Aha, såna är vi alltså – vi i Norrbotten

Det har jag nu fått insikter i genom ett blogginlägg – där bloggskrivaren avslöjar ett om möjligt ännu större bråddjup i sina kommentarer.

Är det möjligt att det finns folk som kan ha sådana oceaner av okunskaper – och fördomar – om människor som bor i en annan del av landet än de själva gör?

Den hjärna som lyckas med sådana analyser måste lida av akut brist på syretillförsel.

Det slags syretillförsel som är möjlig att få för den som kommer upp och tar en sväng i våra skogar.

Så långt är väl det här landet inte trots allt.

Det är ju faktiskt möjligt att ta mod till sig - sätta sig på ett tåg upp – vara lite smådjärv och rent av börja granska sin uppsättning av rigida fördomar.

Rädda stjärnhimlen

En underbar artikel hittade jag i DN.  Den handlar om ljusföroreningar; och om sammanslutningar som arbetar för att rädda stjärnhimlen.

Själv har jag upplevt stjärnhimlen främst när jag varit i mitt lilla Lappträsk.

Där har jag varken el eller vatten.

Även om granngårdarna har belysning; så är blir det svart som en säck för mej.

Frånsett de gånger när jag förvånat konstaterat att jag plötsligt ser både träd och var jag sätter fötterna; och insett att det är månen som lyst upp min becksvarta tomt.

Där i Lappträsk kan jag se stjärnhimlen; det är en upplevelse som slår det mesta.

En annan unik upplevelse fick jag även i Smedsbyn vid ett tillfälle.

Det blev strömavbrott; och en tystnad som jag aldrig upplevt där ute tidigare.

Hade inte förut reflekterat över hur många ljud det fanns i huset; fläkten som ständigt brusade, kylskåp och frys som brummade.

Men den här gången blev det knäpptyst.

Och svart – men med en stjärnhimmel som var bedövande vacker.

Det var en skönhets-och tystnadschock.

Frånsett att jag förstås var nervös över hur länge strömavbrottet skulle pågå ; eftersom det var vinter; och jag inte gärna hade tvingats sitta i ett sönderfruset hus.

Klippta band

Idag klippte jag de sista banden till den ångestskapande Smedsbyn.

Hur ångestskapande det var att bo där blir jag påmind om när jag ser bilder på närbelägna vanvårdade hus.

 
Eller bilder på den värmepanna jag hade i mitt hus; med reglage som jag aldrig förstod principerna för; eller element vars termostat jag försökte ställa om efter väderleken.

Ständigt med känslan av att de olika inställningarna inte gjorde vare sig till eller från.

Det jag blir glad över att se är fågelbilderna.

 
Det var främst vad jag fick med mig från den byn.

Upplevelserna av ett underbart fågelliv.

När jag nu bor i en lägenhet hos Lulebo igen så fladdrar det med jämna mellanrum igenom mej känslor av lättnad.

Som när jag upptäcker att elementen börjar bli varma, och inser att jag inte behöver vrida på reglage till någon värmepanna; eller vara rädd för att termostaten inte fungerar; eller vara orolig för de mardrömshöga vinterelräkningarna.

Nåja, idag fick jag som sagt klippa banden lite till.

När jag knallade in till Skattemyndigheten för att fråga om fastighetsdeklarationen, och fick veta att den inte längre berör mej; utan endast den nye ägaren.

Vilken lättnad!!

Tösalt och isskrapor

Uschiamej, åkte förbi macken en sväng igår. Där hade dom ställt ut mängder med påsar och hinkar med tösalt.

Vid kassan stod korgar med isskrapor.

Det tycks som att vintern är på väg.

Jag fick en släng av Smedsbyångest bara av att se tösaltet. Kom ihåg slitet med att skotta och inte minst grusa och salta – när vägen till bron blev till en isgata.

Och så blev jag så överlycklig igen; över att jag inte längre bor kvar där ute i den isolerade obygden.

Dessutom har jag så trevliga grannar i mitt hus.

Och många gamla bekanta ansikten i hela området.

När jag flyttat tillbaka så finns samma människor kvar.

Igår knallade en gammal malmuddsbo förbi med en pizzakartong; och hälsade som om jag aldrig varit borta.

Allt var sig likt.

Hittade en gammal artikel – en intervju jag gjorde med Torbjörn Säfve på 80-talet – och lade in den i mitt artikelarkiv här på bloggen.

Det Säfve sa håller än.

Synd att han flyttade från Malmudden – och Luleå.