Varför gråter spelaren som sitter på bänken?

Av Helena Viita

På jakt efter jämlikhet, demokrati och människosyn inom idrotten

Idrott sägs befrämja hälsa, kamratskap, laganda, fostran och goda vanor.

Men är det hela sanningen?

Jag har stått som åskådare vid rinken, fotbollsplanen eller intill basketkorgen.

Helt okunnig om spelets regler – och ganska ointresserad av vem som vunnit eller förlorat har jag mer iakttagit det mänskliga spelet.

Sett spelare som vuxit – och tvärtom.

Har sett ledare/tränare som säkert varit glänsande på att lägga mål men som ibland gett associationer till elitistiska diktatorer.

Spelets regler tycks tidlösa.

Baron Pierre de Coubertin som 1894 väckte idén om att återuppliva de olympiska spelen ansåg att det var viktigt att avvärja en hotande arbetarklass’ alltmer revolutionära krav. Det behövdes en motkraft mot massornas politiska energi. Han ansåg att idrotten kunde bli en sådan religion.

Han skrev:

” Nu måste den proletära ungdomen genomträngas av idrottens glädje. Detta måste ske, eftersom den är det billigaste nöje som motsvarar principen om jämlikhet, den verksammaste mot alkohol och den effektivaste i att behärska och kontrollera energi.” (Enquist, 1986, s 20 ff)

När jag började stå som åskådare hade jag uppfattningen att sporter gör gott – för kroppen.

Efter en tid började jag alltmer undra över vad de gör med människan.

”Denna gång, som så ofta annars, utspelas på bänken de prestigekamper och den ofta nästan förnedrande process som ska utvälja vissa till framgångsrika, och vissa andra till icke existerande.  Efter några minuter tas Mats Å ut, sedan sitter han på bänken under större delen av matchen, längst ut på kanten. I hans ansikte avtecknar sig, medan matchen går, allt tydligare besvikelse, ursinne och förnedring…En kvart innan matchen är slut får han order at värma upp igen, gör det med behärskat ansikte, går in och får stanna inne i exakt två minuter under vilken tid han inte får röra bollen ofta. Sedan plockas han ut, går långsamt fram mot bänken med ett ansikte fullt av behärskat hat, och frågar genast: får jag inte gå och klä om nu genast? Han får en huvudskakning till svar. Ser länge på coachen, går tillbaka till sin plats, slänger i ett utbrott av ursinne träningsjackan i golvet: och E ser till sin häpnad att han har tårar i ögonen.”

(Enquist, 1986, s 15 f)

Platon och Aristoteles

Platon och Aristoteles har haft stor betydelse som politiska tänkare. Båda hade sin främsta verksamhet i Aten. (Liedman, Från Platon till Lenin, 1975 s 15-36)

De som var medborgare var det genom födsel – det var inte tillräckligt att ha bott där en längre tid.

Alla fick inte delta i det politiska livet. Kvinnor, inflyttade och slavar stod utanför.

Samtidigt var slavarna en viktig förutsättning för den grekiska kulturen och det politiska livet i de grekiska stadsstaterna. De utgjorde en hörnsten i det ekonomiska systemet.

Det var nödvändigt med en klass av människor som ägnade sig åt fysiskt arbete för att en annan skulle få kraft över till intellektuella sysselsättningar.

Både Platon och Aristoteles ansåg att människors olikheter och arbetsfördelning var en viktig förutsättning för staten.

Staten var ett instrument för att göra människor moraliskt förbättrade och fullkomliga.

Platon och Aristoteles ansåg att lycka var detsamma som att leva ett liv i dygd; att verka för högre ändamål; ju högre ändamål desto större lycka.

Platon utvecklar sin politiska åskådning i Staten. Han ansåg att det går att få insikt om vad som är dygd och rätt på filosofisk väg.

På samma sätt som i matematiska satser går det att slå fast hur människor bör handla, hur de ska förhålla sig till varandra och därmed hur en väl fungerande stat ska vara uppbyggd.

Han ansåg det möjligt att åstadkomma ett bättre samhälle – med hjälp av kunskap. Men att omdana och styra staten kunde bara göras av de med stor naturlig begåvning eller hög utbildning.

