Klassresa – till ingemansland

Av Helena Viita

Växjö
Att byta samhällsklass är att hamna i ett ingenmansland. Att inte höra hemma i sin gamla samhällsklass men inte heller i sin nya medelklass.

-Det finns en tragik i klassresenärens drama. Sorgen över vad hon förlorat på grund av resan gör ibland att världen blir fattig och tom
-Samtidigt har resan in i det nya gett hennes längtan ett innehåll som hon inte vill vara utan.

Det skriver Mats Trondman i forskningsrapporten ”Den lyckosamma tragiken. Bilden av en klassresa och klassresenärers existentiella dilemma. Arbetarklass på väg till och i högskola.”

Mats Trondman är lärare vid högskolan i Växjö, rockmusiker och forskare. Han är också klassresenär.

Dåliga relationer

Han har byggt sin avhandling på intervjuer med 16 manliga och kvinnliga studenter vid högskolan. De är alla ett slags pionjärer i sina familjer; de första som byter samhällsklass via högskoleutbildning. Både deras föräldrar samt far-och morföräldrar har arbetaryrken.

Mats Trondman ville studera om individuella, ensamma upplevelser av att vara klassresenär också är gemensamma upplevelser.
Om det är möjligt att tala om klassresenärer som en social grupp.

De klassresenärer han intervjuat har vuxit upp med en stark känsla av tillhörighet i arbetarklassen.
Det var Vi; arbetare, knegare, vanliga människor i motsats till, Dom andra.

Vi står för den egna arbetarklassen; de som är enkla, rejäla, naturliga, håller ihop och inte sviker varandra.

Dom andra är snobbiga ögontjänare som saknar erfarenheter för att se världen på annat sätt än sitt eget.

– Känslan av Vi och Dom rymmer inte bara en romantisering av den egna klassen utan även inslag av klasshat riktat mot dom andra, deras liv och möjligheter, skriver Trondman.

Även om resenärerna i de flesta fall haft skötsamma föräldrar så har de burit med sig sår för att de haft dåliga relationer till en eller båda föräldrarna.
Många talar om ett familjeklimat med instängdhet, tystnad, kontroll och undertryckta känslor; en tystnadens kultur.

– En viktig poäng är att klassresenären på sikt därmed får mycket svårt att känna en oproblematisk ”Vi-tillhörighet” till den egna familjen och den egna klassen, menar Mats Trondman.

Som inte anser att sådana relationsproblem bara är arbetarklassens.
Men för klassresenären blir läsandet ett sätt att söka sin identitet och svaret på frågan: Vem är jag?

Boken blir en möjlighet för att förstå sig själv och sin livssituation. Men också en flykt från känslan av ensamhet, av att vara en outsider.

Men läsandet blir också något som öppnar vägen till en ny kultur som bidrar till klassresan.

Duktiga i skolan

Klassresenärerna var bokläsare, till och med bokslukare, när de växte upp. Därmed skilde de sig från sina jämnåriga.

Vägen till högre utbildning blev ofta ett ensamt projekt.

Även om föräldrarna inte var emot utbildningen, var de inte heller helt för den.

Det främsta stödet gav mödrarna. Somliga för att kompensera att de inte själva kunnat studera vidare.
Föräldrarna hjälpte inte barnen med skolarbetet, bland annat för att de inte hade tillräcklig utbildning.
Men resenärerna var ändå generellt duktiga i skolan, med betygsnivåer över genomsnittet.

Gemensamt för alla klassresenärer var känslan av ensamhet under uppväxten.Men inte en ensamhet på grund av brist på umgänge, utan en existentiell ensamhet och känsla av annorlundaskap.

Vägen in i medelklassen påverkades av olika faktorer.
Kamrater i medelklassmiljö, speciella lärare som lyckades väcka intresse för studier och kultur, den progressiva musikrörelsen.

Gemensamt för klassresenärerna är att de redan som barn och ungdomar utvecklade intressen som gjorde deras annorlundaskap i arbetarklassen ännu starkare.

