Måste motvilligt lyfta på hatten…

För ett bra tag sedan hittade jag bloggen;  Black Ascot…

Den var oerhört suggestiv i både text och bilder.

Med tiden visade det ju sig att det var en pr-blogg iscensatt av pr-företaget Studio Total  ( Studio Totals hemsida är musiksatt; så sätt även på ljudet) på uppdrag av Malmö Opera.

Syftet med kampanjen var att marknadsföra operan Vanessa med namn efter baronessen Vanessa som blivit övergiven av sin kärlek och som satt i ett stort ensamt hus och väntade på att hennes kärlek skulle komma tillbaka.

Vanessa bodde tillsammans med systerdottern Erika -   d v s ”bloggerskan” på bloggen Black Ascot.

Bloggen fick massor med läsare men tyvärr så avslutades den med att den fiktiva bloggaren Erika Ascot tog livet av sig.

Trots att det så småningom avslöjades att bloggen var fejk så lär många läsare ha bönat och bett om att bloggen skulle få fortleva.

En annan kampanj som Studio Total deltog i – tillsammans med tidningen Amelia – var att hänga chockrosa halsband med stora, stora pärlor på statyer – för att visa på ojämlikheten i statyvärlden.

En oerhört fantasieggande idé.

Månne om man skulle ge sig ut på strövtåg i Luleå och titta efter hur könsfördelningen ser ut i Luleås statyvärld.

Kanske sätta kjolar på Luleås manliga statyer.

Fast det tror jag inte den luleåfödde begåvade författaren, och före detta boxaren,  Torbjörn Säfve – som förärats en staty på Örnäset i Luleå –  skulle tycka om.

Månne vad framgångarna för fantasibloggar som Black Ascot säger oss?

Att även vi vuxna har behov av ett slags prinsessagor?

Läser om Studio Total i tidskriften Bon.

Även om de som står bakom Studio Total onekligen är andlöst kreativa så går det inte att undvika att bli lite  betänksam över att reklammakare känner en sådan tillförsikt vad gäller vilka trådar de ska dra i för att få journalister att nappa på pr-satsningar.

-Men jag tycker att det känns lite svindlande att man kan få media att skriva om mycket av det som man vill att de ska skriva. Det är klart att det får en att fundera på vem som ligger bakom resten av innehållet i tidningen, säger Per Eriksson från Studio Total i en intervju i tidskriften Bon.

En slutsats som väl måste dras av en sådan åsikt är att det krävs ännu större vaksamhet och yrkeskunnande av de journalister som arbetar med medier som har uppgiften att kritiskt granska.

Inte minst så tror jag att det är viktigt att vakta journalistrollen.

Det räcker liksom inte med att bara titulera sig journalist.

Jag slås ibland av hur vissa missbrukar yrkesrollen journalist;  somliga kan höras beskriva sig själva stundligen och dagligen som journalist utan att ens vara berättigad att vara medlem i vårt fack-och yrkesförbund.

Därmed utnyttjas yrkesbeteckningen enbart för personlig marknadsföring och utspel i helt andra sammanhang.

På det sättet devalveras och sänks trovärdigheten för journalister generellt

 

Privat eller personlig…?

I alla år har jag funderat på vad som är skillnaden mellan privat och personlig.

När jag var anställd som journalist skrev jag under ett par års tid en personlig krönika – eller ett kåseri - varje vecka.

Vi var flera som skrev – varsin dag i veckan.

En av krönikörerna såg ibland sådär allmänt djupsinnig ut – och pratade om skillnaden mellan att skriva privat och personligt.

Sedan dess har jag sett samma synpunkter och råd återkomma i bloggvärlden.

Att bloggare bör skriva personligt men inte privat.

Jag förstår fortfarande inte skillnaden.

En av de bloggar jag tycker mycket om är psykbryt; för att den är så kreativ, humoristisk och samtidigt  inte räds för att lämna ut vanlig mänsklig skröplighet.

Det är en blogg som inte framhärdar i att visa upp en mänsklighetens låtsasfasad.

Och som trots det faktiskt INTE råkar ut för en massa elaka slag under bältet.

Frånsett att jag fortfarande inte kan se en tydlig skiljelinje mellan vad som är personligt och privat – så uppskattar jag bloggare som vågar visa upp just mänsklig litenhet.

