Vi som är nationella minoriteter

Nyambko Sabuni

 
 Nyambko Sabuni var i Luleå igår; för att prata integrationspolitik och mångfald och jämställdhet och….

Jag passade på att fråga lite mer om ett nyhetsinslag som svepte förbi mina öron häromdagen; något om att nationella minoriteters kulturer ska få stöd för att stärkas.

Så här sa integrations-och jämställdhetsminister Nyambko Sabuni:

Det är dags för Sverige att ta ansvar för förverkligandet av de nationella minoriteternas rättigheter. En samlad strategi behövs för att möta de nationella minoriteternas behov, öka kunskapen om de nationella minoriteterna och för att förbättra efterlevnaden av Sveriges folkrättsliga förpliktelser. En viktig utgångspunkt för reformarbetet är att stärka de nationella minoriteternas egenmakt och förutsättningar att bevara och revitalisera sina språk och kulturer”

Det ser snyggt ut på pappret; nu gäller det bara att se vad det här kan innebära konkret.

Innebär det här på något sätt att jag kan hitta en möjlighet att:

1. Få lära mig finska på betald tid.

2. Få ekonomiskt stöd för att täcka ett boende i Finland – i uteslutande finskspråkig miljö – under några månader så att jag äntligen kan lära mig tala språket.

(Naturmetoden har varit det bästa sättet att lära mig de andra språk jag kan; engelska, tyska, franska, danska, norska…..Genom att ha arbetat i miljöer där jag tvingats använda språken dagligen)

3. Få ekonomiskt bidrag för att i egenskap av erfaren journalist – och akademiker - kunna förmedla mina erfarenheter av att vara andra generationens sverigefinne; d v s enligt definitionerna tillhöra en av de fem minoriteter som erkänts i Sverige.

4. Kommer det här överhuvudtaget att flyttas ner på verkstadsgolvet så pass snabbt att jag kan få glädja min älskade lilla strävsamma mamma med att prata finska med henne innan hon går bort.

5.  Eller riskerar jag att min mamma – vilket är vanligt bland många som blir äldre och dementa – glömmer bort sitt andra språk, dvs svenskan;  och endast förmår komma ihåg sitt ursprungliga modersmål; d v s finskan.

Hur ska jag då kunna prata med en av de människor som stått mej närmast i livet – och som gett mej av sin kärlek utan alla gränser.

Min mamma är 84 år nu och blir allt tröttare.

Kommer vi att hinna mötas på hennes modersmål?

Mångkultur – har inte inkluderat sverigefinnar..

Att ha minst en förälder från Finland  innebär utifrån gällande definitioner att jag dels betraktas som andra generationens invandrare dels att jag faktiskt inkluderas i vad som definieras som en nationell minoritet.

Man får vara glad för det lilla.

Även om det erkännande som en sådan definition utgör egentligen knappt är värt ens pappret det är skrivet på.

Apropå Märkesåret som nu inletts med pukor och trumpeter så undrar jag vems märkesår det kommer att vara.

Jag ifrågasatte det redan när diverse högdjur från Sverige och Finland  berättade om Märkesåret i samband med att journalister i Barents Press hade ett helgmöte där förra året.

Jag frågade mej själv – och övriga deltagare  – hur kvinnorna kommer att märkas i det här firandet.

Kommer vi som per definition räknas till andra generationens invandrare; och som rent av främst vuxit upp med ensamstående finska mammor – att känna att det finns någonting i det här firandet som berör oss?

Finns det någonting i firandet av Märkesåret som kommer att bidra till att vår tillhörighet till Finland kommer att erkännas och stärkas.

Vi som är barn till invandrade finländare har inte haft något som helst stöd för att i oss själva hitta den del av vår identitet vars ursprung finns att söka i Finland.

Vi uppmuntrades aldrig heller till att lära oss ett språk som saknade all status.

Det har inneburit dels förlusten av ett språk som det vore en stor personlig rikedom att behärska dels stora svårigheter att ha någon djupare kontakt med släktingar som bor i Finland – och som bara pratar finska.

Vilket så att säga innebär den ena halvan av mitt släktträd.

Maria Wetterstrand tar upp frågan i en mycket angelägen artikel.

Frånsett att de närvarande herrarna nickade vänligt och farbroderligt när jag tog upp frågan i Haparanda så ledde den väl egentligen till intet.

Jo, jag fick information om att det fanns möjlighet att söka kulturstipendier; vilket jag gjorde; för att jag ville skriva om mina erfarenheter som andra generationens invandrare; utifrån ett speciellt tema.

Nåja, några pengar fick jag inte; men i min egenskap av journalist fick jag en inbjudan att delta vid den högtidliga invigning av Märkesåret - i kungens närvaro -  som nyligen hölls i Stockholm.

Jag hade inte råd att åka dit.

Jag har erfarenhet av den låga status som finska invandrare haft i Sverige.

Jag minns hur det högg i mej redan när jag som barn tvingades höra människor tala ringaktande om finnar.