Något som bidrog till sökande och längtan efter något annat.

Social kategori

Resenären sökte alternativ till sin livssituation och fick därför en känslighet och ett intresse för andra världar, andra människor, miljöer, sätt att leva, umgås, tänka och handla.

Även om vägarna till högskoleutbildning varierar kraftigt för de olika resenärerna så blev utbildningen för alla slutligen vägen bort ”från det man inte vill va”.

Mats Trondmans slutsats blir att det faktiskt går att definiera klassresenärer som en social kategori.

För att de har ett gemensamt öde som bygger på en rad gemensamma förutsättningar.

Komna till högskolan fortsätter resenärerna ur arbetarklassen att förändras.
De känner osäkerhet i den nya världen, men också spänning och stolthet.
De har också en stark social och kulturell otålighet.
Ett behov av att kompensera för kunskaper de tycker att de inte fått med från föräldrahemmet.

Trots bokslukandet som barn och ungdomar bär de känslan av att inte ha med sig tillräckligt kulturellt kapital.
En tillgång i den nya världen blir allvaret och den starka viljan att klara studierna.
Arbetarklassens skötsamhetskultur blir till hjälp.

Men resenärerna drivs även av lust till revansch.

-Det handlar inte bara om att bevisa för sig själv och sin egen ursprungsmiljö utan också om att bevisa för ”dom andra”, det vill säga den utbildade medelklassens barn som redan har med sig den kultur, det språk och de vanor som den nya världen kräver, skriver Trondman

Förändrar språket

Samtidigt består känslan av att vara ensam bland andra.

-Resenärerna är människor som gång på gång i livet fått erfara att om någonting ska göras så måste man göra det själv. Inte heller kan man förvänta sig att hitta någon samtalspartner som man kan prata med om sina känslor av ensamhet och främlingskap, varken i ursprungsmiljön eller den nya miljön, menar Mats Trondman.

Samtidigt anser klassresenären att medelklassen saknar erfarenheter, både av livets baksida och arbetarklassens liv.

Något som blir ett försvar för egna upplevelser och ett sätt att göra dom till nyttiga tillgångar.
Men som också håller den andra världen och dess människor på avstånd.

De flesta klassresenärer känner osäkerhet särskilt inför språket i den nya världen.
Det anses onödigt tillkrånglat, samtidigt som det tjusar. Att lära sig det akademiska språket blir nödvändigt för att tas på allvar.
Samtidigt som klassresenären lär sig det ”finare” språket är hon kritisk till det.
Bland annat finns misstanken att det språket används i ett översittaraktigt syfte.

Efterhand förändras klassresenären också på andra sätt.

Föräldrahemmets dansbandsmusik ersätts av erkänd rockmusik, de böcker som läses är skrivna av erkända författare.
Somliga börjar intressera sig för teater eller bildkonst.

Klassresenären lär sig att det inte är tillräckligt att beskriva innehållet i en bok eller film. Det är lika viktigt att känna till regissörens eller författarens namn. Och att känna kulturskribenters namn liksom vad konstnären ”egentligen vill säga eller inte vill säga” med sitt alster.

Tv-tittandet förändras, mer finkultur och mindre populärkultur.
Resmålet Mallorca ersätts med Irland.
Möblemanget förändras, skrivbordet får en central plats i vardagsrummet, samtidigt som trädgården blir kvarterets sämst vårdade.
Starkspriten ersätts av öl och vin.

Men om blotta ordet högskola eller universitet tidigare hade stark symbolisk laddning så kan det visa sig att utbildningens kvalitet inte lever upp till förväntningarna.

Klassresenärerna börjar så småningom att kalla människorna som hör till ursprungsmiljön för ”dom”, människorna i den nya världen blir till ”vi”.

Upplevelsen av tidigare social tillhörighet kan ge en känsla av vemod. Resenären ser på vem hon var och vem hon blivit.

Och vet samtidigt att det inte finns någon väg tillbaka.