Styret av staten skulle vara ett expertuppdrag och ett ytterst kvalificerat yrke.

Demokratin däremot upplöste alla normer, all lag och ordning. När den sociala anarkin blivit total så blir fältet öppet för tyrannen.

Aristoteles granskar och tillbakavisar en rad åsikter av Platon i skriften Politiken.

Han ansåg att idéerna är verksamma i – inte bortom – den verklighet våra sinnen kan iaktta.

Varje föremål har sin natur och sitt väsen. Såväl stenar, växter, människor som stater.

Kunskap om dessas naturer kunde nås inte genom abstrakta spekulationer – utan genom iakttagelser.

Om Platon ansåg att man kunde få kunskap om hur idealstaten skulle se ut genom att studera idévärlden hellre än verkligheten så ansåg Aristoteles att man måste undersöka hur staterna fungerar i verkligheten för att förstå vad som är statens uppgift och ändamål.

Alexis de Tocqueville

Alexis de Tocqueville föddes i en aristokratisk familj. Han var liberal. En skräckgestalt för Tocqueville var majoriteten förvandlad till despot. Han beskrev det blinda majoritetsstyrets misär. En stat som utan moralisk värdegrund mekaniskt definierar varje majoritetsbeslut som moraliskt riktigt bara för att det är ett majoritetsbeslut.

Tocqueville hade i sin bok L´Ancien regime et la Revolution två hypoteser om varför den franska revolutionen som skulle befria från förtryck istället skapade ett ännu blodigare förtryck.

Den kontraintentionella hypotesen innebär att historiska förlopp ofta skapar resultat som är precis motsatta de avsedda.

Om den franska revolutionen rev undan lagar och institutioner som hindrade friheten så förstörde den  också institutioner som var nödvändiga för att bevara friheten.

Tocquevilles kontinuumhypotes handlar om att förbluffande lite i den franska revolutionen var nytt.

Den nya jämlikheten kunde skapa förutsättningar för en majoritetens despoti i en senare fas.

Om majoritetsmakt i demokratier ersätter makter som tidigare förtryckt människor så blir det bara slaveri i ny form – såvida inte tankefriheten respekteras.

Skillnaden mellan den amerikanska revolutionen och den franska är religionen. Amerikas religion gav människorna en fundamental värdegrund som den ateistiska franska revolutionen inte kunde ge.

Majoriteten kan nämligen hindras från att bli en ny monark med absolutistisk makt om den balanseras av en stark integritetsprincip.

Det som ger människor en fundamental värdegrund som utesluter maktpositivism är religionen.

Den unga amerikanska republiken blev kontraintentionell i positivt avseende, den gav ett skydd för minoriteter mot majoritetens tyranni på grund av religionen (Byttner, Jämlikheten vårt öde, 1986, s 225-230)

Tocqueville blev under sin resa i Förenta Staterna imponerad av hur jämlikheten påverkade tänkesätt, vanor, känslostämningar, seder och bruk hos de styrda.

Han ansåg att det inte är maktutövningen eller vanan att lyda som förnedrar människorna utan när den som utöver makt själv anser sin makt vara illegitim och när de som lyder betraktar makten som despotisk. (Byttner, 1986 aa s 7-17)

Tocqueville anser att det i demokratiska samhällen bara är centralmakten som besitter en viss stabilitet eftersom medborgarna byter plats och förvandlas.

Det demokratiska samhället blir alltmer centraliserat. Människor i jämställda länder lyder sina jämlikar endast med yttersta motvilja. Hatet mot privilegier är något som gynnar en koncentration av politiska rättigheter till de som representerar statsmakten.

Men centralisationen utvecklas inte bara i takt med jämlikhetens utveckling utan också utifrån det sätt på vilket jämlikheten grundlagts.

Maktkoncentrationen och den individuella träldomen växer även på grund av okunnighet. (Byttner, 1986, aa s 28-33)

Tocqueville anser att fröet till tyranni ligger i allmakten. Vare sig det är en kung, en aristokrati eller en demokrati som utövar denna allmakt. Han anser att den allmänna opinionen i demokratier har större makt än någon annanstans.