Mona Sahlin har profilerat sig som en förespråkare för ett mångkulturellt Sverige och besökt invandrartäta förorter.

Men jag har inget minne av att jag någonsin hört henne inkludera sverigefinnarna i mångkulturen.

Eller oss som i egenskap av att vara andra generationens invandrare alltså tillhör den nationella minoriteten sverigefinnar.

Vi som växte upp under en tid när begreppet mångkultur inte var uppfunnet i Sverige,  när det inte fanns några ambitioner att synliggöra sverigefinnarnas kultur och identitet.

När det enda målet var att assimilera bort alla olikheter.

Det kanske finns ett skäl till att sverigefinnarna inte nämns på tal om mångkultur.

För att det redan är för sent att reparera skadan!!??

Apropå Rosengård…..

och Sveriges låtsade integrationspolitik så hittade jag ett antal artiklar i Sydsvenskan som kompletterar de tankar jag uttryckte några inlägg tillbaka.

För en sak är klar; Sveriges  politiska teaterspel om att vi har en integrationspolitik är bara tom ordsörja.

Om vi hade haft en integrationspolitik då skulle det inte finnas några invandrarområden överhuvudtaget.

Om vi hade en integrationspolitik värd namnet då bodde invandrare och svenskar tillsammans i ungefär lika stora andelar – i genomsnittliga svenska bostadsområden.

Intressant för övrigt att det var justitieministern Beatrice Ask – och inte integrationsministern Nyamko Sabuni som besökte Rosengård.

Nåja, det är ju åtminstone ärligt; att inte låtsas skicka en integrationsminister till ett av de bostadsområden som utgör ett av de främsta bevisen för att Sverige inte har en integrationspolitik.

Att vi har en exkluderingspolitik istället för en inkluderingspolitik!!!!

Rosengård och separationspolitik

Läser en intressant bok -  ”Nation & Identity in Contemporary Europe” (Brian Jenkins och Spyros A.Sofos).

Kan inte undgå att associera till händelserna i Rosengård.

Eller för den delen till integrations- och jämställdhetsministern Nyambko Sabunis kommentarer.

Det är föräldrarnas ansvar.

Så lyder hennes analys av orsakerna till vad som händer i Rosengård.

Sverige säger sig vilja ha ett mångkulturellt samhälle.

Trots det så har vi en historisk, väl grundlagd, för att inte säga cementerad,  separationspolitik och segregationspolitik.

Särskilt tydlig när det gäller boendet.

Den geografiska platsen har stor betydelse för exludering eller inkludering av människor.

För att ta ett exempel från Frankrike ur boken jag nyss nämnde:

Migrationen till Frankrike från de tidigare franska kolonierna i exempelvis Nordafrika innebar att fransmän och migranter fick börja dela på samma geografiska område; d v s Frankrike.

Tidigare var invånarna i kolonierna geografiskt separerade från Frankrike.

Migranterna korsade alltså gränserna mellan ”hemma” och ”borta”,  ´men också gränserna mellan centrum/Frankrike och periferi/de franska kolonierna.

De korsade geografiskt åtskilda områden.

Något som upplevdes som så hotfullt att det resulterade i en ny rasism – som skilde sig från kolonialtidens rasism.

Den nya rasismen betonade vikten av plats, tillhörighet, utrymme, gränser, inkludering, exkludering…

Le Pen i Frankrike ville att nordafrikanerna skulle åka till en helt annan plats; nämligen tillbaka till  Nordafrika.

Han ville få stopp på minglandet i Frankrike mellan fransmän och migranter från Nordafrika.

För att göra min egen hemgjorde översättning ur boken:

”Om civilisation är målet då måste nationalismen ses i ljuset av vilken livskvalitet den erbjuder de människor som lever i marginalerna. Det som då måste räknas är vilket skydd majoriteten erbjuder sina minoriteter. ”

I Sverige – liksom i andra länder i Europa – har vi skapat gränser inom landet; gränser mellan boendeområden.

Mellan centrala stadsdelar och förorter.

Vi säger inte som Le Pen att människor ska åka tillbaka till sina ursprungsländer; vi säger inte som Le Pen; Frankrike åt fransmännen.

Istället har vi skapat migrantkolonier över hela Sverige; Rosengård, Hammarkullen, Tensta, Hertsön i Luleå….

Varenda bostadssegregerad kommun i Sverige vittnar om exkludering och inkludering av människor.

Upploppet i Rosengård sägs ha flammat upp i den del av Rosengård som kallas Herrgården.

Samma del av Rosengård där ”Uppdrag granskning”  gjort reportage som visat hyresgästers maktlöshet gentemot en husvärd som vanvårdar sina hus så att de är hälsovådliga att bo i.

Hyresgäster som gång på gång misslyckats med att få hyresvärden, hyresgästföreningen eller kommunen att göra något åt fuktskador, läckande vattenledningar eller kackerlackor bakom lister, väggmattor – och på barnens madrasser.

Fast Nyamko Sabunis knivskarpa analys av orsakerna till  upploppet i Rosengård lyder förstås:

Det är föräldrarnas ansvar.