Pikar från gamla kamrater

Känslorna av vemod beror på en stark inre upplevelse av att klassresan rymmer både tragik och lycka.
Att säga upp bekantskapen med sitt förflutna vore att ta avstånd från en del av sig själv.

-Kanske är det så att det som ibland beskrivs som det svenska vemodet har sina rötter i efterkrigstidens strukturomvandling, i urbanisering och klassresor.

– Att klassresenärer mer än någon annan grupp i samhället kan sägas exemplifiera detta vemod och dess ursprung? frågar sig Mats Trondman

Många resenärer har erfarenheter av föräldrars oförstående, tystnad eller avståndstagande till deras högskoleerfarenheter.
Eller de får pikar från gamla kamrater ur ursprungsmiljön.

För klassresenären känns det omöjligt att konkret och enkelt förklara sina studier för föräldrar, syskon, vänner och bekanta.
Lika omöjligt som att förklara hur hon själv förändrats under resan.

-Hur berättar man att man håller på att bli något annat än det man en gång var och att det också kan göra ont?

Klassresenären hamnar i en paradox. Samtidigt som hon starkare än någonsin upplever klassamhället och åtskillnaden mellan den nya och den gamla världen så hör hon inte längre hemma i någon klass eller social grupp.

Hon ”ser” och reflekterar snarare än lever i en klass.

Men den ursprungliga existentiella ensamheten minskar inte, snarare ökar den med åren.

Klassresenären lär sig att anpassa sig till sina två miljöer, den nya och den gamla.
Hon blir en kameleont.
Inom sig kan hon betrakta människorna i sin gamla miljö och tänka: Om du visste hur det är.
Samtidigt försöker hon umgås naturligt på det gamla sättet.
Hon spelar med som om allt vore som det en gång alltid var.

Som kameleont utplånar hon en del av sin egen identitet, längtan, kompetens och vilja. Och kapitulerar delvis inför det förflutnas krav på hur man ska vara.

Men det kostar på att inte bli accepterad för den man blivit, eller att bara ta emot kritik och ifrågasättanden. Klassresenärers kontakter med människor ur den gamla miljön kan bli mer sporadiska.
Klassresenären ångrar ändå inte resan eftersom utbildningen och livet i den nya världen är så givande.

Samtidigt har hon fått betala ett pris.
Hon finns i två världar, har en ständig kluvenhet, är ständigt både-och.
Hon har fått två liv som blir både en förbannelse och en tillgång.
Resenären som spelar fotboll med tjejer från arbetarklassen vet att hon inte kan börja prata om Matisse i omklädningsrummet.

Uppfostrar på sitt sätt

Samtidigt känner klassresenären en dubbel kompetens för att hon kan kommunicera med bägge världarna.
Det närmast totala brottet med bakgrunden sker när klassresenären får barn.
Resenären vill skapa en atmosfär som är olik den egna uppväxtmiljön, med ett öppet, förstående och samtalande klimat.
Hon försöker ge en positiv bild av skola och utbildning och skapa intresse för böcker.

Ingen av resenärerna minns att deras föräldrar läste regelbundet för dom.
Men resenären själv anser den dagliga högläsningen vara ett måste.

Barnen får det resenären inte själv fick, eller tvingades tillägna sig på egen hand.
Något som troligen ger barnen en mer hel social identitet, men å andra sidan bara just en.
Barnen blir medelklass och kommer kanske bara att förstå föräldrarnas dilemma på ett intellektuellt plan.

Klassresenären blir den första och den sista i sitt led som både upprätthåller och överskrider ödesgemenskapen.

Foto: Lennart Jönsson

Klassresenären är oftare kvinna än man. Var elfte student är kvinnlig resenär, och var sjuttonde är manlig. Den som byter samhällsklass tvingas lämna något bakom sig – som samtidigt inte går att lämna helt. Klassresenären betalar ett pris som består av inre smärta och existentiell ensamhet. Resan har gett henne kompetens för två världar – samtidigt som hon inte känner sig helt hemma i någon av dem.

Comments are closed.