För om jämlikheten gör att människor blir oberoende av sina medmänniskor så blir de samtidigt försvarslöst utlämnade åt majoritetens påverkan.

Tocqueville ser en fara i majoritetens herravälde. Han anser att det bara är en ny form av slaveri som bör uppmärksammas av de som hatar despoten men också despotismen. (Byttner, 1986, aa s 52-59)

Max Weber

Max Weber betraktade sig själv som en klassmedveten borgare – han var motståndare till socialism.

Han definierar politik som att leda eller ha inflytande på en politisk sammanslutning – vilket han anser som liktydigt med staten.

Vad som är säreget för staten och varje annan politisk sammanslutning anser han vara användningen av våld. Men det är bara staten som kräver monopol på legitim användning av fysiskt våld. Alla andra sammanslutningar tillåts använda våld först efter godkännande av staten.

Genom staten kan människor härska över andra med stöd av ett våld som anses legitimt. Men staten kan endast bestå om människor rättar sig efter den auktoritet som makthavarna gör anspråk på.

Weber anser att den som bedriver politik gör det för att få makt.

Han beskriver tre legitimitetsgrunder för den som härskar.

Den som har traditionellt herrevälde gör det med hjälp av gårdagens auktoritet och med hjälp av seder och bruk.

Den med karismatiskt herravälde får det tack vare hängivenhet, heroism eller andra lysande ledaregenskaper.

Den som har herravälde grundat på legalitet har sitt stöd i lagar och föreskrifter och kompetens som fastställts utifrån rationella grunder.

Den som utövar makt måste också förfoga över olika materiella medel som är nödvändiga för att kunna använda fysiskt våld.

Max Weber beskriver yrkespolitikern som en som ställer sig i tjänst hos de politiska härskarna. Yrkespolitikern kan leva av eller för politik. (Weber m fl. 1991, s 45-48)

När politiken utvecklas till organisatoriska enheter uppstår två kategorier av offentliga funktionärer; fackutbildade tjänstemän och politiska tjänstemän.

Medan ämbetsmannan främst lyder order från en överordnad myndighet så är den politiske ledaren helt ansvarig för vad han gör. (a a s 45-54)

Viktigt för politikern är etiken och sanningsplikten. Där finns två vägar:

Sinneslagsetiken. Att anse sig handla rätt och överlämna följderna till någon annan.

Ansvarsetiken. Att ansvara för sina handlingars förutsägbara konsekvenser.

Det medel som är avgörande för politik är enligt Weber våldsanvändningen. Varje politiker sluter en pakt med våldet och är därmed utlämnad till konsekvenserna av detta våld – oavsett vilket ändamål politikern har. ( a a s 86-91)

Robert Michels

Michels var en socialistisk intellektuell från borgarklassen. Hans bok Organisationer och demokrati handlar om villkoren för att vara ledare inom arbetarrörelsen.

Michels ansåg att framtiden tillhörde arbetarklassen – inte borgarklassen.

Han var inte rädd för – utan satte istället sina förhoppningar till massans makt.

Michels ansåg att alla organisationer utvecklas till oligarkier. Vare sig det handlar om idrottsrörelser, religiösa eller ideella sammanslutningar, lärda samfund, fackföreningar eller arbetarrörelse.

Han önskade med sin granskning av oligarkiska tendenser kunna bidra till att avvärja dessa.

Trots sin kritiska granskning anser Michels att demokratin är det minst onda av alla samhällssystem. (Michels, Organisationer och demokrati, 1983, s 8-16)

Michels ansåg att demokrati kräver organisation. Att direkt folkstyre är en omöjlighet och att det därför är nödvändigt med representanter som företräder massan och verkställer massans vilja.

Samtidigt tvingar stora organisationer fram specialisering och en elit som frigör sig från massan.

