– Jag har aldrig varit så lycklig som när shahen störtades

Av Helena Viita

– När pengar får styra blir utvecklingen likadan oavsett vilket land det är. Därför känner jag en djup, djup sorg över den utveckling vi har i Sverige nu. 

Så säger Zohreh Rofoogaran. 

Zohreh Rofoogaran

Zohreh Rofoogaran

Hennes familj tillhörde Irans välbärgade medelklass. Till dess att hennes far gick i konkurs. Då var Zohreh Rofoogaran tio år gammal. 

– Det var som att falla ner i en avgrund, säger hon.

Faderns konkurs blev det första brutala steget mot ett samhälleligt och politiskt uppvaknande för Zohreh Rofoogaran.

Och mot ett engagemang som slutligen tvingade henne att fly från Iran. Hennes far var köpman och importerade te. När importen monopoliserades gick hans företag omkull.

Den far Zohreh växte upp med hade högt anseeende i släkten. Hans ord vägde tunga när släktangelägenheter skulle avhandlas, han var den vars råd man sökte.

– Jag trodde han var högaktad för den person han var. Men efter konkursen övergavs vi av släkten. De slutade att besöka oss. Efter några år kom pappa på fötter igen och då kom släkten tillbaka. Jag kunde inte förstå att han förlät dem. Tog emot dem med öppna armar. Jag skulle inte kunnat göra det. Men han insåg nog att människor agerar på det sätt ett samhälle uppfostrat dem till. I ett samhälle där bara pengar värderas är en människa utan pengar värdelös, säger Zohreh Rofoogaran.

Gråter vid tanken

Hon minns två andra händelser som präglat hennes politiska uppfattning. Som ung flicka fick hon akut blindtarmsinfektion, men snabb vård på ett privat sjukhus. För att hennes pappa hade pengar.

Också en sophämtares son blev akut sjuk. Hans far bar honom från det ena sjukhuset till det andra. Men inget sjukhus tog emot honom. Pojken dog i pappans armar, 16 år gammal.

För att fadern inte hade pengar.

Zohreh Rofoogaran gråter när hon berättar.

– Pappas pengar räddade mitt liv. Om jag blivit sjuk när våra besparingar var slut så hade jag också fått dö.

Efter pappans konkurs fick familjen först börja ta av besparingarna, sedan såldes smycken, möjbler, kylskåp, mattor.

– Som barn ser man inte hårda slag på samma sätt. men jag märkte att jag inte längre hade vackra kläder och att jag inte fick veckopeng. Jag skämdes också för att ta hem kamrater eftersom vi inte hade några möbler.

Efter några år kom alltså Zohrehs far på fötter igen.

Fattigare familjer gifte bort döttrar endast 12-13 år gamla av ekonomiska skäl, men Zohreh kunde få utbildning.

Hon började studera fysik, kemi och matematik 1968, vid universitet.

– Det var då när det gick en röd storm över hela världen.

Zohreh Rofoogaran började sympatisera med socialistiska Fedaya, som var en underjordisk väpnad organisation med marxist-leninistisk ideologi som ville störta shahen och införa folkrepublik.

Hon blev medlem när Fedayan övergav den väpnade kampen och började arbeta enbart politiskt.

– Alla orättvisor jag upplevde skedde under shahen, säger hon.

Den revolutionära rörelse i Iran som lyckades driva bort shahen var egentligen flera politiska rörelser som främst förenades i sin opposition mot shahen. De förföljdes av den hemliga polisen, Savak, med mycket brutala metoder.

Blev gravid

– Hela samhället var uppbyggt som en militär hierarki, man uppfostrades till att bara lyda åsikter som kom uppifrån. Den situation som rådde kan människor i Sverige inte föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. På universitetet fanns professorer som kallade studenterna för hästar, som skulle tyglas, säger Zohreh Rofoogaran.

Som själv fick erfarenheter av sådana traditionella krafter.

Under studietiden blev hon gravid. En professor i industriell kemi lade märke till det.

– Under en föreställning såg han plötsligt på mej och sa: ”Du ska inte vara här. Gå hem och föd ditt barn. Jag kommer inte att ge dig godkänt hur bra du än är.”

– Jag tvingades sluta delta i hans undervisning. Först när han pensionerades kunde jag tentera av ämnet.

Zohreh minns studentdemonstrationer och blodiga sammanstötningar mellan studenter och kravallpolis. Hur ledande studenter försvann spårlöst från universitetet.

Efter utbildningen började hon arbeta som lärare vid en gymnasieskola. Hon valde medvetet ett fattigt område i Teheran.

Dubbelt förtryck

– Jag bodde själv i norra Teheran, 25 kilometer bort, och hade det bra. I området där jag undervisade gick eleverna i tofflor mitt i vintern. Ibland slutade flickorna skolan för att de blivit bortgifta. Jag såg hur föräldrarna slet utan att ens kunna ge sina barn mat för dagen. Många gånger grät jag när jag åkte hem, säger Zohreh.

Tillsammans med andra lärare bildade hon en facklig organisation med anknytning till den revolutionära rörelsen.

