Bedragen

Nappade till mej en bok i mataffären igår. Valmöjligheterna är sannerligen inte många. Det är ungefär ett halvt dussin författare som exponeras överallt.

Jan Guillou, Liza Marklund….

Snacka om mainstream…

Tvingas konstatera att det inte alltid är de bästa författarna som är mest tillgängliga;  utan de författare som har de bästa distributionskanalerna.

Månne hur det känns att vara författare och exponeras i överflöd strax intill prinskorven och blodpuddingen.

Den bok jag nappade åt mej visade sig faktiskt vara just en blodpudding.

Har läst en bok av Katerina Janouch, ”Anhörig”.

Tyckte den boken var hyfsad så därför kompletterade jag inköpen av jordgubbar, finskt bröd och paprika med boken ”Bedragen” .

Det var den absolut värsta lervälling jag har läst.

Sida upp och sida ner med beskrivningar av hur tvättmaskinen laddades, hur tvätten samlades in, hur  det torkades brödsmulor från bord, hur det låg sockor på golven….

Inte bara en sida, utan som sagt, sida upp och sida ner…

Dessutom en slags handling som var så papperstunn att den med lätthet kunde ha spunnits ihop av ett gäng mellanstadieelever inför en rolig timme. 

Men kan det här vara sant? undrade jag.

Hur kan någon ens överväga att trycka det här.

Kompisars kompisars kompisars kompisar….

Det är det enda svar jag kan hitta.

Och, oh, fasa…Den här boken sägs dessutom endast vara den första delen i en romanserie om barnmorskan Cecilia Lund.

Jag kan bara ge ett råd; köp den inte!!!

Jag har kvar kvittot; månne går det att få pengarna tillbaka?

Jag känner mej definitivt Bedragen.

Kulturskymning!!

Liza Marklunds ”scoop” om den blodige grodmannen.

Blev påmind om en bok som jag har undanstoppad i min bokhylla – och som friskade upp mitt minne apropå en händelse som jag lite oklart kom ihåg tidigare.

D v s det ”scoop” Liza Marklund gjorde när hon arbetade på NSD.

Det är en av NSDs tidigare nattchefer – ja, faktiskt en kvinna; kunniga kvinnor som haft möjlighet till inflytande på NSDs redaktion har ju av tradition och konvention -annars alltid varit mycket få till antalet.

Nåja, boken heter ” Lilla Murvelboken” och gavs ut när Journalistförbundet firade sitt 90-års jubileum år 1991.

I samband med det jubileet bjöds ett antal journalister in för att skriva ner personliga tankar och hågkomster från sitt yrkesverksamma liv som journalister.

Den strävsamme nattchefen Sonia Wikström skrev ett språkligt jäkligt bra inlägg – jag såg ju sällan hur duktig hon var på att skriva eftersom hon satt som redigerare och nattchef när jag började vid redaktionen.

Hennes krönika handlar ”Om konsten att mixa en förstasida”.

Hon beskriver två tillfällen när NSD gjorde djupa avtryck i landets samtliga medier.

Den ena gången var när NSD var först av landets medier med att publicera både namn och bild på Palmes misstänkte mördare, Christer Pettersson.

Den andra händelse hon erinrar sig hade rubriken:

”GRODMAN SKÖTS – försvann blödande ner i djupet.”

Nattchefen beskriver inte bara de fjärilar hon själv fick i maggropen av rubriken; hon beskriver också hur rubriken närmast föranledde blodstörtning hos försvarsmakten.

Dramatiken pågick sommaren 1987 – när medierna i länet – och försvarsmakten – var alldeles till sig för att man trodde sig ha siktat en u-båt i Törefjärden i Norrbotten.

Så här skrev nattchefen om händelsen:

”Storyn om den skadskjutne grodmannen slog ner som en bomb en sen kväll. Efter alla kontroller som var möjliga publicerade vi den. Vi stod pall mot påtryckningarna från högsta militära instanser. Vi föll inte för de många hotfulla och vädjande samtalen. Varför var det så angeläget att stoppa publiceringen om det bara var fabler? Då räckte det väl med att försvaret förnekade. Grodmannen åkte in på förstasidan”.

Nattchefen berättar om hur ett halvt års skriverier om Törefjärden slutligen rundades av med att chefredaktören gjorde en rapport och med att militärbefälhavaren i Boden öppnade sina hemliga arkiv för tidningen.