Så samtidigt som en stark organisation behöver ett starkt ledarskap så innebär ett yrkesmässigt ledarskap slutet för demokratin ( a a s 37-50)

Michels anser dock att ett kampparti som snabbt ska kunna mobilisera sina styrkor måste ha en hierarkisk struktur. Att det finns likheter mellan ett kämpande demokratiskt parti och en militär organisation – men samtidigt är socialismen antimilitaristisk.

I förhållande till sina ledare kan massorna ofta känna tacksamhet – för att ledarna agerar å massornas vägnar. Massorna har också ett behov av att dyrka höga ideal och människor som förkroppsligar dessa ideal.

Ju hårdare tillvaro för massorna desto större behov av att dyrka blint.

Eller som det formuleras i boken: Demokratin är en samling idoldyrkare och aristokratin en samling idoler. Ett religiöst behov som uttrycks när en gammal moralvärld ligger i ruiner. (a a s 51-68)

Michels hävdar att ett långvarigt ämbetsinnehav är en fara för demokratin. Det leder till att ledningen representerar det förflutna mer än nutiden.

Statens organisation kräver en talrik byråkrati – och får därmed en armé av slavar som försvarar staten.

Byråkratin är en ärkefiende till individuell frihet och djärva initiativ; fördärvar karaktär och ger moralisk utarmning.

När någon anses personifiera demokratin och majoriteten så betraktas allt motstånd mot dennes vilja som antidemokratiskt.

Michels påminner om att den materialistiska historieuppfattningen lär att en social och ekonomisk förändring också för med sig en ideologisk förändring.

Han menar att den engelska socialismen säkert skulle ha hunnit mycket längre om inte kapitalisterna varit listiga nog att bromsa rörelsen genom att korrumpera ledarna. ( a a s 89-173)

Ledarskap är enligt Michels nödvändigt för varje form av samhälle samtidigt som varje ledarsystem strider mot de grundläggande principerna för demokrati.

Den främsta orsaken till oligarkin beror på att ledarna har kunskaper som gör dem oumbärliga. Oligarkin är enligt Michels en följd både av mentala förändringar som vissa personligheter i rörelsen genomgår men också av organisationens psykologi.

Han ser två tendenser inom partierna.

En ideologisk utveckling som leder till ökad kritik och kontroll.

Eller skapandet av alltmer komplicerade och differentierade partier som är beroende av ett fåtal personers kunnighet. ( a a s 300-306)

Ivar Lo Johanssons tvivel på idrotten.

Boken inleds med att bokens berättare ser en folkmassa välla ut från Stadion i Stockholm. Massan beskrivs som en skrikande hop vars argument om matchens slutresultat tycks ligga snubblande nära knytnävarna.

Där kommer också Kvickenberg, studenten som blev eldig samhällsomstörtare, och senare en känd idrottsman vars vägar gick både till Stadion och internationella idrottsplaner.

Kvickenberg har varit tacksam över att ha fått födas i ett sekel som skapat sig en ny religion; en fysisk religion.

Kvickenberg säger: Såg du de dräglande djuren där inne.

Han syftar på idrottens publik, som han anser vara det värsta med idrotten.

Kvickenberg har börjat ansättas av ett allt djupare tvivel på idrotten. Hans kris beskrivs som den moderna människans kris; han sägs brottas med ett problem som är ett av de stora nutida mänskliga.

En skadad hälsena gör att Kvickenberg blir sängliggande.

Diskussionen om idrotten och idrottsrörelsen inleds av en grupp unga män som gör sin värnplikt tillsammans.

Det talas om högern som håller styvt på idrotten. Att idrotten skulle vara neutral förkastas.

Den är istället militärisk – om än bara till det yttre.

Den sägs leva i en glans av krig. När svensken åker ner till Tyskland för att tävla med en tysk i löpning jämställs löparna med två nationer i krig.

Två grupper idrottsmän på en plan beskrivs som två krigshärar med både uniformer, samling, drill, musik, fanfarer, ära, patriotism.

Diskussionen svallar vidare i kompanikorridoren. Någon tycker att idrotten lär ut att förstora segrarna och förklena motståndarna. Att den lär idrottsfolket att feghet räcker när modet inte räcker till.

