Äntligen har Liza Marklund gått ut och gett sina svar på den exceptionella kampanj som pågått mot henne.

Jag är lättad.

För som jag sagt tidigare;  jag upplevde Liza Marklund som en kollega med hjärtat på det absolut rätta stället; och även som en mycket målmedveten person.

Vilket så klart också resulterat i berättigad framgång.

Däremot har det hela tiden känts som att något inte riktigt stämmer i Antonssons och Ramonas kampanj mot Liza.

Den har inte  gett intryck av att främst ha varit ett sökande efter en objektiv sanning; intrycket har istället varit att den förmenta journalistiska granskningen drivits av mindre goda krafter.

Illa dold fientlighet.

När jag sitter på min kammare kan jag inte undgå att fundera lite över varför det allmänna intresset blivit så stort.

Mina egna skäl till att ha följt Liza Marklund är flera.

1. Jag har själv mycket nära mött – och skrivit om –  kvinnor och barn som utsatts för övergrepp i både familj och rättssystem.

2. Jag har tyckt om deckarna – bland annat för att jag känner igen mej i den kvällstidningsmiljö hon beskriver.

Inte minst beskrivningarna av hur tufft det kan vara att som kvinnlig journalist hävda sig i en bransch – som trots att det gått 30 år sedan jag började arbeta som journalist – inte tycks ha tagit ett enda steg framåt vad gäller jämställdhet i den interna arbetsmiljön.

Vad står det här gigantiska drevet för?

Varför blir så många så upprörda?

Tror att skälet inte entydigt har med Liza Marklund att göra.

Även om hon blir föremålet.

Jag tror att benägenheten att kasta sig över henne har ett starkt samband också med det hon skriver om.

Det vill säga; misshandlade och utsatta kvinnor.

Att samhället  haft en benägenhet att misstro misshandlade - eller våldtagna – kvinnor är något som vi sett rader med exempel på.

Inte minst i många uppmärksammade domar.

Därmed kan det nog ligga nära till hands att välkomna  förevändningar också för att ifrågasätta de som ger röst åt utsatta kvinnor.

Det brukar kallas att skjuta budbäraren.

Men som sagt; det här är en betydligt större debatt.

Den handlar även om mediers och kvällstidningars dramaturgi; en dramaturgi som i sin tur beror på att skrämmande många inom medierna endast har ytliga kunskaper om genusfrågor.

Därmed söker många redaktioner ständigt efter nya feministdrottningar; dels för att kunna fylla på med fräscha jämställdhetsalibin;  dels för att kunna krydda sin medieanrättning med lite våld.

För våld säljer ju.

Och kvinnomisshandel innehåller – krasst sett – så pass många kryddor; att det lockar både tittare och läsare.

Eller på Maria-Pia Boethius tid – artikelserier om bland annat våldtäkt.

Enda sättet att komma förbi problemet att ett allvarligt samhällsproblem som övergrepp mot kvinnor görs till underhållning är att redaktioners ansvariga chefer - som generellt tycks ha mycket begränsade  insikter i ämnet – slutar slänga ur sig politiskt korrekta jämställdhetsglosor  - och istället äntligen sätter sig på skolbänken för  intensiva medvetandehöjande utbildningar om genusfrågor

Jag väntar fortfarande på den dag när genuskunskap inom medier börjar värderas som den kunskap det är.

På samma sätt som – exempelvis sport och ekonomi -  betraktas som lönedrivande specialkunskaper.

Då syftar jag alltså på journalister som utan att ha blivit kvällstidningsdrottningar strävar på ganska obemärkta men med gedigna kunskaper som utgångspunkt för sitt arbete.

Och som i många fall riskerar att nötas ner; när de måste konfronteras med redaktionsledningar - i synnerhet på vissa lokaltidningar  - vars kunskaper i ämnet är noll!!!