”Det var tur att jag var tjock som barn”

Av Helena Viita

Dels beror det på att hon en gång var tjock. Flickan som trodde att hon inte kunde få några killar. Och som kompenserade det med att bli rasande rolig istället.

Dels beror det på ett behov att bli älskad.

Och det blir hon – stå-upp komikern Anna-Lena Brundin.

För att hon ger människor skrattet.

Foto: Ulla Lemberg

Foto: Ulla Lemberg

Norrländskan2 möter Anna-Lena Brundin, 33, i samband med ett kvinnokonvent som hålls i Globen i Stockholm.

Här finns kvinnor från alla politiska partier, från Socialdemokrater till

KDS.

I den här samlingen lyckas Anna-Lena Brundin med något som tycks vara ett konststycke.

Hon lyckas få en fylld sal, med främst medelålders, medelklasskvinnor i karriären att tillsammans resa sig upp och ropa:

– Det är fitta i oss. Det är fitta i oss!!

De gemensamma ropen ingår i Anna-Lena Brundins uppträdande som komiker vid tillfället.

Just det numret är ett exempel på hennes uppfattning att det går att missionera med hjälp av humor.

Inget skällsord längre

– Det är den grundläggande kvinnosynen jag vill gå på där, säger hon.

Hon tycker inte om att ordet för kvinnors kön används som skällsord.

– Om någon blir utvisad i fotboll kan man säga: ”Där kan du sitta din jävla fitta.”

– Fast det är en man som är utvisad. Fitta anses så fult att människor nästan inte vill bo i Fittja.

– Men om någon är bra, eller kör bil bra då heter det att det är stake i henne eller honom.

Med hjälp av humor vill Anna-Lena Brundin få kvinnor att göra ordet till sitt så att det inte längre kan användas som skällsord.

– Ta tjejen som skriver en roman fast hon har tre barn, tre hästar, en collie, en katt, ett trähus som hon renoverar själv. Dessutom drar hon in pengar. Hon skriver en timme om dagen, ibland en timme i veckan. Hennes bok kommer ut i vår.

– Om henne säger jag; Fyfan, det är fitta i henne.

Anna-Lena Brundin har alltså en feministisk utgångspunkt i sin humor. Något som behövs inte minst med tanke på att det bland 20 stå-upp komiker i landet bara finns tre kvinnor.

– På något sätt anses det manhaftigt att skämta. Det har varit männens värld. Man blir oattraktiv om man skämtar. Istället ska man skratta åt mäns skämt, säger hon.

Tog till humorn

Själv började hon skämta redan som ung flicka.

– Men min högproduktiva period hade jag nog från fjärde till sjätte klass i skolan.

Sedan säger hon, lite motsägelsefullt, att hon hade turen att vara tjock som ung flicka.

– Det var ingen idé att gå ut och köpa kläder, jag kände mig bara som en köttbit. Mitt enda sätt att fungera var att skämta. Jag fick inga killar. Men blev ändå populär och bjuden på fester.

Det här med mat och ätande och kroppsvikt är något som Anna-Lena Brundin skämtar hejdlöst med.

Men i just de numren finns en allvarlig och självupplevd bakgrund.

Som ung kvinna led hon först av anorexia, självsvält, och sedan bulimia, hetsätning.

Får distans till anorexian

– Men jag hittade en väldigt bra psykolog i Skåne so jag gick hos från det jag var 20 till 21 år. Först när jag blev 25 blev jag frisk. Men det ligger givetvis alltid latent, säger hon.

Anna-Lena Brundin har gjort underhållning av sitt hetsätande vid bland annat skolor.

– Det är ganska många som lider av det här, dom har skrattat jättemycket. Det beror på att dom känner igen sig.

Det är svårt att tro Anna-Lena Brundin när hon pratar om sig själv som tjock.

Hon är smal, nästan späd. Så smal blev hon efter att ha fött sitt barn för tre år sedan.

När hon led av bulimia fick hon akut hjälp.

– Jag var jättetjock och vägrade gå upp ur sängen, hade just haft ett ät-ryck. Ät-rycken gör en fruktansvärt trött och tar enormt på kroppen. Man bara äter utan stopp. När man äntligen stoppar går det knappt att andas.

Genom att skämta får Anna-Lena Brundin distans till sin tidigare anorexia och bulimia.

– Det blir lättare att kontrollera, säger hon.

Vi talar om just det.

Att hennes humor kan vara på både gott och ont.

Att det kan vara ett sätt att skapa distans, något att gömma sig bakom.

Men samtidigt ber hon också med sin humor om att bli omtyckt.

– Det är nog därför man börjar att skämta. Jag är väldigt blyg. Jag kan inte sitta ensam med en främling, det går bara inte. Då bär jag mig hemskt konstigt åt.

– Men när jag står på scenen då behärskar jag det där. Det är väldigt skönt att känna sig älskad, visst är skratt ett sätt att bli älskad.

Ingen scenskola

Hon hämtar inspiration ur vardagslivet med mannen, men också från olika yrkesuppgifter hon har erfarenheter av.

Från systemet, från långvården där hon var sjukvårdsbiträde.

– Tjejer har en väldig humor, särskilt inom sjukvården. Gud vad roligt vi haft åt alla vitsarna där.

– Jag lämnar ut min mor, far och man mycket. Men det kan jag göra, det är ändå ingen som tror att det är sant.

Anna-Lena Brundin uppmuntrar alla kvinnor med humor att göra något med den. Hon uppmanar dem att skriva, och erbjuder sig själv som bollplank.

– Men många vågar aldrig ställa sig upp.

Anna-Lena Brundins bakgrund består också av utbildning inom amatörteater, mim, klassisk balett.

Men scenskolan kom hon aldrig in på.

– Det blev jag knäckt av.

I takt med tiden har Anna-Lena Brundin fått bättre självförtroende som stå-upp komiker.

Hon vågar lita på att hon är rolig.

– I början vågade jag inte vara mej själv. Jag hade en bild av hur jag skulle vara som rolig, det var inte alls roligt, säger hon.

Starka känslor i tango

Och tycker att publiken behöver lära sig att se kvinnor som stå-upp komiker.

– Den behöver vänja sig vid självständiga kvinnor som skriver egna texter och är roliga. Det blir lite motvind om publiken inte är van. När en man kommer in skrattar publiken innan han ens har öppnat munnen.

Det bättre självförtroendet gör att hon inte längre testar sina texter. Förr gjorde hon det på en väninna och på en farbror. För att höra om de skrattade. Och så på sin mamma.

– Hon skrattar aldrig, men jag kan ändå inte låta bli att läsa för henne.

Ibland varvar Anna-Lena Brundin skämt och allvar under sina uppträdanden.

Det kan bli tvära kast, som när hon sjunger en intensiv tango. Och sedan bryter av med humor.

Mycket beror det på att känslan som tangon skapar blir alltför stark. För henne själv.

– Publiken klarar det, men själv klarar jag inte riktigt de starka känslorna i tangon.

Tango kräver total passion. Då går det inte att ha distansen eller glimten i ögat.

– Kanske skulle jag behöva gå i terapi?

 

© Helena Viita

Norrländskan 2

6 mars 1993

 

Comments are closed.