Det är främst Kvickenberg som får formulera tvivlen på idrotten. En dag stannar han i förtvivlan upp på gatan och ropar ut: Jag tvivlar.

Hans bild av idrottspubliken är att den inte bryr sig om vilken idrott den ser för att den bara vill ha något att skräna åt. Han beskriver idrottsmän som en gång varit friska men som tränat så ensidigt och rationellt att deras kroppar deformerats.

Själv tycker Kvickenberg att han känt sig smutsig om händerna när han rört vid idrotten – även om han också känt en viss avund för de som med liv och själ kunnat gå upp i dyrkan av kroppen.

Kvickenberg polemiserar med bokens berättare. Han anser att denne är gammal; att det bara är de gamla som inte orkat tänka igenom frågan som ger idrotten sitt starkaste försvar.

Han anklagar de passiva för att ha gött idrotten. För att de passiva motståndarna alltid varit de som betytt mest för framgången av alla rörelser.

De som låter bli att rösta talar därmed om att allt egentligen är bra. Samtidigt är det idrottens rättrogna som får de viktiga lärarplatserna och som sedan lär ut sina idéer till nästa generation.

Den svenska idrottsrörelsen beskrivs som överorganiserad. Pappersvälde och byråkrati firar orgier i överstyrelser och småstyrelser. Men idrottens goda har tagits för självklar – utan att någon tagit sig tid att klarlägga idrottens mening.

Och medan det talas om nationalhälsa och de gamla grekernas kroppskultur så mördar idrotten årligen inte främst kroppar – utan själar.

Dessutom är idrotten en av de företeelser som inte får ifrågasättas.

Trots att det går att tala fritt om såväl religion, äktenskap som samhälle.

Kvickenberg anser att det finns mycket tragik i idrottens korta historia. Att det grekiska arvet förvaltats dåligt. Han påminner om baron de Coubertin som 1896 åter satte igång den första Olympiaden och som gjorde ett misslyckat försök att också blåsa in lite andlig kultur i idrottstävlingarna.

Pengarnas inflytande över idrotten blir brutalt ifrågasatt.  Kvickenberg talar om yrkesprostitution och amatörprostitution. Och så finns där även allmänheten som vill bli förd bakom ljuset. För att den bara vill ha rekord och resultat. Hälsan och harmonin blir en bisak medan penningbegäret blir en huvudsak.

Till det kommer en låtsad idealitet – alltmedan idrottsmannens yrke är på väg att bli ett av de bäst betalda.

Skillnaden mellan en pedagogisk idrott och en affärsmässig tror Kvickenberg inte särskilt mycket på.

Han anser tvärtom att folkmaterialet sovras, silas och undersöks i skolorna; att det prövas efter storidrottens principer och för den stora idrottens skull.

Samtidigt som idrotten betraktas som ett motgift mot specialisering består den själv av en fulländad specialisering.

Barnen får lära sig att se idrotten som en religion. De tror på skolidrotten. Deras föräldrar tror på lärarna, medan lärarna tror på vad de själva lärt.

Om gymnastiken varit småbarnsskolan så utgör idrotten den högre undervisningen och professionalismen den slutliga examen.

Bokens berättare kommer i samspråk med en lärare som uttrycker starka tvivel på hur idrotten påverkar ungdomar.

Denne anser att idrottsungdomen har egenskaper som är motsatsen till skärpa och iakttagelseförmåga. Att unga förlorar sin initiativkraft anser han beror på drillen och bristen på självständighet inom idrotten.

Läraren tycker det ligger en hel värld mellan dagens muskelbragder och det gamla folkets skönhetslängtan.

Att de gamla atenarna idag inte ens skulle klara sig mot ett B-lag från landsorten – eftersom vi idag har andra mått på idrotten.

Idrottspressen beskrivs som skrämmande dekadent.

Kvickenberg konstaterar att en ordinär dagstidning avsätter cirka 40 sidor sport per vecka åt sport men endast en sida för kultur. Han anser att folk inte vill någonting särskilt; att de tar det som bjuds.