Den krönika nattchefen skrev för mer än 15 år sedan avrundades så här:

”Vi hade haft fel, men militärens förklaringar var uppenbarligen inte heller helt sanningsenliga. Grodmanshistorien hade uppstått ur en mängd olika händelser som sammankopplats till en story och ett tillfälle. Men faktum kvarstår att militären öppnade eld med handeldvapen vid flera tillfällen i samband med utbåtsjakten.”

Månne; borde Liza satsa uteslutande på litterära verk i framtiden?
Fast å andra sidan; militären var visst inte heller helt rätt ute.
Månne gäller samma sak apropå Antonsson versus Marklund?

Jan Guillou i Let´s dance….?

En längre tid nu har det tydligen gått ett rykte om att Jan Guillou ska vara med i Let´s dance.

 

Vilket ju inte är så överraskande i sig.

 

Han tillhör ju trots allt storstädernas journalist-och mediekotteri.

 

De som ena dagen är allvarsamma reportrar med skjutjärnsteknik, krönikörer eller politiska krönikörer med helfigursbyline;  eller för den delen matlagare eller brottare…

 

Och som nästa dag har bytt ut skjutjärnsreporterrustningen till höga klackar och svepande kjolar.

  

Det tycks bli ett slags drog att få vara i offentlighetens ljus.

  

Att jag tar upp frågan om tv-tävlingar sker på förekommen anledning.

 

Måste stoppa ryktet innan det växer sig till en riktig bloggbävning.

 

Alla vet ju att ryktesspridning oftast når den närmast berörda i allra sista hand.

 

Så även i det här fallet.

 

Slutligen har jag nu i alla fall – tack vare en kamrat; ja till slut brukar det vara någon god kamrat som vågar berätta - fått veta vad som sägs bakom min rygg.

 

Det påstås alltså inte bara att Jan Guillou ska vara med i Let´s dance.

 

Det påstås i precis samma andetag; att Jan Guillou och jag ska dansa tillsammans.

 

Som alla förstår är det rykten som faller på sin egen orimlighet.

 

Det påstås bland annat att vi har tränat danssteg – nu under vintertid i Folkets Hus i Övre Soppero.

 

För det första:

Om vi bara för ett ögonblick skulle leka med tanken att det låg ens ett korn av sanning i ryktena; så skulle det kornet möjligen vara att det var jag som fick slita som en ardennerhäst för att försöka få den där mannen att klara av att ens lyfta av fötterna – från mina fötter.

 

För det andra:

Folkets Hus i Övre Soppero är nedlagt sedan länge.

 

För det tredje:

Jan Guillou skulle aldrig våga sig ut i det slags exotiska marker som Övre Soppero är.

Om vi än en gång leker med tanken att vi verkligen skulle ha träningsdansat  i Övre Soppero – så kan jag tala om att den självsäkra karln faktiskt blir ganska ängslig så fort han kommer bara en bit bort från E 4.an.

 

 

 

För det fjärde:

Jag säger inte att jag har försökt lära vedklossen Jan Guillou att dansa; men om vi bara för en stund leker med tanken att jag skulle ha gjort det.

Då skulle jag tvingas tala om att han är helt omöjlig som danspartner; eftersom han tycks helt övertygad om att han hela tiden ska inta ungefär samma ställning som när man sitter på pass i ett älgtorn.

Med fötterna stadigt i golvet; benen brett isär och höger arm stint kramande en älgstudsare.

Alla förstår att det är en omöjlighet – även för en person som har det slags tålamod jag har.

 

För det femte:

Även om det ibland talats om att tv ska göra regionala satsningar; d v s lekt med tanken att det möjligen kan finnas en handfull människor även utanför Stockholm som kan någonting överhuvudtaget; så har dom diskussionerna som alla kan se blivit bortglömda redan till nästa kafferast.

Dessutom umgås mediefolk bara med annat mediefolk – läs; i Stockholm – så även om dom skulle försöka komma på något namn utanför Stockholm så stupar det försöket omgående; på grund av bristande kännedom utöver de hundratal som rör sig i mediekotteriet.

Att hitta en känd profil – utanför Stockholm – brukar därmed alltid visa sig vara en fullständigt omöjlig uppgift.

 

I hopp om att ha lyckats strypa en hotande bloggbävning i sin linda så ger jag istället några hastigt hopkomna tips inför kommande uttagningar:

Göran Skytte, Janne Josefsson, Liza Marklund, Monica Antonsson…