag aldrig trodde skulle vara möjliga att uppleva i ett så kallat demokratiskt samhälle.

Mina upplevelsers källa heter gode män – och överförmyndarnämnder. Närmare bestämt i Luleå.

Den myndigheten är ett råttbo vad gäller bristande insikter om människovärde.

Inte bara gamlas människovärde – där saknas också total insikt om respekten för barn som vill se till åldrande föräldrars väl.

För alla er som älskar era gamla föräldrar – och som själva vill ta ansvar för försäkra er om att era gamla föräldrar får det bra.

Till er alla vill jag utlysa en varning.

Gå aldrig med att låta en god man sätta klorna i era gamla föräldrar.

Jag är nu fullt upptagen med att tömma mitt hus; hela mitt hem har packats ner i kartonger; och ställts upp på ett förråd.

Min mammas hus har stått obebott sedan ett halvår tillbaka.

För att hon först bodde på ett tillfälliga äldreboende; sedan för att hon flyttade till ett ordinarie äldreboende.

Trots att hon har ett hus i centrala Luleå; så tog det en anmärkningsvärt lång tid att få det huset sålt.

Jag sålde mitt hus i en by mer än tre mil från Luleå snabbare än mammas hus blev sålt.

Min mamma har många gånger tagit upp frågan med mej om att hon tyckt att jag skulle kunna ta över hennes hus.

Tyvärr hann vi aldrig börja undersöka vad det skulle innebära, ekonomiskt.

Jag har talat med gode man och sagt att mamma önskat att jag skulle ta över huset.

Hans svar var att han aldrig hört henne säga det.

Så vad han egentligen säger till mej är att mammas önskemål om att jag skulle ta över hennes hus är en lögn från min sida.

För övrigt har hans kontakter med mamma varit så sparsmakade att han överhuvudtaget inte har hunnit lära känna henne som person.

Tack och lov avsade sig den här gode mannen sitt uppdrag.

Det tillsattes en ny.

En lika hänsynslös person som dom tidigare.

Bara på ett annat sätt.

Jag har talat med både gode män, med överförmyndare och kommunens jurist om att jag var intresserad av att köpa mammas hus.

Men jag har konstant blivit överkörd.

Genom framforcerade beslut; och total brist på hjälp i hur jag ska kunna hävda min rätt.

Jag gick till banken och fick ett lånelöfte; men det spelade ingen roll.

Den första gode mannen – som satt i min systers knä – från det att han tillträdde – gjorde allt för att försvåra möjligheterna för mej att ta över min mammas hus.

För min syster hade ju gudbevars bestämt att det skulle säljas till marknadspris.

Och då var det hennes önskan som gällde.

Så var det dags för nästa gode man.

Mitt första möte med honom innebar att han kom hem till mej.

Vilket jag tyckte började bra.

Men det som tycktes bra det varade inte länge.

Egentligen var inte heller det här första besöket bra.

Han ställde egentligen mest en retorisk fråga; du vill möjligen inte ta över huset.

Det här visste han så klart redan att jag uttryckt önskemål om.

Men han ställde främst frågan för att få torrt på fötterna; och kunna säga att jag gett mitt medgivande till att sälja huset.

För då hade jag gett upp.

I samband med att jag skulle fatta dom här besluten; plus alla andra rättsvidrigheter som pågått sedan mamma fick god man; var jag själv fullt uppe med att välja lägenhet; och hitta mäklare och köpare till mitt hus.

En kvinna på överförmyndarna pratade om att det fanns någon lösning som innebar att jag skulle kunna skriva en skuldrevers till min mamma.

Det här fick jag aldrig någon hjälp att lösa; och få förklarat för mej.

Så jag gav alltså upp.

Men jag hade önskat ta över mammas hus, och det är också vad min mamma uttryckt många, många, gånger att hon skulle ha önskat.

Men nu är huset i alla fall sålt.

Till ett exceptionellt lågt pris vad avser husets läge – och beskaffenhet.

Vad är då nästa steg.

Vid mitt första möte med gode man nummer 2 så säger jag att jag ju inte kan godkänna att ha en god man om jag inte får rett ut en händelse som jag råkade ut för med gode man nummer 1.

För en tid sedan så tog jag kontakt med sköterskan på min mammas äldreboende.

Vid ett tidigare möte med personalen på mammas äldreboende – där endast jag var närvarande – jag vet inte om gode man kallats eller min andra syster kallats.

Men jag anser att det var adekvat att jag blev inbjuden att vara den som deltog i mötet – eftersom min systers kontakter med vår mamma blivit alltmer sällsynta – och jag under flera års tid varit den som haft tillsyn över mamma som varit allvarligt sjuk flera gånger.

Vid ett tillfälle räddade jag henne – ja, jag fick tvinga henne, eftersom hon själv inte förstod vad som hände med henne.

Hon hade fått stroke; och jag körde henne till sjukhus.

Vid ett annat tillfälle ringde hon mej och var helt virrig och borta; den gången bodde jag redan i byn – tre mil bort från Luleå – och jag ringde ambulans.

Sedan ringde jag hennes grannar och bad dom bistå och se till så att mamma klarade av att förstå att hon måste öppna ytterdörren så att ambulanspersonalen inte skulle stå utlåsta när de väl kom dit.

Tack och lov lyckades jag från min plats i Smedsbyn nå fram till henne när jag sa att hon måste se till att klara sig fram för att hon ytterdörren.

Det var en oändlig tur att hon kom till sjukhus så fort. Den natten stannade mammas hjärta när hon låg på sjukhuset.

Om hon inte varit på sjukhus hade hon dött.

Så småningom fick min mamma god man nummer 1.

Jag ska så småningom berätta mer – allt – vad jag fått uppleva sedan min mamma fick god man.

Alla brister, all rättslöshet som gamla och deras anhöriga kan bli utsatta för. Alla kränkningar av mej som anhörig.

Det är mitt livs värsta upplevelse.

Jag har själv farit så illa av de här avtrubbade människorna som bara kan tänka utifrån regler – men som glömmer vad som väl borde vara grundbultarna i överförmyndares och gode mäns uppdrag.

Etik – och respekt för andra människors värdighet.

Både vad gäller de åldrande – men också för deras anhöriga.