I boken förs även en diskussion om idrott och klass. Bokens berättare talar om de bildade klassernas nyttiga konservatism; om en idrott som drar fram underklassen till ära och ställning; om idrotten som upphöjer de mindre begåvade på de högre begåvades bekostnad; om idrotten som revolution.

Men Kvickenberg anser att folket som helhet förlorar om överklassen sänks utan att underklassen samtidigt höjs.

– Och när man tror att det är sättet att internationalisera folken, genom att göra dem till kålhuvun allihop, då blir det inte bättre, anser Kvickenberg.

Han efterlyser en harmonisk idrott istället för sensationella idrottstävlingar. Han anser till och med att idrotten exploaterar dispositionerna för det sjukliga – det som är rafflande och nervuppslitande.

Han beskriver situationen före en tävling.  Pressen, pratet, vadhållningen, pengar som sätts in.

Och så publikens insats som är retning. Den stampar, jublar, visslar eller väser av avsky.

Kvickenberg samtalar också om människors likhet. Han menar att masströmningarna, där det är idrotten som genomsyrar folkmassan, gjort att människor blivit lika.

Att människor trott att livet skulle bli lättare att leva om alla var stöpta i samma form, lika klena, lika fattiga, eller lika rika, lika inskränkta och utan några särskilda begåvningar att frukta inom räckhåll.

Samtidigt ser han i idrottstanken ett slags tro på den nya tidens övermänniska.

I idrotten är det färgerna, klubbarna, sammanslutningarna, byarna och nationerna som tävlar.

Massan av idrottsmän liksom publiken som tittar på är mycket homogena.

Få ting anses som uniformer skapa en känsla av kollektivitet. Till och med under en revolution anlägger människor någon slags uniform, om så bara i form av en näsduk knuten runt armen.

Människor känner sig säkrare ju fler som bär samma tecken. En svaghet som Kvickenberg anser att allt föreningsliv, men i synnerhet idrotten, ockrar på.

Massan är egentligen inte heller intresserad av idrotten i sig, utan av slagsmålet som krig.

En allmän idrott för alla, tror han bara leder till att idrotten inte kommer att kunna visa upp några individer som är över medelmåttan, allra minst övermänniskor.

Istället kommer landet att ha ett stort antal fenomenala idrottsmän, ett andligt kastrerat proletariat.

Att tävlan kan vara en drivkraft för människors ansträngningar – det förnekas inte.

Inte heller att människor har ett behov av att idealisera, att de behöver ha någon att se upp till; att de som befinner sig längst ner annars skulle sluta streta.

Kvickenberg börjar ha tömt ut sina argument. Hans profetia för idrotten och för andra värden är präglad av svartsyn. Han säger sig tro på det slags seger för idrotten – som är ett nederlag.

Han tror att också andra viktigare värden som offrats för idrottens skull kommer att gå förlorade.

Två veckor senare dör Kvickenberg. Den inflammation han fått i hälsenan under sin idrottsutövning har spridit sig.

***

Dygden tycks vara vad författarens alter ego Kvickenberg söker i idrotten. Men den förblir en illusion. För som Ivar Lo skriver; det goda i idrotten tas för givet – utan att någon egentligen undersökt vad detta goda är.

Det som skulle ha kunnat vara idrottens dygd har gått förlorat med mammon och som en följd av specialiseringen – i idrottarnas deformerade kroppar.

I Aten stod slavarna utanför det politiska livet. Samtidigt var de en viktig ekonomisk hörnsten i samhället. Det var nödvändigt med en klass av människor som ägnade sig åt fysiskt arbete för att en annan skulle få kraft över till intellektuella sysselsättningar.

Mitt under brinnande VM tänker jag på spelarna såsom med tiden söndertrasade slavar – om än välavlönade – som springer för att ge massorna tillfredsställelse.

Eller är det som Ivar Lo Johansson skriver; att idrotten tvärtom höjer underklass till ära och ställning. Att idrotten tjänar som revolution?

Det kan ju vara med spelarna som med de yrkespolitiker Max Weber beskriver: Det finns yrkespolitiker/spelare som lever av politik/idrott eller yrkespolitiker/spelare som lever för politik/idrott.