I februari 1979 störtades shahen.

Khomeini kom till Teheran, mottagen av jublande människor. Den islamska revolutionen inleddes.

En våldsam politisk oro uppstod. De som arbetat åt shahen fängslades, många avrättades. Vänstersocialistiska iranier hamnade i fängelse, avrättades eller tvingades gå under jorden.

Zohreh Rofoogaran var en av dem.

Men innan den nya makten konsoliderat sig fick hon försmaken av en okänd frihet.

– Jag har aldrig haft ett så intensivt liv eller känt mig så lycklig, ur djupet av mitt hjärta, som när shahen störtats. Under en kort tid fanns det utrymme för oliktänkande. Vi kunde till och med demonstrera 1 maj. Även om det blev blodiga demonstrationer för att det kastades in handgranater i demonstrationstågen.

1982 blev Zohreh avskedad från sitt arbete. Hon började arbeta inom sin organisation och öppnade en liten skola för kvinnor. Arbetade för att lära kvinnor läsa och skriva, men också för att göra dem medvetna och kanske hitta nya vägar i sina liv.

– Kvinnor utsattes för ett dubbelt förtryck. Polygami var tillåtet, vid separation fick kvinnor aldrig vårdnad om sina barn.

Under 1982 och 1983 började Zohreh att hämtas till polisförhör och arresteras. Fedayan förbjöds.

Privat levde hon med sin man och de två barnen. Hennes man var den grannpojke hon blivit kär i redan som ung flicka. Han utbildade sig till arkitekt i Västtyskland och var därför borta från Iran under många år.

Hårt samhälle

– Mycket av det jag såg i Iran fick han därför aldrig uppleva. Han var inte politiskt engagerad. Jag blev det istället bara mer och mer. När klimatet hårdnade blev maken alltmer rädd för konsekvenserna.

Efter tre arresteringar gick Zohreh under jorden. Hon besökte hemmet och barnen men sov aldrig hemma under nätterna.

– Det var ofta på nätterna dom kom och hämtade människor, säger hon.

I januari 1984 flydde Zohreh tillsammans med barnen.

– Vi låtsades resa som pilgrimer till Damaskus och Syrien. Det var en helig plats dit många vallfärdade. Där tog jag kontakt med ungerska ambassaden och sökte om visum.

Tiden i Ungern innebar en politisk omorientering för Zohreh.

– Jag kände mig inte alls udda när jag kom till Ungern. Jag tyckte om människorna och trodde att alla skulle vara marxist-leninister i ett socialistiskt land, men jag träffade få. Jag hamnade i en ideologisk kris som varade tre år.

– Mina vänner som gett sina liv var fortfarande hjältar för mig. Men jag insåg att varken borgerskapets eller proletariatets diktatur leder till något gott.

Efter ett år i Ungern uppmanades hon att lämnas landet. Annars skulle hon överlämnas till Irans ambassad.

Zohreh kom till Sverige via Trelleborg. Maken i Iran skulle ha kommit efter men gjorde det aldrig.

– Det var nog tur. Vi hade vuxit ifrån varandra.

I Sverige gifte sig Zohreh med en svensk man, och skilde sig igen.

Han ville emigrera till Australien och Zohreh följde motvilligt med. Under månaderna i Australien blev hon svårt sjuk i fibromyalgi och reste tillbaka till Sverige.

Hon kom tillbaka till ingenting. Saknade bostad och bohag. Och hon fick även slåss för att få ersättning under det halvår hon var som mest sjuk och sängliggande på grund av sjukdom.

– Australien var ett hårt samhälle. Som sjuk hade jag inte fått någon behandling där. Om jag blivit förlamad skulle jag enbart ha betraktats som en last för samhället. Då skulle också min familj slagits sönder.

– Nu håller jag istället på att bli bättre och kan jobba heltid som ämneslärare. Jag har kontroll över mitt liv igen.

-Men resan till Australien hade ändå något gott med sej. Jag började längta hem och insåg att hem var Sverige, inte Iran.

© Helena Viita
Norrländskan 2
6 mars 1993

 

Fakta Zohreh Rofoogaran
Ålder: 44
Yrke: Vikarierande ämneslärare
Utbildning: Fil kand i kemi. Behörighet som ämneslärare
Uppdrag: Nyvald ledamot i styrelsen för Nej till EG. I övrigt medlem i Iranska Föreningen, Luleå FN-förening, Fredrika Bremer förbundet, Soroptimisterna, Världsnaturfonden, Reumatikerföreningen i Luleå. Fadder för en barnby i Asien.
Inkomst: Nu dryg 16 000 kronor per månad
Familj: Ensamstående mamma. Två barn; dottern Behnosh, 16, och sonen Farzad, 23.
Bostad: Hyreslägenhet, 3 rum, på Porsön.
Fritidsbostad: Ingen
Bil: Ingen
Hobbies: Samhällspolitik
Röker: Nej
Dricker: Vid fest
Senast lästa bok: Håller på med Herman Lindqvists ”Historien om Sverige. Från islossning till kungarike.”

Comments are closed.