För den omfattar ju oss alla – om än på olika sätt.

Facebook

Men himmel så spännande; har till slut låtit mig övertygas om att Facebook är kul.

Det återstår att se; säger jag tills vidare.

Allt går med sådan raketfart; det är inte helt lätt för den som väl egentligen tillhör en förlorad generation vad gäller den virtuella världen.

Det tar så mycket längre tid att förstå för den som i likhet med mig själv passerat 25.

Jag är i alla fall väldigt glad över de som emellanåt länkar till mej; och som skrivit kommentarer; och som lagt mej i sin bloggroll.

Att jag nu inte har någon i min bloggroll; eller någon bloggroll överhuvudtaget; beror uteslutande på det faktum att jag passerat 25.

Finns det inga kurser i hur man hanterar Wordpress och twittrande?

Med goda färdiglagade luncher därtill.

Sådana kurser borde studieförbunden definitivt satsa på!!

Apropå raketer; sprang på en blogg häromnatten som heter Röda Raketer.

Ett suveränt namn på en blogg.

Men kan inte låta bli att reflektera över om sociala medier egentligen är det mest osociala som finns.

Finns det inte en risk för att alla människor gör slut på sin vakna tid med att sitta hemma och blogga; och facebooka; istället för att träffa varandra i riktiga livet?

Beslöjade bloggare

Mellan mina försök att förstå bokföring och deklaration så hittade jag under den – välkommet –

långa långfredagen en anonym blogg som var så utmanande att jag inte kunde slita mig.

Ett helt annat liv än mitt.

Samtidigt.

Uttryck för de mänskliga känslor – som alla delar.

Somliga vill inte uttrycka sina djupaste känslor via internet; men gör det istället i bokens form.

Vari ligger egentligen skillnaden?

Vi som bloggar med våra namn håller kanske tillbaka lite; försöker komma ihåg att ta på en

skyddande kappa eller morgonrock innan vi trycker på publicera.

För att vi inte riktigt vet i vilka händer det vi skriver kan hamna.

Men detsamma gäller väl egentligen även för böcker, artiklar….

Fast då blir kanske vägen mellan tanke och handling lite längre, det som skrivits hanteras kanske

mer varsamt när det finns inom vackert inbundna pärmar.

Många bloggare tar inte bara på sig kappa eller morgonrock – de beslöjar sig fullständigt.

Jag vet inte om de beslöjade bloggarna blir fler eller färre.

Jag har endast låtit mej beslöjas för att få skydd mot solen och sanden i nordafrikas öken.

Trakter jag förälskat mej i många, många år före fotografiet togs.

Då reste jag återkommande ner mot öknen till Gafsa, Gabes, Tozeur…..

Längtade inför varje resa…

För att landskapet var så intagande vackert.

I Tozeur hade jag en vän som alltid väntade när vi kom.

Han klättrade upp i dadelpalmerna och hämtade ner dadlar åt mej.

Eller så tog han ner ett granatäpple och delade på det så att vi kunde äta.

En sådan uppvaktning har jag inte upplevt vare sig förr eller senare.

Nobelpristagaren J.M.G Le Clézio beskriver det nordafrikanska ökenlandskapet i sin roman ”Öken”.

” Det var män och kvinnor av sand, vind, ljus och natt. De hade uppenbarat sig som i en dröm på

krönet av en sanddyn, det var som om de hade framfötts ur en molnfri himmel och som om rymdens

hårdhet hade gjutits in i deras lemmar. ….

…..Öknen tvättade bort allt i sin vind, utplånade allt. Människorna hade rymdens frihet i sin

blick, deras hud var av metall. Överallt blixtrade solljuset. Sanden i ockra, gult, grått, vitt,

den lätta sanden gled, visade vindens väg….

…..Men det var det enda, kanske det sista fria riket, ett rike där människornas lagar inte längre

ägde giltighet. Ett rike för stenar och vind, för skorpioner också och springråttor, för dem som

förstår sig på att gömma sig och hålla sig undan när solen skoningslöst bränner och natten sänker

sin isande kyla…”

Jag minns att jag var rädd för skorpionerna.

Månne borde man hålla sig undan när solen bränner skoningslöst och natten sänker sin isande kyla.

Foto: Bernt Järnepalm