Alexis de Tocqueville var skräckslagen inför det blinda majoritetsstyrets misär. Nog bör den dagordning som medierna sätter kunna ses som ett slags det blinda majoritetsstyrets misär.

När vi idag liksom för 70 år sedan i varje dagstidning har i genomsnitt fem sportsidor och en kultursida dagligen. Då har inte minorieterna något skydd mot majoriteten.

Tocqueville ser religionen som något gott – vilket hindrar majoriteten från att bli en ny monark.

Religionen skapar en värdegrund som utesluter maktpositivism.

Ivar Lo pratar om en annan religion; en fysisk religion.

Vilken värdegrund hindrar idrottsrörelsens maktpositivism?

Minoriteten tycks försvarslöst utlämnad till majoriteten. Dessutom en majoritet som är stark genomsyrad av patriarkala och nationalistiska värden.

Ivar Lo eskriver en idrott som till det yttre bär en stark militaristisk prägel. När två grupper möts på idrottsplanen så jämställs de med två krigshärar.

Här finns både samling, drill, ära och patriotism.

Nog är det väl patriotismen som skördar triumfer under ett VM?

Fast i vårt så kallade mångkulturella Sverige är det förstås främst uttrycket för en nationalism som tas för given.

Och sedan.

En trupp vinner – en förlorar.

Och som Ivar Lo skriver: Idrotten lär ut att förstora segrarna och förklena motståndarna.

Tocqueville ser en fara med majoritetens herravälde. Han ser den som en form av slaveri att vara uppmärksam på för den som inte bara hatar despoten utan despotismen.

I stora idrottssammanhang ser vi ständigt dessa truppers formationer.

Vilka värden internaliserar de i oss om Ivar Lo har rätt; att massan egentligen inte är intresserad av idrotten i sig utan av slagsmålet som krig.

Max Weber anser att det är makten som har monopol på våldet. Och att alla andra sammanslutningar tillåts använda våld först efter statens godkännande.

Våldet inom idrotten – även idrottsmännens övervåld på sina egna kroppar – är inte bara tillåtet – det hyllas.

Den som har monopol på våldet och på att tillåta andra att använda våldet tillåter också att hälsan och harmonin blir en bisak.

Och att penningbegäret blir en huvudsak.

Vilken etik följer en stat då?

En ansvarsetik: Tar ansvar för sina handlingars förutsägbara konsekvenser?

Eller kanske hellre en sinnelagsetik: Den överlämnar följderna till andra – och förstås den fria marknaden?

Weber beskriver tre legitimitetsgrunder för den som har herravälde.

Det finns de som har herravälde med hjälp av gårdagens auktoriteter och med hjälp av seder och bruk.

Ivar Lo skriver om ett folkmaterial som sovras, silas och undersöks i skolan.

Om barn som lärs att se på idrotten som en religion; om föräldrar som tror på lärarna; om lärare som tror på vad de själva lärt. Och sedan är det dessutom idrottens rättrogna som får de viktiga lärarplatserna.

Kanske är gårdagens auktoritet anledningen till att den idrott jag som medelålders iakttagit i grundskolan föreföll vara nästan oförändrad jämfört med min egen skolidrott för mer än 30 år sedan.

Ivar Lo tycks inte ens tänka tanken att en idrottsman kan ha ett karismatiskt herravälde.

Men nog är det väl många idrottsmän som har ett sådant herravälde över massorna och som beundras ohöljt.

Men Ivar Lo förnekar inte att att människor behöver någon att se upp till.

Även Michels anser att massorna har behov av att dyrka höga ideal och människor som förkroppsligar dessa ideal. Ju hårdare tillvaro för massorna desto större behov av att dyrka blint.

De som beundras inom idrotten tycks ha flera roller.

De underhåller men de får också vara ett slags ställföreträdare för åskådarnas personliga drömmar om glänsande idrottsprestationer, ära och beundran.

Michels talar om en byråkrati som förslavar – och som även gör att de beroende försvarar den källa som ger dem deras levebröd.

Ivar Lo ifrågasätter byråkratiseringen inom idrotten. Idrotten beskrivs  vara överorganiserad med pappersvälde, överstyrelser och småstyrelser.

