Äntligen Liza Marklund!!

Äntligen har Liza Marklund gått ut och gett sina svar på den exceptionella kampanj som pågått mot henne.

Jag är lättad.

För som jag sagt tidigare;  jag upplevde Liza Marklund som en kollega med hjärtat på det absolut rätta stället; och även som en mycket målmedveten person.

Vilket så klart också resulterat i berättigad framgång.

Däremot har det hela tiden känts som att något inte riktigt stämmer i Antonssons och Ramonas kampanj mot Liza.

Den har inte  gett intryck av att främst ha varit ett sökande efter en objektiv sanning; intrycket har istället varit att den förmenta journalistiska granskningen drivits av mindre goda krafter.

Illa dold fientlighet.

När jag sitter på min kammare kan jag inte undgå att fundera lite över varför det allmänna intresset blivit så stort.

Mina egna skäl till att ha följt Liza Marklund är flera.

1. Jag har själv mycket nära mött – och skrivit om –  kvinnor och barn som utsatts för övergrepp i både familj och rättssystem.

2. Jag har tyckt om deckarna – bland annat för att jag känner igen mej i den kvällstidningsmiljö hon beskriver.

Inte minst beskrivningarna av hur tufft det kan vara att som kvinnlig journalist hävda sig i en bransch – som trots att det gått 30 år sedan jag började arbeta som journalist – inte tycks ha tagit ett enda steg framåt vad gäller jämställdhet i den interna arbetsmiljön.

 

Vad står det här gigantiska drevet för?

Varför blir så många så upprörda?

Tror att skälet inte entydigt har med Liza Marklund att göra.

Även om hon blir föremålet.

Jag tror att benägenheten att kasta sig över henne har ett starkt samband också med det hon skriver om.

Det vill säga; misshandlade och utsatta kvinnor.

Att samhället  haft en benägenhet att misstro misshandlade - eller våldtagna – kvinnor är något som vi sett rader med exempel på.

Inte minst i många uppmärksammade domar.

Därmed kan det nog ligga nära till hands att välkomna  förevändningar också för att ifrågasätta de som ger röst åt utsatta kvinnor.

Det brukar kallas att skjuta budbäraren.

Men som sagt; det här är en betydligt större debatt.

Den handlar även om mediers och kvällstidningars dramaturgi; en dramaturgi som i sin tur beror på att skrämmande många inom medierna endast har ytliga kunskaper om genusfrågor.

Därmed söker många redaktioner ständigt efter nya feministdrottningar; dels för att kunna fylla på med fräscha jämställdhetsalibin;  dels för att kunna krydda sin medieanrättning med lite våld.

För våld säljer ju.

Och kvinnomisshandel innehåller – krasst sett – så pass många kryddor; att det lockar både tittare och läsare.

Eller på Maria-Pia Boethius tid – artikelserier om bland annat våldtäkt.

Enda sättet att komma förbi problemet att ett allvarligt samhällsproblem som övergrepp mot kvinnor görs till underhållning är att redaktioners ansvariga chefer - som generellt tycks ha mycket begränsade  insikter i ämnet – slutar slänga ur sig politiskt korrekta jämställdhetsglosor  - och istället äntligen sätter sig på skolbänken för  intensiva medvetandehöjande utbildningar om genusfrågor

Jag väntar fortfarande på den dag när genuskunskap inom medier börjar värderas som den kunskap det är.

På samma sätt som – exempelvis sport och ekonomi -  betraktas som lönedrivande specialkunskaper.

Då syftar jag alltså på journalister som utan att ha blivit kvällstidningsdrottningar strävar på ganska obemärkta men med gedigna kunskaper som utgångspunkt för sitt arbete.

Och som i många fall riskerar att nötas ner; när de måste konfronteras med redaktionsledningar - i synnerhet på vissa lokaltidningar  - vars kunskaper i ämnet är noll!!!

Ett nytt varv om Liza Marklund

Expressen har nu skrivit en kritisk artikel om Liza Marklund.

Även om  jag  tycker att det var en ganska hafsigt hopkommen artikel, och en inte särskilt briljant analys så sätter jag in en länk till artikeln.

Som jag själv skrivit om tidigare; så är det här en händelse som borde leda till en betydligt större debatt om mediers populism; och behov av feministdrottningar.

Det finns dessutom ett sakfel i artikeln.

Boken ”Gömda” var inte Liza Marklunds genombrottsbok.

Det var hennes första bok, men inte den bok som innebar hennes genombrott.

I själva verket var det först efter att hennes deckare slagit igenom som människor också upptäckte boken ”Gömda” .

Har hittat en betydligt bättre hopkommen artikel på Aftonbladets kultursida.

Om att tiga ihjäl kritiken

Det inger inte förtroende när Liza Marklund fortsätter att tiga sig igenom den debatt som pågår kring hennes skrivande om Mia.

Medievärldens korrupta och inavlade ansikte har avtäckts av Rolf van der Brink.

Läs och förfäras.

En längre artikel av Monica Antonssson som jag inte sett tidigare; gör att också Monica Antonsson  framstår som mer trovärdig.

Däremot köper jag inte den entydiga snyftvinkeln från den så kallade ”mannen med de svarta ögonen”.

Även om han säger sig vara väldigt ledsen över att han misshandlat Mia vid tre tillfällen – så har han ju faktiskt misshandlat henne!!

Det finns egentligen flera nivåer i debatten om Liza Marklunds bok ”Gömda”.

Den ena nivån är att hon helt enkelt gjort ett svagt journalistiskt arbete, dålig källgranskning, dålig research…

Eller om man gör en välvillig tolkning – låtit sig ledas mer av sitt hjärta än av sin hjärna.

Den andra nivån är att hon medvetet hårdvinklat sanningen; för att få genomslag…

Den tredje nivån är att hennes böcker är en kombination av dålig journalistisk källgranskning, ett lättrört hjärta och en medveten hårdvinkling för att få genomslag.

Eller ett lättrört hjärta i kombination med önskan om att få ett stort genomslag.

Sorgligast av allt; än en gång kommer kvinnojourer och kvinnorörelsers trovärdighet att drabbas av svallvågorna efter den här debatten.

Men; det finns även andra aspekter av Antonssons förmenta ”avslöjande” av Liza Marklund.

Det finns ju ett smått cyniskt skämt som brukar höras på redaktioner och som lyder;

Kolla aldrig en bra historia; för då spricker den.

Det vill säga; en nyhet kan visa sig vara en icke-nyhet om journalisten fortsätter att researcha och undersöka verkligheten alltför noggrant.

En annan näraliggande aspekt på nyhetsfabricerandet är: Hur många journalister skulle klara sig igenom en granskning – om någon i likhet med Antonsson – föresatt sig att under lupp gå igenom en enskild journalists alster.

Jag tror att många, många skulle falla igenom.

Men som sagt; Liza Marklund borde sluta att tiga sig igenom den här debatten.

Eller hon kan så klart göra en egen research; följa Antonssons journalistiska gärning i spåren; söka upp människor Antonsson intervjuat; kolla upp om alla fakta stämmer.

Som sagt; jag tror att många journalistiska avslöjanden skulle riskera att inte hålla måttet om journalisters arbete i allmänhet skulle göras om; och gås igenom; på det sätt som Antonsson gått igenom och granskat Liza Marklund.

Frågan är vem som i slutänden kommer att ha tjänat mest pengar på den här affären?

Mia som blivit både omskriven och skrivit själv, snart kommer en bok av Mias övergivne son, så småningom får vi kanske läsa böcker av Mias före detta män; och av hennes övriga barn….

Jag kan knappt bärga mej :)