Byråkratin utgör – enligt Michels – en ärkefiende till individuell frihet och djärva initiativ.

Både Ivar Lo via Kvickenberg och Michels uttrycker kritik mot massorna. Men Michels uttrycker inte samma avsmak som Ivar Lo gör.

Michels anser att demokrati kräver organisation.

Samtidigt tvingar stora organisationer fram specialisering och elit.

Och där finns den olösliga knuten.

En stark organisation behöver ett starkt ledarskap samtidigt som ett yrkesmässigt ledarskap innebär slutet för demokratin.

Michels och Ivar Lo har flera beröringspunkter när de granskar människovärde, demokrati och ledarskap.

Båda är medvetna om svårigheterna med demokratiska organisationer. Båda uttrycker en underliggande demokratisk grundsyn.

Den kritik och de ifrågasättanden som de manifesterar handlar om ett djupt engagemang för demokrati och jämlikhet och inte om ett förkastande av dessa värden.

Båda har en grundläggande respekt för människors förmåga, människovärde och jämlikhet.

Även om Ivar Lo anser att idrotten är ett av de få fenomen som inte får ifrågasättas så är hans stridsskrift i sig själv ett bevis för demokratiska värden som yttrandefrihet och tankefrihet.

Ivar Lo ser i likhet med Tocqueville faror i att alla människor blir för lika. En likhet som begränsar tankefriheten kan inte skapa någon jordmån för snille.

Litterärt snille kan exempelvis inte finnas där tankefrihet inte finns.

Ivar Lo tycks anklaga idrotten för att ha bidragit till att stöpa människor i samma form. Där alla är lika fattiga, lika rika, lika inskränkta – eller rent av kålhuven allihop.

Samtidigt som det inom idrotten finns ett slags tro på en ny övermänniska.

Ivar Lo, Michels, Tocqueville och Weber brottas delvis med samma konflikt.

Fördelarna med jämlikheten – och nackdelarna.

Fördelarna med demokratin – och nackdelarna.

Den svårlösta konflikten mellan individens rätt – och kollektivets.

Varför gråter då spelaren som sitter på bänken? Vem bär skulden till att han gråter?

Spelaren som sitter på bänken gråter av flera skäl.

Han började med idrott för att få lek och kroppsglädje.

Han steg in i en värld där begränsningarna skapats av generationer före honom.

Av idrottslärare, föräldrar och idrottsförebilder som i sin tur formats av generationer före dem.

Han gråter för att lekglädjen blev till drill, militärisk disciplin och träning.

För att drömmarna om personlig ära och berömmelse blev till idrottsskador.

I lagidrotten har han lärt sig att alla betyder lika mycket; laget är det viktiga – inte individen.

Men när han sitter där på bänken är han ensam. Utanför lagets gemenskap och utanför det rampljus som publiken kräver för att kunna se honom.

Det enda som räknas är kroppar i topptrim.

När han sitter på bänken slits han mellan två oförenliga värdegrunder.

Alla anses ha – och förväntas ha – lika värde.

Och ändå finns bänken.

Helena Viita

2002

Referenser:

Enquist, Per Olov (1972 och 1986) : Två reportage om idrott. Norstedts förlag, Stockholm.

Byttner, Anders (1970 och 1986): Tocqueville, Alexis. Jämlikheten vårt öde. Om demokratins möjligheter och begränsningar. Ratio/AB Timbro. Göteborg 1986

Johansson, Ivar Lo. Stridsskrifter Del 2: Jag tvivlar på idrotten. Ålderdoms-Sverige. Faxböckerna, Lund och bokförlaget Corona. Falkenberg, 1974.

Liedman, Sven-Eric (1972) Från Platon till Lenin. De politiska idéernas historia. Tredje upplagan 1975. Aldus/Bonniers Stockholm 1975.

Michels, Robert (1983) Organisationer och demokrati. Ratio/AB Timbro. Uppsala 1983

Weber m fl (1991) Tre klassiska texter. Bokförlaget Korpen, Göteborg 1991

Comments are closed.